INGEN ANSLUTNING till Internet, ljudet fungerade inte och de filmsnuttar jag pysslar med ”Kunde inte hittas”, trots att de fanns där framför ögonen på mig. Det enda jag gjorde var att dammsuga datorn, eftersom fläkten gick på lite för högt varv. Men jag var ju försiktig. Nu går den igen, jag har kollat alla sladdar och startat om ett antal gånger, felsökt och hunnit bli ordentligt skraj! Att se (dator)döden i vitögat kan göra en kall och stel av skräck!
Den här bilden laddades upp först vid tredje försöket!
Det har länge spökat i den här datorn, nästan hela tiden faktiskt. Men man vänjer sig, så länge poltergeisten inte stökar mer än jag kan ignorera. Som att anden envisas med att lägga ett undre öppet fönster över det fönster jag håller på att öppna, ja det är ju mest på pin kiv ändå och lika bra att försöka skratta åt. Ibland måste jag öppna programmen i en viss turordning, för att behaga den Dolska* och överhuvudtaget kunna få igång dem. Och när Chrome legat nerklickat i aktivitetslisten för länge, går det inte att klicka upp fönstret igen. Då måste jag stänga programmet och starta om det. Och tänka sig! Då öppnar hon** det, men så långt till vänster utanför skärmytan att bara en smal remsa sticker fram. Nätt och jämnt mycket så att jag får tag i den och kan dra fram den på skärmen. Det här är lite mer irriterande.
….Har datorn gått i ”sparläge”, vid längre uppehåll, tar det en god stund innan spöket släpper till funktionerna och om jag vill öppna mina bibliotek från ett visst program och söka filerna den vägen, ja då döper hon om mapparna till datummärkning, för det vet hon att jag har svårare att hålla koll på. Vad är det om inte ren illvilja! Men ändå fogar jag sig på något sätt, jag lär mig att ta de omvägar på vilka hon låter mig gå, så stör jag inte utan kan få jobba med mitt.
….Men nu i morse när datorn skulle igång igen verkade det vara riktigt förkylt! Och även om det nu verkar ha slutat lyckligt denna gången också*** så kom tanken, som från ingenstans, att det kanske skulle vara dags att fundera på en ny maskin. Utan inneboende.
*Här antyder jag ett femininum, vilket naturligtvis inte kan säkerställas, men som ändå känns troligt.
**Ligger det ändå inte lite kvinnliga drag i själva retsamheten?
***Det var hon som sabbade fläkten också, för ett tag sedan. Fast nej, det har jag faktiskt inga belägg för.
Redaktören
A(NI)MATÖREN KNÅPAR vidare, sekvens för sekvens. Ännu finns inget manus, inget synopsis eller storyboard. ”Allting flyter” som han sa, den där. Det tycks bli något rapsodiskt, utan någon särskild handling. Vad som kan sägas är väl att jag redan tangerat gränsen för det ”passande” i vissa sekvenser. Och det är faktiskt avsiktligt. Någon gång får man väl bli lite burleskt vågad? Rent av fräck? Det har jag längtat efter hela livet.
Oförberedd som jag var gav jag det lika korkade som fega svaret: ”Så är det med konst” och fortsatte sedan med det vi skulle göra. Sen ångrade jag mig förstås. Jag kommer ihåg min egen barndoms ofullständiga svar på vissa frågor. En diskussion med en nioåring skulle ha varit värdefull – inte minst för mig själv kanske. Jag kunde ju ha sagt något om att ifall man är intresserad av avbilda människor, är den nakna kroppens former det bästa att öva sig på. Eller att: Det är så vi ser ut (ungefär) och vi har ju ganska vackra former, eller hur? Eller kanske ärligast: Morfar gillar att modellera damer. Nu är det hur som helst försent. Tillfället är borta för alltid.
Jag försöker mig på ett halvanimerat ”skuggspel” med inspirationen hämtad från en välkänd gammal berättelse. Här är jag tillbaka i det kvadratiska formatet och här är det tusch som gäller – och den digitala tekniken. Programmet för att hantera bildsviterna är utmärkt, om än lite ostadigt på min gamla maskin. Men jag saknar några funktioner som jag skulle behöva och en bättre ”preview” skulle jag önska. Men det hör väl ihop med min dators kapacitet. Det är nog så att de tekniska önskemålen ökar i takt med hur idén utvecklas också? Egentligen hade jag ingen idé när jag började med det här och den har väl ännu inte visat sig, tydligt. Inget manus, inget storyboard. Jag förlitar mig lite på att processen är såpass långsam att jag hinner hitta på efterhand.
Häll med utsträckt arm, för man kan aldrig veta så noga med hett tenn och vatten och häll raskt annars får du bara pellets. I och för sig vackra droppar (kanske råämnen till ett halsband?), men nu var det alltså framtiden det gällde. Då vill vi ha en mer samlad klump.
MEDAN EVA förkovrar sig med hjälp av frukt och litteratur, irrar neandertalaren Adam mer planlöst omkring i bakgrunden.
