JAG SKULLE GISSA att det här fotot är taget 1955, en försommardag, sådär mellan tolv och ett på dagen. Jag vet inte vem som tagit fotot. Mammas Voigtländer tog 6×6, likaså min systers kamera och det här formatet är snarare 6×9. Fotografen kunde vara vem som helst som kom på besök och hade en kamera med sig. Motivet var ju givet, om nu ett par söta små barn råkade finnas tillhands och gärna ställde upp sig framför linsen.

Sedan var det bara att hålla kameran stilla och vänta in ögonblicket, vänta med att trycka av tills de båda vänder blickarna mot varann. Inget gloende eller flinande in i kameran. Nej det här ser ut som ett helt naturligt samtal mellan redaktören och hans dåvarande flickvän, Monika. Därför var den här fotografen tursam eller duktig. Troligen bådadera, men kanske inte professionell, eftersom skärpan kunde varit något bättre. (Det går an att klicka på bilden.)
…Då fotot togs var huset (som inte syns t.v.) nätt och jämnt färdigbyggt, trädgårdsarbetet hade inte hunnit långt, eftersom pappan hade heltidsarbete också. Redaktören och Monika hade inga synpunkter på det. De hade en fantastisk lekmiljö som det var.
…Jag kan undra vad de talade om?

Skolbespisningen, som såg till att vi barn fick ett mål mat under skoldagen, hade väl inte varit en självklarhet så värst länge när jag gick i skolan, från 1956 och framåt. Jag vet inte. Men till vår nybyggda lilla skola i Södertälje kom i alla fall rostfria matvagnar från en av de större skolorna i stan som hade riktiga kök. Oftast god och vällagad mat.

GODE GUD, välsigna maten. All mat, utom paltbröd med skinksås. Aptiten under min första skoltid var det aldrig fel på och det var ett smått vällustigt avbrott under skoldagen, när klockan ringde för ”frukostrast”. En fröjd som snabbt kunde förbytas i besvikelse, ja skräck och förtvivlan, då det visade sig att paltbröd var ”dagens rätt”.
…Paltbröd var, eller är alltså en anrättning gjord på blod och till utseendet vagt erinrande om bröd. Kokt, svart bröd. Simmigt kokvatten flöt ut på tallriken och täcktes bara hjälpligt av skinksåsen; en slev vit, relativt tjock sås med små fläsktärningar. Den var såvitt jag minns ätlig, men kvar på tallriken blev alltid den svarta, vedervärdigt slabbiga klumpen. Den som alltså hade ett namn som på något underligt sätt skulle rättfärdiga dess plats bland livsmedel. Nå, istället för att äta av styggelsen gick jag väl hellre småhungrig tills jag kom hem och kunde få mer tid att leka på rasten. Det vore inget mer med det – om det inte hade varit för Tant B. Man fick inte lämna, vare sig mat eller matsalen om inte tallriken var tom, eller om hon gav särskilt tillstånd. Och något sådant fick jag förstås inte. Paltbrödet och Tant B stod således i vägen för min frihet och glädje.

Tant B. Den tårtan och särskilt det lilla leendet var inte avsett för oss skolungar.

Tant B var ingen gosig mat-tant (troligen hade hon inga barn själv) och hon var den som skulle godkänna om vi barn fick lämna mat eller ej. Och hon var av den tydliga åsikten att barn ska äta vad som bjuds och framför allt göra som de blivit tillsagda. Hade hon bestämt att maten skulle ätas upp, så var det precis det som gällde. Hennes uppsyn (leendet på fotot har jag inget minne av) med en kall, stirrande blick, var mer än tillräckligt för att förminska en redan liten och timid lågstadiepojke. Jag hade bara en strategi, den enda möjliga: att vänta ut Tant B medan hon utförde sina bestyr i matsalen.

Jag satt av tiden med svartklumpen framför mig på tallriken. Och jag satt. Genom fönstren kunde jag se mina kamrater på skolgården, jag såg klockan i matsalen, hur oändligt lång tid som gick mellan minutvisarens korta steg.
”Saved by the bell.” Uttrycket fick sin särskilda betydelse när skolklockan efter en evighet äntligen ringde in för lektion och Tant B till slut gav sin tillåtelse: ”Ja, ja spring iväg då!” Det var i mitt lilla hjärta med en liten känsla seger som jag lämnade paltbrödet ifrån mig. Kanske var det inget ont i matsalsföreståndaren, hon var nog mest gammaldags och okunnig, men bara jag stöter på namnet ”B”, träder omedelbart bilden av en förfärlig lunchrätt fram för min syn.

MIN FAR SPELADE piano. Han övade en stund varje kväll när han kommit hem från jobbet som mekaniker på Tobaksbolaget, fått kvällskaffet med ett par smörgåsar, Länstidningen och en John Silver. Han hade ett Chopinalbum i travarna av noter och det stycke som allra mest låg uppslaget var Fantaisie Impromptu. Noterna till det stycket är nästan svart av prickar. Kanor av prickar, uppåt och nedåt, uppburna av prickar, staplade på varann. När jag lyssnar på olika spelningar av stycket, kan jag se min far vid sitt piano, med blicken på nothäftet. Han lyckades äga sitt favoritstycke. Och jag tror att vi tre barn, på ett eller annat sätt, blev präglade av impromtut.
…En dag råkade en maskindel ta halva yttersta tumleden ifrån honom. En tid med tummen i bandage följde, en boll av lindor på höger hand. Han led förstås. Inte så mycket av smärtan från amputeringen, utan mest av tanken att det kunde vara slutspelat. Pappa lät inte bli sitt piano ändå, när tumstumpen var läkt. Även om en stor del av flyhänthet och precision var borta, fortsatte han att öva, trots att Chopin skrev musiken för två intakta händer.
Jag övertog så småningom pianot och har flyttat runt det sedan dess, i mina olika boenden. De få stycken jag själv övade in har jag sorgligt nog glömt nu, eftersom det stått ospelat i bortåt tjugofem år. Och det står tyst. Stämningen har släppt för länge sedan. Instrumentet tjänar som podium för familjefotona. Och däribland finns min fars porträtt förstås.

MELODI kommer alltid först. Rytm är viktig, förstås, men det är melodin jag ska minnas, så den går före. Och kommer jag ihåg en melodi så hänger ändå rytm och takt med. Om jag hör musik som gör intryck och som jag vill minnas, då har jag haft en ganska hyfsad förmåga att lagra och ’spela’ musiken i huvudet. Någorlunda korrekt till och med. Om det är så att musiken går tillsammans med en film som också har en hög grad av påverkan, tror jag att lagringsprocesserna stimuleras och blir ytterligare på alerten.
…Den här filmen såg jag på tv som barn. Den var storslagen, lite skrämmande, lite vemodig. Folk slogs och ’bar sig åt’, barnen var trashankar och landskapet med flod och flodångare var mäktigt. Jag tror inte jag förstod så mycket av den, hann säkert inte med att stava igenom undertexterna. Men intryck gjorde den. Och musiken. Filmen är från 1938 och i slutscenen spelas den sång, som jag först med Internets och Youtube’s etablering som söktjänster, kunnat leta upp och återhöra. Till och med ladda ner och klippa ut ett stycke ur för att lägga upp här. Givetvis förändras man själv lika mycket som tekniken, på 60 år, men jag tycker fortfarande om melodin.

Lev Swarts (1898-1962) hette kompositören. Vad är det för film och vad heter den?