FÖR LÄNGE SEDAN, när molnen var berg av bomull; mjuka, luddiga och lika varma som sommardagarna – då drömde jag om att flyga.

Att sväva på egna vingar, upp till dem, över dem och sedan dyka rakt ner i molnbolstren. Sitta vid kanten, ropa och vinka ner till mamma. Sedan flyga igen. Så lätta var mina tankar då, för länge sedan.

Nu är jag nöjd med att gå här på jorden och det är högst motvilligt jag sätter mig i en flygmaskin, de gånger jag ändå gör det. Vilken misskalkylering, vilket övermod, att tro att man kan få över 80 ton av metall, taxfreepåsar och mänskligt kött att sväva! Vråken skrattar åt oss. Och med all rätt.

MIDSOMMARAFTONEN visade moln innan solnedgången. Regn vore en gåva, men det skulle ännu dröja till nästa dag. Och kanske var det bäst så? Idag kom det i alla fall. Först en rejäl skur följt av ett uppehåll. Sedan längre, lättare men ihållande nederbörd.

Solregn med regnbåge avslutade kvällen efter en givande och bra midsommardag:

Min enkla prototyp för en regnvattensamlare som bara väntade bara på att få testas, fick till slut börja leda vatten från en fjärdedel av takytan ner till guldfiskarna. Det blev mer än jag trodde. Vattenytan höjdes med minst 4 cm. Inte så mycket kanske, men multiplicerat med ytan, bör det röra sig om 160 liter, om inte mer.
…Och regn lär vi ju få mer av. En utvärdering redan nu säger att en regnig vecka nästan skulle kunna fylla dammen. Det kan vara dags att börja leta efter lämpligt material till en diskretare vattenledning. Fiskarna är en tålig sort, men jag är ändå skyldig dem att förse dem rikligt med tjänligt vatten. Det får gärna rinna över kanterna – då kommer överskottet min hustrus blommor till del. Allting kommer att bli så bra!

Sädesärlorna var ute under hela regnvädret. Ruskade bara av sig då och då.

SOLEN SKINER REDAN varmt och det är högst tveksamt om vi får något regn, vilket annars kan höra till traditionen. Den mycket allvarliga pandemin bryter också mot våra invanda ”krav” på festdagen. Men man kan ju göra det bästa möjliga av högtiden: Årets längsta dagar.
Redaktören ber att få önska en trevlig och fin midsommar!

”MARGARINARBETARNA” var på annat håll, så även om de bara är unga praktikanter ännu, som jag tror mig om att kunna mota iväg om det skulle bli närgångna  så passade jag på att ta en tur bort till trädet i lugn och ro. Det grönskar. Inte lika frodigt som de som ännu står, men bladen är friska.

Det är förvånande hur mycket sav och näring som stammen ännu innehåller. Ska virket duga till ved får nog trädet ligga kvar över sommaren och avlövas, gissar jag.

Jag tycker om träd. Träd imponerar på mig; med storleken, med styrkan, åldern. Det är sorgligt med fallna resar, just för de många årtionden, kanske sekel och mer, som de representerar. Kanske är vi jämngamla? Nja, jag tror att jag kanske skulle ha nått om stammen med armarna när jag var barn. Så jag är nog yngre. Men jag var inte här då.

Trädet stod här, medan jag levde mitt liv annorstädes. Jag har haft 16 olika boplatser när jag räknar efter, medan trädet stod här. Och först här i det nuvarande hemmet råkade vi på varann. Trädet skulle knappast ha brytt sig, även om det kunnat. Träd behöver inga människor. Förhållandet är det motsatta.

Jag kan väl inte påstå att jag gav det fallna trädet min särskilda uppmärksamhet, medan det stod där. Ett bland många. De får dela på min tillgivenhet. Men när storm eller motorsåg knäcker en ståtlig rese, då kan jag gripas av den där vemodiga känslan; av perspektiven, av associationerna. Ett träd står för sin ”epok”. Under tidens gång kan många människor ha strosat under grenarna – ännu fler kor och kalvar.

PÅ EN SKUGGIG del av trädgården hos några agrikulturella vänner sticker just nu primörer upp ur myllan. Det är en byråkratodling som lovar en riktigt god skörd den här säsongen.
– De ska inte ha för mycket sol, de där knölarna, tipsar en av trädgårdsmästarna, som välvilligt delar med sig av odlingsråden. De trivs inte med alltför mycket ljus.
Byråkratlandet är förstås beläget i Alandsryd, utanför Värnamo.

I DENNA LJUVA sommartid… Den gamla kattan går gärna ut och gläder sig vid den sköna värmen och allt spännande som doftar överallt, som hörs överallt och åt allt intressant som rör sig bland den tätnande grönskan. Visst plockar hon samtidigt fästingar i gräset, sommaren ska ha sin tribut, men hennes fjorton somrar har nog gett henne de antikroppar hon behöver. (Hjälp med ”avlusning” finns ju också att få.) Och det här är bara i början av blomstertiden. Sol, vind, regn och åska – hur säsongen kommer att arta sig vet ingen, men jag är helt säker på att hon tar allt som det kommer. Hon brukar göra så.