TILLBAKA TILL TIDEN ”before current era” och ca 1500 år därtill. Mitt havererade drama har kommit igång igen, så smått. Här en sängkammarscen i början av allting. Jag är otillräckligt bevandrad i forntidshistoria, så det är svårt att vara ackurat med stilar och korrekt tidstrogna miljöer, byggnader, inredningar, inventarier, klädedräkter med mera. Men jag har beslutat mig för att inte bekymra mig alltför mycket om den saken. Sånt kan andra så mycket bättre.

I morgonväkten dyker den nye tjänaren upp vid fönstret. Strängt förbjudet förstås.

Medan bilderna sakta tar form, samlas också skisser och utkast till texterna. Eftersom jag inte är någon diktare, är det kanske den svåraste delen. Jag känner ju pekoralspökets sura andedräkt i nacken när jag skriver. Trots det vet jag inte vilket som är den starkaste drivkraften i projektet; bilderna eller orden? Eller är det kanske ämnet, rent av? Det var ju det som startade alltihop.

I MIN BARNDOM kom jag i kontakt med och fascinerades av Flanellografen. Min mor hade hand om detta medium för söndagsskoleverksamheten i vår församling. Jag minns berättelsen om Daniel i Lejongropen, med dess utklippta figurer: lejonen, palmer, klippor och stenar till miljökänslan, Daniel själv och andra roller i berättelsen. Alla med påklistrad flanell på baksidorna, som fäste bra mot flanelltavlan. Så kunde berättelsen skrida medan mamma plockade fram och byggde upp motivet med hjälp av de lösa figurerna. De var välgjorda och vackra och jag kunde få en närmare titt på uppsättningen medan mor förberedde berättelsen där hemma.
När jag nu själv jobbar med en biblisk historia och på sätt och vis med en liknande teknik för illustrationerna som påminner om mammas, minns jag flanellografen. Kanske i och med att jag också arbetar med bakgrund och objekt på olika djup i bilderna. Fast ’saxen’ att klippa ut figurerna med, är digital.

Det här är ingen snabb arbetsmetod och spontaniteten går förlorad, men då får jag njuta av eftertankens lugna och rofulla avancemang istället.

Just den här berättelsen var kanske inte så lämpad för barnen i söndagsskolan, men mig har den inspirerat i alla fall. Till min egen digitala ”flanellograf”.

DET RYKER FORTFARANDE ur spillrorna efter min hårddisks sammanbrott. Bildligt uttryckt. Ingen eldsvåda eller så, som väl är! Men en förödelse ändå. Fem års sparade foton, bilder och texter, plus allt annat arkiverat. Därtill också bild- och textarkiv från tidigare hårddiskar. Men just som arkiv är ju en dator värdelös! Man ska ta back-up’er, spara sina filer på säkrare media än i sin dators hårddisk. För nästa dag kanske den inte snurrar längre. Det där vet jag ju så väl. Så nu sitter jag här i nonchalansens skamvrå med ånger och lite sorg över min förlorade digitala ateljé. För mina verktyg är också borta. De invanda som ”låg såg bra i handen”.
Nåja, andra, annorlunda redskap, finns och jag är igång med att hitta och kanske, kanske vänja mig vid dem. Och kanske, troligen, kommer skapandet igång igen. Det hoppas jag, för jag mår ju så bra av sånt!

Bland det som ändå finns kvar, på ett USB-minne, är utkastet och bilderna från projektet om Gerd, den unga fotografen på Strandgatan i den mellansvenska staden, med personliga utsagor från personer som mött henne. Den idén går nog att gå vidare med.
Och det senaste, orientaliska ’verket’, ja det var ju inte så himla långt kommet, så det går ju att börja om med – även om jag nu råkade bränna upp skisserna. Nu har jag ju tränat lite på att rita en åsna i alla fall och kanske hittat ett nytt diktformat? Ett Spencerianskt eller Gullbergskt:

Brudköpet

Jag kom till detta land förstörd av gråt
Min far var arg, jag var hans investering
Och mor min grät i samfälld klagolåt
Knappt mer än barn, jag var på bröllopsstråt
Hän till vesiren och min initiering

Den man jag fick är både god och blid
och generös med silke, guld och lyx
En egen tärna, och ett hus bredvid
Och hänsynsfull; han ger mig fred en tid
när jag ur hemmiljön så plötsligt rycks.

Nej, inte ska jag väl behöva sitta här och långledas.

Z till sin make: ”Vesir, den slaven borde bli din frus!”

MARKNADSBILDEN blev komplett. Det tog tid, men nu kan jag äntligen fortsätta till nästa vers/illustration. Här har jag arbetat i lager, framifrån och bakåt i bild. Det kan kanske vara idé att prova den omvända ordningen och börja med bakgrunden? Det gör ingenting om jag kan rationalisera lite grann och gärna producera lite fortare. Det behövs många fler bilder, så som jag tänker mig det hela.

INGEN MARKNAD utan vimmel. Åsna med ryttare och en viktig figur till, men sen? Damens eskort (en marknad kan vara en riskabel plats) och förstås månglarna och deras varor, korgar, säckar och fraktdjur. Och köparna: Ett vimmel ska göras!

Och en senare enkel sidkomposition. Jag har svårt att sitta vid långa pass, numera. Ibland  blir det bara någon kvart i taget och jag växlar gärna mellan bild och text också. Så det går inte fort, det här.

DETTA WEBBMAGAZIN fyllde just 10 år. Utan något jubileumsfirande. Tio år är nog i mesta laget för bloggen. Den här typen av media verkar ha tjänat ut som kanal för egenpublicering. I alla fall har innehållet och formatet inte anpassats till mobilformat med enspaltsbilder och korta one-liners. Det verkar inte som om så många sitter vid en dator längre. Nu ser dessutom Inkspots ut att ha lidit av ”nyhetstorka” sedan i december. Det ger sig om redaktören får stoff till att fortsätta? Magazinet ligger ju i och för sig kvar där det ligger tills vidare.

En revidering av mitt förra engagerande projekt blev gjord. Nu stänger jag mappen om den ensamma värdshusvärdinnan i bergen. Allt kom inte med, till exempel övning i att hantera ett svärd. Motiverad, kanske, men nej. Istället tillkom ett antal andra uppslag. Manus och layout är klart.

ETT ANNAT, NYGAMMALT projekt har blivit återupptaget efter en tid i träda: Den gammaltestamentliga episoden som jag försöker på fason på – i ord och bild.

Husfolk och badbestyr.

Det är det välkända triangeldrama som intresserar mig. Inte minst för att händelsen är så bristfälligt beskriven. Den lämnar så många frågetecken hängande i luften. Det fattas så många uppgifter i berättelsen att jag känner mig manad att ge mig i kast med att fylla i det som saknas – och sett från ett annat perspektiv. Det får ta sin tid har jag bestämt, eftersom det ger mig en utmanande förströelse. Det är svårt, därför lockande.

En ung hebreisk slav
och en situationsplan över
händelsernas centrum.

Tillbaka i varmare länder igen alltså och till den berättelse om ohjälplig men likväl förbjuden passion, lojalitetsprov och stoiskhet som jag fastnat för och alltså vill undersöka närmare. På mitt sätt:

[…] Min lust jag har försökt att gömma väl
min längtan inom regel, bom och lås
att helt förgäta denne vackre träl […]