JAG VILLE MINNAS att jag också varit inne på exlibrisspåret. I all anspråkslöshet: ett (1), men ändå. Jag hade inte kvar originalet eller några kopior av filen, men tack vare uppdragsgivaren själv, fick jag mig tillsänt bildfilen som påminnelse. Det här är ett ”bokmärke” som framställts på modernt vis, som streckoriginal i tusch. Upplagan har nog körts i laserskrivare.
….Jag förstår jag inte varför jag inte nosat på den här konstarten tidigare. Jo, jag har nog alltid tyck om de här små verken av koncentrerad estetik och finurlighet, men kanske har jag dragit mig för svårigheterna? För ett riktigt exlibris måste ju vara graverat. Visst? Förr kunde jag studera samlingar presenterade i bokform – nu finns ett mer lättillgängligt och ofantligt mycket mer omfattande material, bara några musklick bort. Och traditionen med/behovet av de här små ägarbevisen, fortsätter. Nu görs de små bilderna med datatricks och digitala effekter, som all annan grafisk design. Färg tycks vara mer regel än undantag. Fast det är de svartvitt minimalistiska verken som ändå oftast blir de vackraste och mest uttrycksfulla. I mitt tycke!
….Så, varför skulle jag inte försöka mig på ett eget ExLibris igen? På mitt sätt; opus 2! En mig närstående person har många böcker, lånar ut ibland. Hon skulle nog vilja klistra sin ”signatur” innanför pärmarna. Det skulle kunna bli en julklapp rent av. Såna är alltid så svåra att fundera ut och jag är dessutom alltid ute i sista minuten – om alls! Vilken lysande idé! Tänk, ibland förvånar jag mig själv.

Latinet: ”Ett liv utan böcker är noll värt”.

Redaktören

FÖR ATT INTE låta en hel söndag gå meningslöst ”förlorad”, blev det lite övning på linoleumplattan i kväll. Men jag är inte nöjd med kvaliteten på materialet! Jag vill ha en mer homogen massa: lika hård eller mjuk rakt igenom. Det här fabrikatet har ett mjukare underskikt som lätt ger med sig och det är inte alls bra. Jag får väl prova nästa leverantör.

Redaktören

SÅNA HÄR DAGAR får man lov att tända lampan. Gråväder, regn och ett dunkelt dagsljus. Men jag tycker faktiskt att det går an. Man tänder en lampa och njuter av att få vara inomhus. Torr och trygg i sitt hem. Så önskar jag att varenda människa fick ha det.
….Jag har bestämt mig för att redigera om en del av min bildsvit ”EnSam”, lägga till några bilder och få bättre fason på slutet. Här är en av dem som ska fylla en lucka.

Redaktören

ETT KOLORERAT TRYCK som jag hittade på ett ställe där det inte borde vara: På en loppis. Efter vad jag kan bedöma av de distinkta men mjuka linjerna i bilden, är det en etsning. Storlek: 95 x 65. Färgen tror jag är tillförd för hand efter tryckning. Trycket är klart och tydligt signerat och daterat, titel och nummer i upplagan finns med. Jag brukar lyckas i mina Internetsökningar, men här kammar jag noll! ”Blasting” ger många träffar på sandblästring, glasdito mm, så många att jag ger upp att bläddra vidare. Manaoag är en ort i provinsen Pangasinan i Filipinerna. Det inhämtar jag från Wikipedia, men jag vill ju gärna ha fram artisten också! Kvinna, man, inhemsk eller turist?

Redaktören

ETT LITET EXPERIMENT i form av ett block, gjutet i en blandning av epoxiharts och marmorpulver. När det härdat om ett antal dagar, kan jag prova om det går att gravera i.
….Sen är det det här med viljan att göra något, sätta igång med något mer långvarigt pyssel, sånt där projekt som man snart får ett särskilt förhållande till; som nästan ger samma tändning som en förälskelse. (Nästan!)

Disa och krokodilen.

En efterhängsen idé finns sedan gammalt. Jag gjorde en skiss idag. Men det blir väl inte något av uppslaget den här gången heller? På sätt och vis samma grundtema och problematik som i ”Ensamsviten”, fast lite annorlunda.
Kanske har jag en slags håg åt det ödestyngda; åt katastrofen och dess konsekvenser? Den ensammas strävan då världen brutit samman och hon befinner sig på ruta ett. Robinsonsyndrom, så att säga. Hur som helst är det skönt att få någonting ur händerna, om så bara en liten blyertsskiss. I väntan på ”förälskelsen”.

Redaktören