BORTSETT FRÅN SAMURAJEN, är det nygifta paret Madame’s första gäster och hon bjuder verkligen till för att ge dem en minnesvärd vistelse i värdshuset. Tyvärr är man tvungen att sitta i köket, det är ju ett litet hus, men både paret och samurajen har ju ändå fått sina egna rum och ingen har klagat hittills. Värdinnan hittade också sakén, som maken hade gömt så omsorgsfullt. Så här års serverar hon den givetvis varm.

MADAM SASHIGAWA står inför ett ödesval. Ska hon fortsätta hoppas att hennes make i Edo lever och återvänder hem? Längtan efter honom har faktiskt avtagit under vintern. En liten tid till så kanske det kan kvitta? Och våren tycks ha väckt samurajens reslust. Ska Madame beveka honom, få honom att stanna hos henne i värdshuset? Uppenbarligen har ju tycke uppstått. Och hur ska det i så fall gå, om maken en vacker dag ändå kommer gående på vägen? Och ska hon berätta för sin gäst, något som han ännu inte vet – ska hon nämna det för maken också, i breven till Edo?

Det här är inte lätt för en liten värdshusvärdinna, ensam kvarlämnad högt uppe i skogarna och i klorna på en gästande, charmig samuraj. Hon är ett lätt byte för såväl sina egna känslor som för ödets nyckfulla spel.
Det är förvisso inte heller lätt för tecknaren vid sin pulpet. Han kan på sätt och vis vara lika ensam och vilsen som stackars Madame Sashigawa. För hur ska det här egentligen sluta?

MADAME RODNAR. Vad som får hennes kind att blossa, är något som ännu döljer sig i historien. Men likt det vi gömmer i snö, kommer det väl fram så småningom. Den gamla traditionen med fönster och skjutdörrar av papper kan hur som helst ha sina nackdelar i ett värdshus.

NEJ, SÅ HÄR kan det ju inte vara: Rövare som överfaller stackars Madame. I min berättelse! Vad har de där att göra? Madame har mer än nog av sina mer emotionella bekymmer. Och det är ändå dem det handlar om. Visserligen förekommer en samuraj, men det kan ju finnas en anledning till att han sökt sig upp till obygden. Jag föll till föga för påverkan utifrån, men nu, efter att ha tänkt efter, har jag tagit mitt eget beslut: Det blir inga rövare – inga bataljer!

OM DET SKA TA så här lång tid med en sammansatt bild, då väljer jag nog ett annat arbetssätt till nästa projekt. Jag tror att Madame’s värdshus gick fortare att reparera än det tagit för mig att avbilda arbetet. Men det finns ju alla de ofrånkomliga fördelarna med metoden, möjligheten: att prova olika kompositioner, att laborera med färg och intensitet, att återanvända samma ”kulisser” till flera bilder – och att kunna ångra sig, då och då.
Det här var ingen bild som aktiverade mitt intresse och därför har jag skjutit upp arbetet. Men bilden behövde göras. Och nu är den faktiskt nästan färdig – liksom jag.

Madame Sashigawa fick alltså hjälp av sig gäst, samurajen, att städsla arbetskraft och leda reparationerna av det stormskadade värdshuset. Nu ser han också till att takhalmen blir ordentligt bunden till läkten. Vem som betalar byborna för arbetet och halmen vet jag faktiskt inte, men han har säkert löst det på något sätt.

_____________

Saknad och längtan
formad i kalligrafi
en novemberkväll

_____________

FRAMME VID SLUTBILDEN – utan att för den skull vara nära ett avslut. Hela det här projektet om Madame Sashigawa och hennes värdshus i bergen, är faktiskt byggt på ’lösan sand’ och om den här posen med Kikkori kommer att ingå i slutbilden, är väldigt osäkert. Det kan inte vara annat, eftersom hela idén fortfarande saknar en riktigt stensatt grund att vila på. Jag har i nuläget 2-3 olika slut att välja på: Det harmoniska, det sorgliga – eller rent av ett våldsamt? Sistnämnda alternativet tror jag själv inte på. Det vore ganska fjärran från mig och min ursprungliga tanke med det hela. Men vad vet man?

MADAME SASHIGAWA (och jag?) hade glömt att lägga fram sängkläder i gästrummen. Nu finns de där.

VÅR OCH TID för trädgårdsarbete? Nej inte riktigt så. Men uppgiften att gräva tar ändå Rokuro på sig. Madame är inte till så mycket hjälp, med sina känslor fortfarande i uppror.

Det här är förstås ett tidshopp igen, framåt i historien, men jag gör så att jag fyller luckorna, lite som det passar dagens kynne. Figurerna ska in i sin miljö, så bakgrunden kommer också. Men vattenfärgerna ska torka mellan lagren, så det får bli en annan dag.

Och så: Kapitlets färdiga(?) epilog.

Naturligtvis är idén hämtad från Akira Kurosawas ”De sju samurajerna”.