SJÄLVKLART GER DET en speciell känsla att se sitt eget litterära verk bjudas ut i bokhandeln. Om inte i den lokala boklådans skyltfönster (ännu?) så kan jag i alla fall se den på nätet: Bokus. Boken släpptes i torsdags, den 28 april. Det är nästan ett år efter att jag avslutade historien som underhöll mig under ett ruggigt vinterkvartal. Kan nu mitt ”epos” locka och underhålla andra också, vore det ju extra roligt!
En viss distansering från medmänniskor brukar ingå i min vanliga livsföring. Men nu när ’isolering’, av begripliga skäl, är påbjudet kan ibland avsaknaden av umgänge bli lite tråkigt och irriterande. Då är det tur att det finns böcker!
NOG FÖR ATT jag själv brukar kunna hitta min litteratur, men det är ändå en förmån att ha en ”lektör”, med den rätta känslan för vad jag uppskattar att läsa och som ger mig boktips. Min dotter har just den känslan. Förr eller senare kanske jag hade hittat Agota Kristof själv i bibliotekshyllan, men jag kunde också ha fortsatt att missa författaren och boken. Nu fick jag alltså tipset.
Det här är absolut en av de märkligaste romaner jag läst och en som jag omöjligt kunde lägga ifrån mig för några längre pauser. Jag blir förvirrad och när jag har avslutat boken är jag fortfarande bortkollrad. Vilket är sant – vilket är inte? Och är lögnen egentligen lögn?
Det är en trilogi, men med tätt förbundna delar även om de inbördes skiljer sig åt. Tidsskede och plats är historiskt bekanta även om ingetdera anges. Sedan vore det ett missgrepp att närmare försöka beskriva romanen här. Den förtjänar verkligen att den bli din egen upplevelse!
I VÄNTAN PÅ att få se mitt första egna litterära verk i tryck, och medan det senaste vinterprojektet ligger och mognar, uppstår förstås frågan: Vad ska jag hitta på nu?
…”Diverselådorna” i datorn innehåller påbörjade saker, avstannade och övergivna projekt, lösa idéer och flummiga hugskott. Flera bara som en titel eller omslagssida. Några mer substantiella, till och med framskridna manus finns också i samlingen. Och så poppar nya impulser fram då och då.
Det finns alltså saker att fortsätta med om jag vill, men då måste det förstås stämma med vad jag har lust att göra och vilken idé som känns bärig. Jag har aldrig problem med att ömka mig och att tycka jag har ett svårt liv.
JAG HAR HÖRT att det svåraste med att skriva en bok är att avsluta den. Det tror jag på. Jag läser gärna Patrick Modianos böcker. Det är inte för inte som han fick Nobels litteraturpris 2014.
Men man får stå ut med hans besatthet av att referera till Paris och dess stadsdelar, kvarter, gator och enskilda adresser. Han är ett med staden och hans böcker har ofta (jag har inte läst alla ännu) Paris som fond i sitt författarskap. I ”Straffeftergift” berättar han om sin och sin lillebrors barndomstid då de inackorderats hos tre ”mostrar” i en mindre ort nära huvudstansden, medan föräldrarna är på skilda håll, på turnéer respektive affärsresor. Pojkarna blir väl omhändertagna, men upplever samtidigt livet i en högst obegriplig tillvaro där sakerna endast får sina vaga och fragmentariska förklaringar. Det är lätt att känna in barnets förvirring inför de vuxnas värld.
…Efter en engagerande läsning av Modianos minnen, kommer slutet på romanen oväntat. Det känns som ett kapitelslut, men berättelsen fortsätter inte på nästa sida. Jag som läsare lämnas lika tvärt övergiven och undrande som barnen i boken. När jag fått tänka några sekunder i den plötsligt uppkomna tomheten som en utläst bok ger, inser jag hur skicklig författare Modiano är och hur beskrivande just slutet är.
VÅREN KOM TILL bergen i Hokkaido. Madame Sashigawa lever vidare i sitt lilla värdshus. Då och då stannade någon resande till för att söka logi eller bara för att undfägnas och restaureras av det synnerligen utsökta köket. Det sägs att Kirikos sublimerade syster, Noriko, åter gjort ett besök och därvid yttrat att det kunde vara dags att bygga ut och modernisera. Så vitt man vet, ska Madame Sashigawa dock ha varit måttligt intresserad av ett sånt projekt: ”Men kära syster, det här är ju alldeles lagom!”
Den sista bilden från Hokkaido.
Vad det här projektet anbelangar, ska det få vila lite och sedan korrigeras, ändras och förmodligen korrigeras igen. Sedan kanske det blir åtkomligt här i Magazinet, för den som vill veta hur det egentligen förhöll sig med värdinnan, samurajen och värdshuset.
DET HÄR MED redaktörens behov av paus och omväxling är nog avklarat nu och det är dags att återgå till näringarna. ’Vinterprojektet’ är nästan färdigt och våren är på väg. Jag fick min rast och vila med en liten helt ovidkommande studie i plastellina, en skiss som inte har med något särskilt att göra. Men att fortsätta att jobba med den och bland annat modellera en fjällig reptilkropp, nej det räcker varken min tid eller mitt tålamod till för. Och jag ska inte lämna Madame Sashigawa vind för våg heller. Nu är det ju dags att få ihop slutet på historien.
Redaktören känner att han behöver lite omväxling.
MEDAN DEN GAMLE håller en låg profil i influensatider, adderar han en och annan bild till samlingen, för att göra den lite mer komplett:
Det är ingen särskilt munter Kikori Sashigawa som följer ”sin gäst” när denne fortsätter sin resa efter det långa uppehållet. Hon kan lika gärna passa på att handla hem till sitt värdshuskök och samtidigt dra ut på avskedet. Hon önskade att Roku’ skulle stanna, men han är fast besluten att komma iväg. Vid bron ska deras vägar skiljas. Samurajen går söderut och Madam återvänder sedan hem till sitt värdshus. Ensam, sorgsen.
DET KÄNNS SOM om vardagsrytmen har sänkts under veckan och kommit in i ett lugnare och ganska behagligt tempo. Det har förstås med den nu rådande och allmänt allvarliga krisen att göra, och våra egna försök att hålla en låg profil så länge farsoten härjar. Här i vårt ”pensionärshem” har egentligen inget förändrats, mer än att det blivit ännu färre turer in till stan. Och färre måsten, kanske?
Har man en liten ’anpassad’ tecknarstudio som åtminstone jag själv kan jämföra med en fridfull klostercell, har man i alla fall ett gott skydd mot leda under isoleringen.
En liten bild för att eventuellt fylla en lucka blev till idag. Och i morgon gör jag kanske en till? Jag ska ju ingenstans.
ETT HALVÅR – från slutet av oktober till början av maj (ungefär). Det är den tid som påhittet om Madame Sashigawa utspelar sig under, och jag har försökt att få fram de skiftande bakgrundsfärgerna något sånär för att stämma ungefärligt med respektive månad och årstid.
…Byn har inte mycket med historien att göra. Knappt något alls faktiskt. Kikori Sashigawa bor ju inte där, utan högre upp i bergssluttningen. Nej, det här är nog mer som vinjetter. Eller kanske som ett slags kireji? Men det fattas också bilder ännu och det här är kanske för att ta lite ledigt ifrån frihandsritandet ett slag. Och detta ska ju också göras.
NATIONEN, ja hela världen är i kris och här sitter jag och låtsas som om ingenting händer? Nja, inte riktigt. Det är klart att redaktören också påverkas av situationens allvar. Det går knappt att missa rapporterna om COVID-19 och dess aggressivitet. Men i avskild väntan på att farsoten ska kulminera eller stagnera, kan jag inte göra så mycket annat än att förnöja mig här vid pulpeten och kanske avancera mot mitt projekts avslut.
Jag har ändrat den ledsamma bilden med Kikori (Madame) och samurajen Rokuro, den som ska illustrera hans beslut att fortsätta sin resa och beskedet därom. Det har ju hunnit bli vår. Då är vi också inne på sista versen: Den stackars värdshusvärdinnan blir lämnad ensam igen.
Men ska det verkligen sluta så?
DET BLIR NYÅRSFIRANDE också i det lilla värdshuset uppe i bergen. Nu kommer allt fram som Madame Sashigawa har sparat ihop och som hon inte satte fram till de nygifta, som nu har rest vidare till brudens föräldrar. Nej Kikkori ville ha ett ordentligt nyårskalas, om så bara på tu man hand med samurajen. Eller kanske i synnerhet då? Att Madames make skulle komma hem från Edo – det har hon slutat hoppas på.
Natten lider. Mat, dryck och lättsamt samtal har sin inverkan. Tröttheten kommer och det blir svårt att värja sig mot känslorna. De vill mer och mer ta över Kikkoris redan vacklande moral och styra henne ut på mer ”olovliga” vägar. Samurajen som hittills varit föredömligt hedersam och korrekt, är ju inte heller mer än människa.
…Dessutom knäpper vintern till med många köldgrader och stugan kommer att bli iskall när härden slocknar. Bäst då att sova under samma täcken, så som de faktiskt gjort tidigare, utan några missöden. Skillnaden i natt är väl just kvällens goda mat, starka dryck och den försvagade motståndskraften.
