STEG-FÖR-STEG-beskrivningar kräver väl att man vet vad man ska göra och att man tror sig kunna utföra det? Sån är inte jag. Jag vet inte vad jag gör men tänkte ändå följa mig själv och min idé med kameran. Sedan ger det sig om jag ror idén i land. Själva uppslaget är varken mitt eget eller särskilt ovanligt. Många (riktiga) konstnärer mixar material och även naturfynd med eget arbete. Och jag tänker testa med en sten från åkerkanten och kombinera med en figur i resin eller kanske tenn. Alltså att byta ut lerfiguren mot en mer tålig och beständig kopia.
Det blir en liten och materialsnål figur. Och det finns en tanke med det också: att hålla kostnaderna nere. Både för formmassan och senare gjutmaterialet. Det är inte lättare att modellera en liten figur, snarare tvärt om och jag kan omöjligt låta bli att sätta märken i leran, där jag inte vill. Men så är det också högsommar och nästan 30 grader i skuggan. Leran blir mjuk.
Jag börjar närma mig den idé jag hade, en tunn långlemmad figur på väg ner (i vattnet?). (Det är förstås för att göra allt så svårt som möjligt.) Jag ska inte glömma håret och tyngdlagen. Hur det ska hänga och ändå bli ”gjutbart” har jag inte kommit på ännu. Frisyrer ger mig alltid huvudbry. Den lilla sandfyllda skinnkudden (min gravördyna) är ett utmärkt hjälpmedel. Dels för att arbetsbordet lutar och för att objektet kan stå stadigt på den – i olika vinklar och håll. Vi får väl se om jag har tålamod till att slutföra detaljarbetet och finishen; det är lång väg kvar. I så fall blir det här del 1 och sedan blir nästa nog ett kapitel om gjutformen.
Använt material hittills:
”Gråsten”, antagligen gnejs eller granit, som jag tyckte kunde passa.
Plastellina (Modellera). En mjuk fin sort från Kinn.com.
Idealiska små verktyg från samma leverantör.
Redaktören
