Idag fick jag ett gammalt foto av min syster som hälsade på:
ETT ANINGEN SUDDIGT och lite tilltufsat foto från gissningsvis 1956. Det är min då 11-åriga syster som tagit bilden, i rätt ögonblick för ett perfekt gruppfoto. Det är vinter, mars kanske, för det ser ut att ha varit dagsmeja. Redaktören, Monika, och hemsyster Karin poserar ute i snön. Jag tror det här var samma år som jag började i skolan. Om mor var sjuk eller utarbetad – eller både och, kunde det allmänna erbjuda hjälp i form av barnpassning och primär avlastning i hemmet: Social hemhjälp. Om det överhuvudtaget kostade något, kan det inte ha varit mycket. Syster Karin minns jag nästan inte alls så jag antar att hon var snäll. Hon ser snäll ut i alla fall och förtroendeingivande med yrkesemblemet på armbindeln: Ett fyrdelat hjärta och initialerna V H.
….Monika däremot minns jag mer, men tyvärr alldeles för lite ändå. Hon bodde hos oss en tid, medan mamman pusslade ihop en lite tilltrasslad tillvaro. Monika blev min lekkamrat. Syskonen var ju äldre och i skolan hela dagarna. Monika var en duktig, mild och harmonisk liten flicka. Just ett sånt barn som alla föräldrar önskar sig, men istället får en sån som jag. Och hon var förunderligt söt. En Bauerprinsessa! Det är här jag önskar att jag kunde minnas mer. Vad lekte vi? Hur satt vi kring matbordet? Busade vi vid läggdags? Tyvärr är minnesfragmenten pyttesmå och förbleknade.
….Saker ordnade i alla fall upp sig i sinom tid. Monika lämnade oss och fick komma tillbaka till sin mamma. Inget uppslitande farväl vad jag minns, för våra familjer fortsatte att hälsa på varann då och då. Men sedan ”försvann” hon mer och mer. Vi gick skilda vägar, i olika riktningar. Märkligt nog lär hon väl vara 64 eller 65 år idag. Märkligt, därför att när min syster öppnade slutaren och lät ljuset bränna filmens silverbromid, stannade hon på sätt och vis tiden. Hon sparade ett segment av vår barndom. Då är ju faktiskt nu, när jag ser på bilden och inga sextio år har förflutit.
Redaktören
INTE ALLS BRA: att linoleumplattan skiktar sig! Så här får det ju inte se ut. Jag försökte laga med lim och det verkar fungera. Sen får jag väl anpassa min snittstil, så att jag undviker delaminering.
SÅ KOM PAKETET, med tryckfärgen och linoleumplattor som jag beställde här om dagen. Märkligt med vår tids transporter av varor. Från söder till norr, från öst till väst – från dörr till dörr. Ända hit ut på landet. Jag behövde inte ens ta mig in till Posten på ICA. I Tyskland i fredags, idag här, med en fraktavgift mindre än ett inrikespaket. Rätt imponerande! Jag laddar i alla fall upp som om jag tänkte fortsätta med min grafiska serie.
SOMMARVÄDRET KAN MAN förstås alltid ha synpunkter på. Synd om alla som får semestern mer eller mindre spolierad av kyla, regn och blåst. Men det här är ändå bra mycket trevligare än att pulsa i snö och dra ytterrocken tätt omkring sig. Och det har ju växt bra. Hustruns rabatter växer frodigt. Ros och klematis, akleia, astillbe och allt vad det heter, klär husfoten i vackraste färger. Nej lågtryck är inte så farliga. Och huset är ju ihåligt.
EN GÅNG GJORDE jag en marionettdocka. Och den fungerade fint, även om jag aldrig blev riktigt bra på att manipulera den. Det var aldrig min tanke att bygga upp någon föreställning och någon mer figur blev det heller inte. Min scenskräck lade oöverstigliga hinder i den vägen. Ändå har jag alltid vurmat för teater, scenkonst och underhållit och pysslat om min hemliga dröm om livet på tiljorna. I 5:an skrev jag ett manus till en pjäs som jag och några grabbar fick lov att arbeta med. Jo, Margareta skulle ha en roll också. Hon var bra, det var vi ense om. Det hela rann ut i barmhärtighetens sand förstås.
JAG BORDE GÖRA annat, för det finns saker som väntar på mig. Men det här var ju skönt att sitta och koppla av med. En stunds kontemplation, med materialet under fingrarna och kanske något ljuvt i lurarna. Jag fortsätter med mina etyder. Nu har jag beställt tryckfärg, fler linoleumplattor och nya ”knivar”, så att jag kan fortsätta och utöka klichéserien efter hand. Och som jag nämnde i tidigare inlägg: det ena leder till det andra. Kanske ska jag be min dotter att lära mig bokbinderiets sköna konst? Det vore inte helt fel. Snarare logiskt.
HUR VAR DET nu man gjorde? Verktygen är någorlunda skarpa, och linoplattan känns som jag minns dem. Men hur var det med tryck, snittriktningar och allt det där som jag kom på när jag hölls med sånt här?
Eftersom det ena alltid för det andra med sig, det är en naturlag, så blir jag också tvungen att fräscha upp den här godingen. En liten, men formidabel, handdriven tryckpress, en ”digel” som jag köpte på 70-talet för den för mig enorma summan av 500:- Den fick nya gummivalsar på min arbetsgivares bekostnad (de gamla av gelatin var halvt råttätna). Senare fick den också uppdraget att trycka visitkort så den arbetade in sin kostnad i alla fall. Den har stått undanställd sedan de senaste flyttarna, men nu ska jag ta och montera montera ihop den igen. Det här är en skönhet när den fått alla delarna på plats.
