Har man inget uppslag, kan man skissa ändå. Alltid kommer det väl fram något. Som en hemlagad bygdesägen till exempel:

OLOF och SJÖHÄXAN

DET SAS ATT Lilla Hålsjön i Härmfors socken är bottenlös. Vass och branta, sanka stränder gjorde den också otjänlig som bad-, byk- eller fiskesjö. Få gjorde sig ärende dit. En av de få var Olof på Åsatorpet, som låg i närheten. En dag körde han ändå ner sin eka och lyckades baxa den genom vassbältet. Härute på den blanka tjärnen kunde han få sitta med sin metrev i ostörd frid och ro. Han kunde ha sjön för sig själv.

Det sas också i bygden, att sjön dvalde en sjöhäxa, en hiskelig varelse som med förkärlek åt små barn. Detta förstås att i akt och mening att hålla ungarna ifrån att gå och dränka sig i den milsdjupa hålan. Olof hade dock inga tankar på andra varelser än dem han ville få med sig hem till röken. Men det nappade dåligt. Fisken verkade loj och slö, ovillig att hugga på betet.

Just som han funderade på att ge upp, ta sig iland och hem igen till kvällskaffet, kände han en lätt gungning i båten. I nästa ögonblick…
OM DET NU var så, att Sjöhäxan verkligen fanns, så var det just hon som dök upp för att skrämma Olof. Man kan ju tänka sig att även hon ville ha sjön för sig själv. Nu var det förstås inte meningen att det skulle gå så här illa. Så elak är inte ens en sjöhäxa.

Någon simkunnighet hade Olof aldrig tillägnat sig. Han hade ju båten. Således sjönk han, gagnlöst sprattlande allt djupare mot sjöns okända mörker.
Olofs tomma båt gled övergiven runt på den lilla tjärnens blanka vatten, alltmedan solen började dala och skogen föll till ro. En kärrsnäppa hördes från ruggarna, men det var också allt.
PÅ BOTTEN AV Lilla Hålsjön, tillsammans med kvarlevor av några självspillingar från skilda sekler, låg Olofs livlösa lekamen i väntan på upplösningen. Sjöhäxan var så ångerfull och sorgsen att hon grät. Dock inga tårar, utan fina pärlband av luftbubblor. Ja, se det var en ledsam historia.

Men nu hände sig det som inte så ofta händer, men som ändå är fullt möjligt. Olof kom till sans igen, nere i Hålsjöns djup. (Hur detta var möjligt ska genast beskrivas:)

Olofs redan rynkiga skinn, började skrynkla sig än mer. Så där som fingrar och fötter blir när man legat länge i badet. Sådan blev den sjunkne över hela kroppen. Den totala hudytan ökade således med runt 30 %. Vi må ha utvecklats i miljoner år och mer, men skinnet minns ännu tiden då vi var amfibier och kunde ta upp vattnets syre direkt genom huden. Den akuta syrebristen stimulerade den s.k. Memento mare-processen och recesserade kroppens andningssystem till en tidigare version. Inom blott några minuter var Olofs nya syresättningsorgan i full produktion. (OBS! Prova inte detta hemma!)

Efter att ha befriat sig från den gamla Algotskavajen, blåbyxorna och tröjan, som hindrade hans rörelsefrihet, tog han sig för att utforska sitt nya hem. Gåendes på botten till att börja med, men snart lärde han sig simma, med hjälp av sin nya väninna. Och såvitt traditionen förtäljer, levde sedan Olof och sjöhäxan vidare i lust och gamman. Få gjorde sig ärenden till den otillgänliga Hålsjön, så de fick för det mesta vara helt ifred.

Efter att ha roat mig med detta, lämnar jag den här hopplösa idén. Åtminstone tills vidare.