LÄNGST I NORDVÄST på den lilla ön vid Ishavet, ligger Köpingen som är bakgrund till både inledning och avslutning i den här vidunderliga trilogin av Jón Kalman Stefánsson. Det här är Island i slutet av 1800-talet, landet som betvingas av storheterna: Bergen, Havet och Ovädren. Dessa tre präglar folket som lever här och som dör här. Liv och död löper jämsides med människorna i en ytterligt hård verklighet där levebrödet hämtas ur havet. Om man inte hör till de rika i samhället. För visst finns hierarkierna också. Det får den unge huvudpersonen, ”Pojken”, erfara.
….Stefánssons berättelse innehåller mycket mörker och kyla, men här glimmar också varma människohjärtan. Där döden är så påtaglig del av vardagen finns ändå vänskapen, drömmarna, poesin och kärleken. Böckerna ”Himmel och helvete”, ”Änglarnas sorg” och ”Människohjärtat” är inte bara skrivna i ovanligt vacker prosa, de är också medryckande och gripande i berättandet: karaktärer, miljöer och situationer – och känslor!
….Jag läser sällan någonting alldeles nyutgivet och det trivs jag med, men nu när jag gjort detta fynd, vill jag varmt rekommendera Jón Kalman Stefánssons trilogi från 2007-2011, ifall du också har sparat den.
Redaktören
MIDSOMMARAFTONEN är magisk, har alltid varit, även om det regnar. Alla andra helger kan jag ha och mista, men inte midsommaraftonen. Ändå är jag inte traditionsbunden, jag måste inte ha det så som vi alltid haft det. Sillbordet har vi i ärlighetens namn tröttnat på – eller kanske rättare uttryckt: det har förlorat sin glans. Och varför ska jag då fortsätta duka fram samma burkar av samma fabrikat, gång efter annan. Det känns fel varje gång jag måste slänga halvtomma sillburkar.
Här i huset äter vi aldrig tillsammans, men jag dukar fram ändå. Studenten som alltid är hungrig tog förrätt och merparten av musslorna. Det tar jag som ett slags godkännande. Själv fick jag i mig toasten. Resten finns i kylskåpet ifall någon skulle bli sugen.
I VÅRAS GICK hon med herrarna i hagen, så nu har hon fått nåt’ som sparkar i magen. Igen!
Den här katten följde med oss hit som ettåring (redan gravid). Då fanns redan en annan honkatt på ägorna, en respektingivande matrona som i princip hade hela reviret. Morre (vår katt) fick nöja sig med en smal ”korridor” mellan hemmet och skogen. Men hon vande sig och morskade också till sig när hon fått ungar. Men hon har aldrig varit någon dominant katta. Timid, försiktig men väldigt känslosam mot familjen. En duktig jägare också. Antalet gnagare hon tagit livet av går inte att överblicka.
EN SLAGS KÄNSLA av duktighet smyger sig på mig. Jag har sprutlackerat ett litet bord idag (efter jobbet och matlagningen). Och inte nog med det. Två av tre stolar med brustna sitsar av flätverk har fått nya bakskivor tillpassade. Den tredje får jag hitta mer material till, men den ska också fixas.
Sortering och ordnande, denna tids- och energiödande syssla, är förstås inte slutförd. Långt ifrån, men idag har det hänt rätt mycket i verkstadsärendet. Lasset till återvinningen växer påtagligt och vi vinner meter för meter!
Jag hade en gång en hyvelbänk och den har jag fått återse nu igen. Inte för att jag kanske kommer att använda den så mycket, men jag har alltid velat ha en sån praktisk möbel. En klump lera, som jag anfört tidigare eller en egen hyvelbänk… Jag menar, är det inte vad det hela egentligen handlar om?
