DÄR VAR DEN IGEN, vinjetten som jag gillar! När jag bildsöker i den stora berömda sökmotorn på nätet, verkar associationerna till de bilder som kommer upp, inte alltid så glasklart relevanta. Men ok, de ger å andra sidan andra, oväntade trådar att nysta upp:
YTF – Yrkestrubadurernas Förening, är ett ännu verksamt sällskap, grundat i början av 1970-talet. Ett i sig intressant ämne för ett inlägg, men det var förstås bilden, vinjetten i loggan som fångade mig. Den är väl vald för sin uppgift och det är väl bara typografin som skulle matchas bättre. Inte tvärt om, eftersom illustrationen är så väldigt mycket ’trubadur’! Bilden är så läcker att jag förstås undrade vem som ritat den. Jag mailade frågan till föreningen, men jag fick aldrig något svar. Man vet kanske inte? Det är ju heller inte säkert att den är gjord för ändamålet, utan klippt ur en befintlig, större bild? Det finns trappsteg som vänsterfoten vilar på och då finns kanske någon ovanför i trappan? Men det vet jag alltså inte.
Hur det nu än är med den saken, leder den säkra pennföringen, stilen och känslan för kroppshållning min tanke till en viss illustratör, en konstnär som jag har beundrat i hela mitt liv, ända sedan jag fick en välkänd äventyrsbok som present i barndomen. Eric Palmquist som illustrerade den och många andra böcker, föddes 1908 och dog 1999. Självlärd, efter vad jag läst. Men att han bedrivit studier av omvärlden, människan, naturen och historien, står väl fullkomligt klart. Och att ”akademin” hade kunnat tillföra något till detta bildsnille, tillåter jag mig att tvivla på.
Att illustratörer inte räknas till konstnärerna är ju ett känt och lite underligt faktum. Men likafullt ser jag Eric Palmquist som en stor konstnär! Jag är högst osäker på om jag någonsin läst hela den där boken jag fick, men illustrationerna har jag bläddrat fram, många gånger. Allra bäst av Palmquists alla bilder, tycker jag nog om dem som gjorts med bara tuschstiftet på det vita pappret. De är så fullständiga som de är, de behöver varken färger eller laveringar.
Kan det vara han som gjort trubaduren också? Helt omöjlig hade det inte varit.
Redaktören
(Boken ifråga, är förstås Robinson Crusoe.)
EN VÄN UNDRADE efter ett tidigare inlägg, om jag hade oflyt i mina bokval. Och ja, så är det nog. Jag ger upp en gång till (utan att nämna varken författare eller titel). Jag orkar inte fortsätta läsa när jag reagerar negativt redan på romanens anslag, när första mening börjar med namnet på huvudpersonen – troligen det allra vanligaste mansnamnet i svensk skönlitteratur: Erik. Att jag sedan snabbt och vagt informeras om att hans fru är på vandringsresa i Österrike medan han själv sitter med en kaffelatte och iakttar en kvinna som lär ha sin betydelse i berättelsen, blir en hög tröskel att komma över. Och när han tar en tugga av sin ciabatta med parmaskinka. Då slår jag uppgivet igen boken. Detaljbeskrivningar ja, men lite relevans också, tack. (På samma sätt finner jag Murakamis studier av huvudpersonens intimhygien lika ovidkommande och meningsösa.) Om jag ska följa en romanfigur i 177 sidor, gäller det först och främst att jag på ett eller annat sätt snabbt kommer i stämning och finner sällskapet intressant. Jag behöver inte veta vad som finns på smörgåsen han äter. Inledningen är väl den ständiga nöten för författare, den som är så nödvändig att knäcka om man vill fånga läsare. Lata läsare som jag i alla fall.
Ja, jag har nog oflyt i bokvalet. Men det är nog ändå så jag vill ha det. Boktips är kanske bra, men eftersom vi människor är så olika, är det egentligen ingen hjälp för den som letar efter läsupplevelser. Därför har jag aldrig förstått vitsen med att kasta sig över sånt som recenserats, diskuterats, hyllats och prisats. För mig vore det ungefär lika spännande som att åka guidad tur och titta på sevärdheter. Jag har inte råd att köpa alla mina böcker när de kommer ut, men biblioteket är ganska bra på att sätta fram nyheterna. Fast det är heller inte där jag oftast gör mina fynd. Jag har inget system eller metod för mina bokval – de är tämligen slumpartade, infallsbetingade. Således får jag lämna tillbaka o- eller halvlästa verk då och då. Men som sagt: det är så jag vill ha det. Det ger mig en total, opåverkad frihetskänsla i mitt läsande.
SVÅRT OXIDERAD KLICHÉ. Magnesium. Jag vet inte vad som orsakat förfallet, mer än fel arkivförhållanden. Det är ju uppenbart. Den ser ut att vara till ett eget visitkort i alla fall. Lika hårt åtgången är en vinjett som antagligen hörde till.
NUMMER ETT är färdig och nummer 2 på remiss. Affischer. Nu får vi se vad kunden tycker. Ofta känner jag mig någorlunda säker i min yrkesroll och vet intuitivt om det jag gjort är ok. Men inte alltid. Inte alltid. Nummer två har jag gått och dragit på, i avsaknad av den spontana lösningen. Den som oftast kommer ganska snabb; ”den inre bilden” som visar hur det ska se ut, redan innan man börjat.
