FÖRRA GÅNGEN jag skar linoleum gick det bättre. Förra perioden alltså, för sådär tjugo år sedan. Då trädde motiven fram med en helt annan självsäkerhet. De skar sig nästan själva. Nu behöver jag skärpa mig och ändå blir det inte som jag vill. Materialet är segt. Det hindrar från spontanitet och ”utsvävningar” som med penna på papper. Metoden är stramare till sin karaktär och linoleum är trubbigare än en pennspets. Och så ska det ju vara. Jag måste nog hitta tillbaka till hur jag förhöll mig till materialet då – eller uppfinna hjulet på nytt?

I mitt ”Fält med kråkor”, där jag svärtat de förhöjda partierna (delar som inte är bortskurna) ser jag lättare vad som stör mig i bilden. Lite mer ska tas bort, men det är svårt att lägga till vad som redan fattas. Det är ju lite synd! Men just nu har jag gott om linoleumplattor.

Redaktören

DET KÄNNS SOM om jag spelar en roll jag inte behärskar. Historieforskning eller vad? Men det är en rolig lek i alla fall. På ett forum läser jag att en ”broder” hittat märkningen på den del som ska mata runt färgtallriken. Jodå, där finns faktiskt något punsat i godset: Någonting-K och sedan c eller d och 10 eller 19. Jaha?
…Det första ”någonting” har fyrkantig form och kan med lite hjälp på traven läsas som ett E. Och då hör det bra ihop med K, som i Kahle. Den andra raden lämnar jag därhän tills vidare. Men E K – Emil Kahle, Maschinenfabrik Leipzig-Paunsdorf, det känns som ett gott steg framåt.

Under färgtallriken finns återigen E K och ett B. Kan B’et stå för Boston? Det är ju en Bostondigel. Knappt urskiljbart finns sedan något (möjlig 6:a) och  en 8:a, vilket inte säger mig någonting. Här är bokstäverna tydligt handformade.

Från: commons.wikimedia.org

Någon sådan här etsad mässingsplatta med tillverkarens namn finns alltså inte, men jag tycker att jag att jag närmat mig ifråga om maskinens härkomst. Företaget sökte patent på en ”tillsats” för den här maskintypen 1922, så det ger en liten aning om var på tidslinjen tryckpressen ska placeras. Hon går mot de hundra, Tyskan, om hon inte redan fyllt det.

Och så fick jag väl äntligen ändan ur vagnen och monterade min ännu opatenterade gardinstång i gästrummet. Men det ser ut att behövas en version 1.1 också. Må hur som helst sommarsolens arla strålar motas från våra gästers vilande anleten.

Redaktören

”Bostonpressen” igen.

MINA EFTERFORSKNINGAR för att få fram tillverkaren av min tryckpress och årtalet när den blev till, verkar för tillfället ha fört mig tillbaka till startpunkten. Tyskland. Likaså verkar ”Bostondigeln” i sammanhanget mer vara ett begrepp för en teknisk princip än en konkret maskinmodell. Det finns många snarlika maskiner, men alla som ligger i området närmast ”identisk”, tycks ha samma dunkla anonymitet. Man vet inte härkomsten (men gissar på tysk).
…Men en forskare brukar vanligtvis ändå få fram svar, om än på andra frågor än just de sökta. En sån upptäckt är t.ex. att det finns många entusiaster runt om i världen som vill, eller redan använder, den här uråldriga tryckeritekniken. Många av de försmådda, förskjutna, gömda och glömda, men överlevande maskinerna (frånsett rostskador egentligen odödliga) tas om hand, putsas upp och får tillbaka sina gamla arbetsuppgifter. Många värdesätter den speciella lödigheten i boktrycket och utmaningen i att få fram det. Det finns till och med en del typgjuterier kvar! Tanken på att skaffa en uppsättning blytyper (eller två) lockar mig förstås, men det blir kostsamt. Inte för att jag har någon större satsyta precis, men om jag ska sätta det jag vill behövs ändå en viss mängd. Ett företag säljer per kilo. Men hur ska jag veta hur tungt mina ord ska väga?

MINA NYA linoleumplattor kom idag och jag är inte sen att känna på kvaliteten. En bra sak är i alla fall ljusheten. En lätt grå yta där blyertsstrecken syns, istället för murrigt mörkbunt. Vi får se hur det blir med den här sorten. Jag börjar med solen.
…Sen är det faktiskt dags att ställa in pressen för tryckning. Jag har ju ett par andra plattor att provtrycka också, innan ni får se något.

Redaktören