DEN BOK SOM jag avslutade i natt är en av Roy Jacobsens, kanske inte allra bästa, men en av de intressantaste – i så måtto att den är en ”släktkrönika” som spänner över en tid jag själv har referenser ifrån och kan överblicka. Den har visserligen ett norskt perspektiv, men skillnaderna är inte så stora. Berättelsen börjar i 1930-tal och kärnan är Marta, ett av tre syskon i en fiskebondes familj i hård, fattig nordnorsk miljö. Det är ett tema som som för övrigt återkommer i senare verk av författaren.
….Marta skickas som 14-åring till Oslo för att ta tjänst, för så gjorde man med flickorna. Kriget och och ockupationen kommer och finns med, men mer som ytterligare en av de många saker hon måste lära sig hantera och förhålla sig till:
För, såsom freden och livet förr på sätt och vis tillhörde dem med språk och makt och pengar och ”uppfostrade barn”, så gör också kriget det. ”Fosterlandskärlek” är något som Marta upptäcker först nu, hon har ingenting att tacka fosterlandet för, hon har ingenting att hata det för heller, det är bara en plats där hon bor.
I andra delen av krönikan tas berättandet över av ”Rogern”, den yngste av Martas tre söner. 50-tal, folkskola och uppväxt i en av Oslos nya förorter. Här är mina egna paralleller och referenser många förstås och författaren skildrar tidsskedena så som jag känner igen dem. Roy Jacobsen skriver väl och kan ge berättelsens personer och miljöer både färg och trovärdighet. Det låder ett gott mått av ”präktighet” över verkets kärnfamilj och det kan bli en aning för mycket ”feel-good”, men inte så mycket att det förtar värdet. Författarens excellenta humor förhöjer också läsupplevelsen. Boken kom ut 1991.
Redaktören
ETT PAR FÖTTER på tork, eller kanske rättare: Latexbottiner? Jag har svårt att få den finish jag vill på leroriginalen. Det blir märken och ojämnheter hur jag än håller på. När jag gjorde latexformar tidigare märkte jag hur två, tre lager latex utanpå, slätade ut skavankerna. Så nu provar jag det som ett syfte för sig. Händerna har redan fått sin omgång och jag tycker de ser mer ut som jag vill ha dem.
DET GÅR INTE fort nu för tiden. Men steg för steg tror jag ändå att vi rör oss framåt. Här är ett negativ, fast det ser nästan rättvänt ut. En lite underlig effekt. I den här formen tummar jag upp en plastisk 
MAN ÄNDRAR SIG ibland. Kommer på nya och kanske bättre lösningar och ändrar kursen. Jag var inte helt nöjd med hur det här projektet framskred, så nu provar jag en annan väg. Jag hoppas att den till och med är lite genare. Jag vill att det ska börja hända något nu!
AVFORMAT. Två tummar bröts av, men det var ju väntat med viss förlust här. Nu ska jag gjuta någonting i formarna, men vad det blir har jag inte bestämt riktigt ännu. Det blir nog lite olika produkter, så länge de håller.
Orsaken var den samma som jag tror också havererar suffléer; rumstemperaturen. Det var helt enkelt var för kallt i verkstan! Nu ger jag mig själv bakläxa. Men om jag ska sy en ny ”påse” eller om jag ska göra på annat sätt – det återstår att ta beslut om.
LAGER NUMMER TRE torkar med fläktarnas hjälp. Eller var det här det fjärde? Ett par strykningar till behövs i vilket fall som helst. Latexformar är väldigt lätta att göra: stryk på och låt torka – och upprepa några gånger. En regel är väl att inte ha för spretiga original. Torra och talkade ska ju formarna gå att dra eller rulla av. De här fingrarna är också lite tveksamma fall. Antagligen kommer delar av dem att stanna i formarna. Men sedan, gjutna i tåligare material än modellera, tror jag det ska gå. Hoppas i alla fall. Det är inte så många material som latex fäster på, förutom sig själv (därför talkar man formen). Det är heller inte många material som fastnar i latex. Släppmedel behöver man sällan tänka på.
