OM MAN JÄMFÖR med i vintras, tycker jag att man kan se en viss förbättring. Och då menar jag varken vädret eller det magra rådjuret, utan skjulet. Plasten är borta (utom på taket) och bakväggen och gavelbitarna har fått brädpanel. Istället för stampad jord ligger nu ett stadigt trägolv och trasiga/saknade rutor har blivit ersatta/kompletterade. Och så färg. Lite ny färg gör underverk!
Vi är tveksamma till om det lilla huset är värt mödan vi lägger ner. Det är ett skjul i ordets fulla bemärkelse, byggt av spillvirke redan från början. Och dessutom är det ju alltid så att man blir lurad! Det som från början verkar som ett snabbjobb (vi ska ju bara fixa till det lite, så att det står ett par år till), givetvis snart leder till ett långt mer utdraget och arbetsintensivt projekt. Riva bort och skrapa av, spika på och måla nytt! Nåja. Jag hade väl ändå inget bättre att ta mig för. Och lite hjälp har vi haft.
…Nu närmar vi oss i alla fall något som med lite god vilja kanske kan kallas shabby chic? Och det är väl skoj att vara lite trendig som omväxling, även om trenden säkert är någon helt annan nu.
Redaktören
NU VAJAR DEN mot klarblå sky, så som den väl bör göra. ”De svenska färgerna” rör sig mjukt i nationaldagens lätta morgonvind. En stolt symbol för det jämlika, generösa och välkomnande landet, nationen med patos för rättvisa, medkänsla och solidaritet. Där småskurenhet, avund, hat och split möjligen förekommer i självironiska skämt och vitsar. Så vacker den är.
Det var en lite ruffig lya i källarplanet som lämnats tom och övergiven. Sånär som på den gamla soffan. Jag hade väl inget särskilt budskap med dioramat, det var nog mer en känsla som styrde, eller funderingar kring vad en bostad är och hur den kan se ut för olika människor. Framför allt när rummet lämnas åt sitt öde.
Det är den lilla stunden som tillåts i sparsamma fall, då samvetet är mindre ansträngt än vanligt, eftersom jag fått gjort lite mer än köksgöromål under dagen. Det är stunden då lindens skira skugga är som skönast. Stunden då jag kan inse hur ett privilegium ser ut – även i avsaknad av pilsner.
LITE TILL, sen är det fullt. Doftande ved för kommande vinter. Det känns tryggt och bra att ha det här lagret, för vem vet vad som väntar om ett halvår? Jag har varken sågat eller huggit all den här veden. Det har skett maskinellt hos grannen och det är jag förstås särskilt glad för.
DENNA SÅ PIGGA och trevliga pippi är ju inte särskilt ovanlig. Mer än här ute. Här är talgoxe och blåmes bland dem som syns och hörs mest. En trio av dessa ”stadsfåglar” har kommit på besök i alla fall. Kanske är de på utflykt? Rara små varelser; lite diskret och murrigt klädda och inte blir de uppskattade för någon skönsång heller. Men väldigt charmiga ändå, som de är!
PROBLEM MED färgsläpp längs kanterna. Ändå är plattan infärgad för hand, mycket noggrant. Det här är det bästa av provtrycken. Jag har grunnat mycket på orsaken. Det var egentligen samma sak med förra trycket. Då tänkte jag att det kunde bero på den nya färgen, men det blir samma sak med den här, då jag bytt tillbaka till den gamla, franska tryckfärgen. Jag har två teorier om orsaken. Jag ska undersöka båda.
