ETT HALVÅR – från slutet av oktober till början av maj (ungefär). Det är den tid som påhittet om Madame Sashigawa utspelar sig under, och jag har försökt att få fram de skiftande bakgrundsfärgerna något sånär för att stämma ungefärligt med respektive månad och årstid.
…Byn har inte mycket med historien att göra. Knappt något alls faktiskt. Kikori Sashigawa bor ju inte där, utan högre upp i bergssluttningen. Nej, det här är nog mer som vinjetter. Eller kanske som ett slags kireji? Men det fattas också bilder ännu och det här är kanske för att ta lite ledigt ifrån frihandsritandet ett slag. Och detta ska ju också göras.

NATIONEN, ja hela världen är i kris och här sitter jag och låtsas som om ingenting händer? Nja, inte riktigt. Det är klart att redaktören också påverkas av situationens allvar. Det går knappt att missa rapporterna om COVID-19 och dess aggressivitet. Men i avskild väntan på att farsoten ska kulminera eller stagnera, kan jag inte göra så mycket annat än att förnöja mig här vid pulpeten och kanske avancera mot mitt projekts avslut.

Jag har ändrat den ledsamma bilden med Kikori (Madame) och samurajen Rokuro, den som ska illustrera hans beslut att fortsätta sin resa och beskedet därom. Det har ju hunnit bli vår. Då är vi också inne på sista versen: Den stackars värdshusvärdinnan blir lämnad ensam igen.
Men ska det verkligen sluta så?

DET BLIR NYÅRSFIRANDE också i det lilla värdshuset uppe i bergen. Nu kommer allt fram som Madame Sashigawa har sparat ihop och som hon inte satte fram till de nygifta, som nu har rest vidare till brudens föräldrar. Nej Kikkori ville ha ett ordentligt nyårskalas, om så bara på tu man hand med samurajen. Eller kanske i synnerhet då? Att Madames make skulle komma hem från Edo – det har hon slutat hoppas på.

Natten lider. Mat, dryck och lättsamt samtal har sin inverkan. Tröttheten kommer och det blir svårt att värja sig mot känslorna. De vill mer och mer ta över Kikkoris redan vacklande moral och styra henne ut på mer ”olovliga” vägar. Samurajen som hittills varit föredömligt hedersam och korrekt, är ju inte heller mer än människa.
…Dessutom knäpper vintern till med många köldgrader och stugan kommer att bli iskall när härden slocknar. Bäst då att sova under samma täcken, så som de faktiskt gjort tidigare, utan några missöden. Skillnaden i natt är väl just kvällens goda mat, starka dryck och den försvagade motståndskraften.

* Rubriken (Vinet segrar) satt med reservation för eventuellt inkorrekt latin .

BORTSETT FRÅN SAMURAJEN, är det nygifta paret Madame’s första gäster och hon bjuder verkligen till för att ge dem en minnesvärd vistelse i värdshuset. Tyvärr är man tvungen att sitta i köket, det är ju ett litet hus, men både paret och samurajen har ju ändå fått sina egna rum och ingen har klagat hittills. Värdinnan hittade också sakén, som maken hade gömt så omsorgsfullt. Så här års serverar hon den givetvis varm.

MADAM SASHIGAWA står inför ett ödesval. Ska hon fortsätta hoppas att hennes make i Edo lever och återvänder hem? Längtan efter honom har faktiskt avtagit under vintern. En liten tid till så kanske det kan kvitta? Och våren tycks ha väckt samurajens reslust. Ska Madame beveka honom, få honom att stanna hos henne i värdshuset? Uppenbarligen har ju tycke uppstått. Och hur ska det i så fall gå, om maken en vacker dag ändå kommer gående på vägen? Och ska hon berätta för sin gäst, något som han ännu inte vet – ska hon nämna det för maken också, i breven till Edo?

Det här är inte lätt för en liten värdshusvärdinna, ensam kvarlämnad högt uppe i skogarna och i klorna på en gästande, charmig samuraj. Hon är ett lätt byte för såväl sina egna känslor som för ödets nyckfulla spel.
Det är förvisso inte heller lätt för tecknaren vid sin pulpet. Han kan på sätt och vis vara lika ensam och vilsen som stackars Madame Sashigawa. För hur ska det här egentligen sluta?

MADAME RODNAR. Vad som får hennes kind att blossa, är något som ännu döljer sig i historien. Men likt det vi gömmer i snö, kommer det väl fram så småningom. Den gamla traditionen med fönster och skjutdörrar av papper kan hur som helst ha sina nackdelar i ett värdshus.

NEJ, SÅ HÄR kan det ju inte vara: Rövare som överfaller stackars Madame. I min berättelse! Vad har de där att göra? Madame har mer än nog av sina mer emotionella bekymmer. Och det är ändå dem det handlar om. Visserligen förekommer en samuraj, men det kan ju finnas en anledning till att han sökt sig upp till obygden. Jag föll till föga för påverkan utifrån, men nu, efter att ha tänkt efter, har jag tagit mitt eget beslut: Det blir inga rövare – inga bataljer!

OM DET SKA TA så här lång tid med en sammansatt bild, då väljer jag nog ett annat arbetssätt till nästa projekt. Jag tror att Madame’s värdshus gick fortare att reparera än det tagit för mig att avbilda arbetet. Men det finns ju alla de ofrånkomliga fördelarna med metoden, möjligheten: att prova olika kompositioner, att laborera med färg och intensitet, att återanvända samma ”kulisser” till flera bilder – och att kunna ångra sig, då och då.
Det här var ingen bild som aktiverade mitt intresse och därför har jag skjutit upp arbetet. Men bilden behövde göras. Och nu är den faktiskt nästan färdig – liksom jag.

Madame Sashigawa fick alltså hjälp av sig gäst, samurajen, att städsla arbetskraft och leda reparationerna av det stormskadade värdshuset. Nu ser han också till att takhalmen blir ordentligt bunden till läkten. Vem som betalar byborna för arbetet och halmen vet jag faktiskt inte, men han har säkert löst det på något sätt.

_____________

Saknad och längtan
formad i kalligrafi
en novemberkväll

_____________