INFORMELLT möte inför den kommande utställningen: Black and White i Blå Huset om halvannan vecka. Fem konstnärer och Eder redaktör. En kortare kollationering kring de praktiska detaljerna och en något längre fika kring kulturfrågorna. Det finns en samlad dynamik i den här mogna gruppen som för övrigt har egna, vitt skilda form- och idéspråk. Det här blir en intressant utställning. Det kan jag garantera.
Redaktören
…längta bort lite grann då och då. Tillbaka till Sintra i Portugal till exempel.
En stad med inbyggd trivsel och branta backar. De flesta uppför.
Vem går på konstutställning…
…eller i bokhandel? Jo, jag förstås.
Lägg in så där 28° värme i den här bilden och känn doften!
Arbete och ledighet. (Eller tvärt om?)
Utflippad blomning.
Sintra är mer än en pitoresk stad av äldre snitt. Det är också en nyare del och bostadsområden runt omkring, med moderna funktioner och kommunikationer. Men ”kärnan” är förstås bäst.
….Här utanför mitt fönster: gråtrist, snöfäckar på svartnad åker – ett par plusgrader. Jo, man kan ju faktiskt längta bort ibland.
Redaktören
Väntar på fortsättningen.
FEBRUARI HAR HITTILLS inte varit årets bästa månad. Inte direkt dålig, men underlig, jobbig, krävande, lågproduktiv, påfrestande; splittrad. Ingen unik problematik, men januari var bättre. Det här silhuettprojektet har gått i stå. Det är som om för mycket lägger sig i vägen, för många störningar som hindrar den där sköna fokuseringen på en sak i taget. Det är förstås bara vad de allra flesta andra också har som vardag. Inget särskilt originellt alltså. Och saker går över, ordnar sig och den lugna lunken kommer igång igen.
Jag har 12 ramar från Ikea som väntar också. De är tänkta att vara ”fyllda” om en vecka. Så den där lunken får nog bli till småspring.
Redaktören
DEN HÄR BOKEN gillade jag. Vi hade den i mellanstadiet och vår fröken var mycket musikalisk, hade både skolad sångröst och en fin pianoteknik. Naturligtvis var det inget jag visste eller ägnade en tanke åt då, utan först nu, över ett halvsekel senare. Hon lär ha spelat Griegs pianokonsert i Mariekällskolans aula tillsammans med den lokala orkesterföreningen. Det är inte helt uteslutet att jag var med på konserten. Jag har florstunna minnesfragment av en plågsam närvaro i just denna densamma aula, då ledan höll på att ta mitt unga liv. Det måste i så fall ha varit innan min fröken blev min fröken.
….Kanske ville mina föräldrar, i all välmening, inympa ett litet musikaliskt frö i mig? Något som skulle kunna gro och spira. Jordmånen var nog inte så god. Det tog tid innan plantan började växa och det blev aldrig något mer än taniga blad. Denna planta blommade aldrig.
Fröken Emmy Lundström, hon hette så fast hon var gift, var inte att leka med. Hon ingav respekt – ända från början. Men såsom de skötsamma barn vi var hade vi alls inget att frukta. Musiken var på den tiden ett naturligt och klokt inslag i skolschemat och jag gillade lektionerna. Dessa gick mest ut på att lära sig nya sånger och att sjunga tillsammans. Vem kan tycka illa om det? Det var boken ”Sång och spel” som plockades fram under bänklocket.
….Jag gillade den här boken och har fortsatt att göra det. (Det kan förefalla som om jag stulit boken, men jag försäkrar: den måste ha kommit till mig på andra vägar!) Förutom själva sångerna var layouten och illustrationerna så tilltalande. Att många av de präktiga ungdomarna på bilderna i boken kändes otidsenliga, var inget problem. Även barn kan tänka sig flydda tider. Inte för att jag medvetet registrerade det då, men jag minns att jag redan på den tiden hittade min favorit bland de söta flickorna. Gun Nyberg-Karlsson illustrerade boken. Hennes bilder funkade för mig som barn – idag tycker jag hon var formidabel! Den här sångboken är såväl ett såväl musikaliskt som estetiskt mästerverk! (Just det här exemplaret har haft det tufft men jag har lyckats backa upp med ett mer välskött.)
Jag kan inte ha varit helt oäven å det musikaliska, eftersom fröken Lundström tog ut mig till skolkören. Det var jag och en massa elever i skiftande, högre årskurser som jag inte kände. Vi sjöng i St:Ragnhildskyrkan i Södertälje en gång… Sen minns jag faktiskt inte mer.
….Fröken Lundström var bra. Riktigt bra! Och den enda gång hennes upphöjdhet fick en svacka var väl den dagen då vi sexor enligt skolplanen skulle informeras om att vår fortplantning inte sköts om av storkar. Planscher från materialförrådet, en genomgång av intima kroppsdelar, så snabb att en skock på drygt tjugofem mellanstadieelever knappast kan ha uppfattat någonting alls, eller haft någon behållning av lektionen. Chans till ”frågor på detta” gavs inte och vad jag minns återgick vi strax till ordningen.
….Lika bra det. Tomas verkade initierad och hade redan berättat en hel del för mig* och Röda korsets ”Medicinsk uppslagsbok” fanns hemma i bokhyllan. Nu efteråt, idag, tycker jag synd om Emmy. Skolplanen bröt in med nya påfund! Det var liksom inte hennes cup of tea och varför skulle det inte ha kunnat ordnas bättre? Redan då? Stackars Emmy!
Emmy Lundström var en all-round-lärarinna. Kunnig, rättvis, omtänksam och uppmärksam och missade nog ingen av oss. Satte upp julspel och uppmuntrade egna initiativ. Visst! När det var sångprov och var och en skulle fram till orgeln och sjunga inför alla, när rösten, istället för att sätta fart på stämbanden, istället valde att rinna bakvägen ner i magen förlät Emmy och gick vidare. Hon hade säkert koll på våra kompetenser ändå. Att vi skulle traggla psalmverser utantill och sjunga samma sånger om och om igen, det har jag aldrig haft något emot. Nu sitter de ju där! Bitvis i alla fall och inte gör det särskilt ont. Just den här sången minns jag särskilt och den tycks ju ha stannat kvar hos rätt många andra också! Sång och musik är viktigare än vad Skolverk och politiker någonsin kommer att begripa.
Redaktören
VÅRLÄNGTAN kommer tidigare och tidigare. Den här skissen gjorde jag redan förra hösten. Snuvig och med sin kvast, Madam Thaw kommer att städa undan vinterns is och snö. När hon kommer.
Materialet är plastellina, utmärkt just för idéer och utkast.
Redaktören
DEN BÄSTA BITEN av Djungelboken, när jag såg den som Disneyfilm, var slutet! Pytonorm, Chere-Khan, Kung Loui och gamar som pratade lustig norrländska; det var ändå slutscenen som var bäst. Varför jag tyckt så, varför den gjort mest intryck på mig insåg jag först idag när jag råkade hitta scenen i ett Youtubeklipp. Allting kom tillbaka till mig, det slog an igen. Det här är så infernaliskt utstuderat, så diaboliskt spelande med stora ögon, med små accenter och det är sötsliskigt, könsrollskonservativt, typiskt disneyserat och…. Alldeles underbart!
Jo då! This Company knew exactly what they did! Samtidigt skäms man lite för att man var/är så lättköpt. Lite cineastiskt spel på känslosträngarna så sitter man där och smälter.
….Jag minns att filmen som helhet också gjorde intryck för sin proffesionalitet. Jag tror det var den sista långfilm som Walt själv satte igång (och att han inte fick uppleva premiären). Filmen är från 1967 och djungelflickans röst tillhör för övrigt Darleen Carr.
Redaktören
JAG DROG UT en pärm ur hyllan. Den innehåller en del idéer i form av anteckningar, skisser och storyboard. Det här måste vara saker som härrör från sekelskiftet tror jag. De har väl legat och väntat på tekniken kan jag tro – en teknik som ger mig möjligheterna att sätta ihop enkla bildspel. Mina pretentioner på animation är ju inte så stora.
….Igår skannade jag de små bilderna och satte ihop dem så som jag tror jag tänkte mig det hela då – med de ruffa små skisserna. Idén letar sig bakåt i historien, till en speciell händelse. En episod som alltid har gjort ett starkt intryck på mig. Det är varken en välgjord eller trevlig snutt, men jag visar den ändå – med felstavning och allt. Jag tycker faktiskt själv att den blev otrevlig.
Det här är också för att utröna om jag ska spendera en slant på mjukvaran, Camtasia Studio som programmet heter. De tidigare små ”filmerna” är gjorda i en tidigare version av det här programmet och det har fungerat bäst av alla dem jag provat. Lagom tillgängligt och med fleras användbara funktioner för mina syften. Jag har trettio dagar till på mig, att fundera på saken.
Redaktören
”Sidan anses inte vara mobilvänlig
Det går inte att se vad det står eftersom texten är för liten
Inget visningsområde för mobil har angetts
Länkarna sitter för tätt ihop.”
Inkspots hänger inte med i den moderna mediatekniken.
Den här ringer jag med och svarar i, understundom.
DET HÄR UTLÅTANDET från Google ger besked om något jag misstänkt: Att Inkspots inte ser så bra ut i mobilerna och att det blir för smått att peta på länkarna. Det säger sig nästa självt. Och Googles test visar hur småttigt det blir. Man kan väl zooma in på de där smartfånarna, har jag för mig men det blir kanske inte bra ändå? Jag lägger faktiskt ner lite möda för att få varje inlägg så grafiskt tilltalande som det går med vad som står tillbuds, men jag utgår förstås ifrån en ”normalstor” skärmyta.
….Det är möjligt att jag borde anpassa ”Magazinet” till modern mobilitet, med tanke på att göra mig mer tillgänglig med min sida. ”Syns du inte så finns du inte!” hojtade de finniga nördarna i Internets ungdom och bjöd ut sina tjänster i HTML-snickrande. Denna blanknötta marknadsföringstes har säkert fog för sig, men den förändrar inte mina ambitioner med Internet. Finns jag inte? Nå, men så gör jag väl inte då. Jag har skoj ändå vid tangentbordet.
Redaktören
JAMEN, DET BÖRJAR arta sig. En pärs har det varit och överflyttningen till nya datorn är inte helt slutförd ännu, men det känns som om jag fått igång arbetsplatsen igen. Men det händer mycket i den datatekniska branschen medan en annan sitter isolerad i sin kokong och jobbar. Men plötsligt kommer man ut i ett framtidssamhälle när det gått några år och maskinerna har åldrats. De också.
Min gamla skrivare/scanner från Canon; hur bra som helst, tillförlitlig och lojal. men så tar färgpatronerna slut och kommer inte längre att tas hem till butiken! Jo, nog vet jag hur det känns att vara överårig. (Tur att ett unikt företag bedömer maskiner och personal på olika sätt.) Så det blev till att skaffa en ny sån apparat också.
HP tänkte jag, de kan ju sånt här. Men det var feltänkt. Det var inte bara att köpa produkten och koppla in den med hjälp av medföljande CD, som vanligt. Nej det här stora företaget vill inte bara ha mina pengar, de vill ha hela min integritet också. Min frihet! Jag kom helt enkelt inte igenom installationen utan att registrera mig till HP och deras tredje parter. Detta ”för att kunna förbättra sina produkter”. Jag önskar intet annat än en scanner/skrivare som gör just detta, scannar och skriver ut. Det är väl bra att kunna skriva ut från mobilen, till och med då jag sitter i flygplanet. Kanske? Men såvitt jag kan minnas har de behoven aldrig gestaltat sig.
….Sista installationsförsöket, flera timmar senare, lyckades jag komma nästan ända fram. Då hade jag valt bort alla tillval och erbjudanden, även de lömskt dolda, bakom pyttesmå länkar och installerat helt från CD:n. Men jag kom bara nästan ända fram. ”För att slutföra installationen måste du gå in på www.hp/faråthelvete.com och genomföra din registrering”!
Den svarta ”treudden” på USB-kontakten kan stå som bomärke för den potentat jag åkallade.
Ny maskin idag: Epson. Kanske en timme från uppackning till första utskriftstest och scanning från favoritprogrammet. Visst, ett par försynta ”erbjudanden” kom här också, men de kändes mer som en artighet. Och CD:n var egentligen det enda som behövdes för att komma igång. Det kändes lite som på den gamla goda tiden. Ändå har maskinen funktioner för de flesta tänkbara situationer som jag inte kommer att hamna i.
Jag är inte helt lugn ännu, men det ser faktiskt ganska bra ut: PhotoShop (5.5!) fungerar. Lite ostadigt, men de här bilderna har gått via den gamla trotjänaren. Till och med den första versionen av InDesign verkar snurra på. Det programmet måtte vara bortåt tjugo år nu! Det här hoppas jag att Adobe inte får kännedom om. Men man måste ju få lov att ha mjukvaran på en skiva i skrivbordslådan och inte behöva ”hyra” den, från något jädrans ”moln”!
Redaktören
DET BLEV RÖJT igen. Inte heller denna gång kan jag ta åt mig hela äran av att verkstan åter har blivit brukbar, men jag kan väl ändå säga att jag har administrerat företaget och det ger samma tillfredsställelse när utrymmet är någorlunda i ordning. Så pass att jag sedan själv klarar finliret. För det gör jag väl?
….Nu är det ännu lite för kallt för att jobba här, men det handlar ju bara om ett par månader till innan temperaturen blir mer behaglig. Ett par månader innan nya planer och projekt kan provas och jag kan stöka till igen. Januari förflydde i hast och februari är ju till sin anatomi faktiskt kortare – även om det är skottår i år.
….Det går ändå att vistas här. Jag är långt ifrån så frusen av mig som jag var i min ungdom, konstigt nog. Men det är också stor skillnad på uthärdligt och behagligt. Ändå tycker jag inte att jag kan önska mig att tiden går fortare.
Det finns annat att göra innan småfåglarna byter repertoar. Sånt som ska göra och sånt som kan göras. Räcker inte det finns förstås också allt som bör göras. Det sista får konkurrera med det jag vill göra. Ett plus i det hela är att jag har någonstans att göra det jag vill göra – om jag nu kommer att vilja göra just det.
Redaktören
JAG TYCKER det kan vara dags igen att puffa igen för den formidable filmskaparen Ivan Maximov och hans stab: ”Long bridge in desired direction”. Just den här filmen kan ju också ses som högaktuell, här och nu. Den handlar om längtan, att vilja överbrygga istället för att isolera sig – att vilja möta andra. Den handlar också om att kunna offra något för den som är i nöd. Det går i den maximovska stilen med den där lätta surrealismen som är hans signum och även med den omisskännligt varma, kärleksfulla tonen. Gripande, tycker Redaktören. Låt se om det här lilla dramat lämnar ditt öga torrt.
Redaktören
NATTEN SKRIDER med tysta fjät. Även nu i januari. Det är mer än dags att tänka på morgondagen. Jag har bearbetat en av scenerna i mitt cineastiska epos, gjort om, lagt till bakgrund och petat in fyra rutor för att dölja en oavsiktlig storleksförändring. Det tog det mesta av min söndag. Inte färdigtrimmat än, men det kommer nog ändå att bli ryckiga rörelser och det får jag nog leva med. Kan vi inte bestämma att det är ”charmigt”?
Redaktören
