NÄR DEN UNGE trälen efter en tid får ett avancemang och blir uppsyningsman över residensets inre skötsel, då duger inte längre den gamla slitna tunikan. En något värdigare dräkt måste han ha. Matmor och hennes tärna gör sitt bästa för att klä honom rätt.

RESIDENSETS TRÄDGÅRD är inte bara den skuggiga platsen under terebinten, där man har en god överblick över egendomen. Bland den överdådiga myckenhet av såväl grödor att äta som blomsterprakt för ögonen, finns dammar och bäckar i frodig grönska. Och minst ett källsprång med kallt friskt vatten. Den nye tjänsteanden är både strävsam och plikttrogen med sina sysslor. Glömmer att dricka. Z ser till att han både får i sig vatten och att han tar rast. Hon vill ju också sitta ner med honom en stund och få veta mer om sin vackre slav.

FÖR ATT KOMMA till marknaden, som min aktuella huvudperson gärna vill, använder hon sin egen lilla åsna. Det är knepigt med proportionerna: åsna – ryttarinna. Det ska vara ett litet djur, men det ska inte se ut som djurplågeri. Fast jag har sett mycket värre än så här. (Tyvärr.)
Att gå på marknad är ett nöje för den här personen och kanske kan det hända att någon vara lockar till köp. Jag tror det. Naturligtvis går hon i sällskap med sin man och ett par tjänare som beskydd. För på marknader samlas allehanda individer: Säljare, köpare och tjuvar. Så detta är bara en förgrundsfigur i bilden som jag hoppas att jag kan göra komplett.  Det värsta är att storvesiren, maken, i kraft av sitt ämbete naturligtvis sitter upp på en häst. En ännu svårare uppgift än en liten åsna alltså.

NÄR JAG RITAR spontant utan beställning, som numera är vanligast och en figur börjar dyka upp på pappret, vet jag inte alltid vad eller vem det ska föreställa. Som med den här till exempel. Men inte förrän teckningen börjar bli komplett, med bukett och chokladask, anar jag hans ärende och namn: Rolf. Kanske påminner bilden om någon jag varit bekant med, eller kanske bara känt till? Ett liv i sju decennier hinner ge en del referenser. Det är bara att bläddra bakåt i minnet. Och det här verkar vara Rolf, 32 år och montör på Scania-Vabis.

Med blommor, present och gå-bort-kläderna på, blir det tydligt att Rolf är på väg att träffa/uppvakta någon. Troligen så där i början av sextiotalet. Hos vem? Minst två flickor under mina skolår hette så, liksom det 28-åriga biträdet på Wienerkonditoriet uppe på Nygatan: Margareta.

Det råder bostadsbrist på den här tiden och det kanske är tur att rivningsivern inte riktigt har nått sin mest aggressiva kulmen ännu. För Margareta har tur att hitta och få hyra en gammal etta på knappa 20 kvadrat och för en månadspeng som hon har råd med.
…Det var väl ungefär så det var då; det fanns fortfarande omoderna lägenheter. Och det var hit, till Repslagaregatan 14B som hon bjudit Rolf på kaffe (och osålda bakverk). Hur dessa två ensamma hjärtan överhuvudtaget träffades, må jag låta vara osagt. (Jag vet inte.)

…När jag minns bostäder från den här tiden, andras hem hos kamrater till exempel, var det inget konstigt med en ved- eller gasspis i köket och en kamin i rummet. Margareta hade en fristående fotogenkamin. Idag kan jag tycka att det verkar ohälsosamt med förbränningsgaserna från en sån i bostadsmiljön, men hon tycks i alla fall inte ha tagit skada av sin tid i den gamla enrummaren nere vid bron.

Så småningom, ja ganska snart faktiskt, flyttade Rolf och Margareta ihop, till en tvårummare i det nybyggda bostadsområdet i västra stadsdelen. Ettan var alldeles för trång för två. Och de gifte sig förstås, mekanikern och konditoribiträdet. För visst var de båda som skapta för varann.

(Länkad till större bild, som fås med en lätt touche.)

MADAME SASHIGAWA plockar fram kortleken för några givar tillsammans med samurajen. Man kan spela om ära och insatser, men här här är det bara fråga om en lättsam variant av karuta*. De spelar som förströelse under årets sista timmar. Det hindrar dock inte värdinnan från att vilja vinna spelen. Och det gör hon faktiskt rätt ofta.

*Kyogi Karuta är ett krävande spel, som på sitt sätt påminner om en tennismatcher och liksom sådana kräver både domare och funktionärer, förutom de två spelarna. Minnes- och reaktionssnabbhet är ett par av förutsättningarna för att spela bra – så långt har jag förstått. För övrigt begriper jag inte särskilt mycket ännu. Inte heller varför jag hittills mest sett flickor som kombattanter. Det är kanske i och för sig inte är alltför konstigt med tanke på de intellektuella kraven och den mentala pressen att spelen gynnas av utbildningsinstitutionerna? Titta lite på den här matchen (varav klippet tycks vara sista set) och gå sedan till slutminuterna och se den eleganta ”matchbollen” i slow-motion.  Samme redaktör.

ATT BLI mörkrädd ute i skogen, när skymningen faller och man fortfarande inte har hunnit tillbaka till hemmets trygghet, är ganska naturligt. Särskilt med tanke på folktrons artrika föreställningsvärld i de här bergsbygderna.

”Skymning i skogen / Jag inbillar mig mycket / Det gör mig så rädd”

JAG LÄGGER TILL eller byter ut i det gamla manuset, vill känna att jag gör något. Och här tyckte jag ändå att det var påkallat att försöka illustrera madame Sashigawas bestyr i värdshuset lite bättre: Förberedelserna inför det stundande nyårsfirandet. Det trånga och enkla köket underlättar inte precis arbetet, men madame utnyttjar ändå skickligt de möjligheter hon har.