DET FINNS EN fortsättning på berättelsen om Karitas som jag beskrev för några inlägg sedan. Jag hoppas den också blir översatt till svenska! Här är lite uppgifter om den konstnär som måste ha varit förebilden till huvudpersonen. Island har naturligtvis inte bara sina skalder.

Från Wikipedia:
Nína Tryggvadóttir, ursprungligen Jónína Tryggvadóttir, född 16 mars 1913 i Seyðisfjörður på Island, död 18 juni 1968, var en isländsk-amerikansk målare och grafiker. Nína Tryggvadóttir utbildade sig först på Island, sedan vid Det Kongelige Danske Kunstakademi i Köpenhamn 1935–39 och därefter i Paris. Hon flyttade till New York 1942 och var elev till Fernand Léger vid Art Students League of New York. Senare målade hon i en koloristiskt rik, nonfigurativ stil, och utförde collage och glasmålningar. Hon gav också ut flera barnböcker med egna illustrationer.

Det här porträttet är i den måleriska stil som åtminstone delvis hängde kvar under min uppväxt; ganska utslätade och homogena färgfält och med insparad detaljbeskrivning. Det föreställer Nínas vän, författaren Halldór Laxness.

Laxness roman Salka Valka har just varit en av sommarens läsningar. (Jag är inte färdig med islänningarna ännu.) Boken kan varmt rekommenderas, ifall någon mer än jag förbigått den. Det här är en gammal roman (1931-32) som förstås borde ha blivit läst för länge sedan, men ”bättre sent…” som plägar sägas.
…I den här översättningen av Ingegerd Nyberg-Fries känns berättelsen ändå inte särskilt ålderstigen. Den är lättsmält som läsning, men en mycket engagerande beskrivning av hårt liv, fattigdom, elände, klasskamp och politiska motsättningar på en liten ö. Och kärleken! Allt finurligt berättat, medkännande och med mycket humor.

Redaktören

NU FÅR MAN kanske skaffa årskort, ifall man ska fortsätta att ta sina gäster till High Chaparral? Det var värst vad de höjt inträdet i domänen efter regimskiftet. Från att ha varit gratis för oss i närområdet får vi nu punga ut med 220:- per person – om man inte som jag och hustrun hunnit över 65-årsstrecket. Vi får rabatt. Vad som är lite konstigt är att samma pris gäller fastän många attraktioner är stängda fram till första juli och trots att man kör ett tämligen reducerat ”försäsongsprogram”.

Showen är förstås ett måste: Buskis med stunt och pang och dunder, banditer och rättskaffens folk, hästar och diligens. En ganska framträdande roll i år fick begravningsentreprenören men för övrigt är handlingen inte så särskilt övertygande. Men vem bryr sig? Lite fart och fläkt och smällande skottväxlingar räcker långt.

Raden av aktörer var kortare än vid tidigare besök. Kanske också ett sparprogram innan högsäsongen börjar? Men man är ändå tacksam att det finns skådespelare och stuntmän som vill offra sig för konsten!

Vad traktering beträffar, om nu inte våfflor räcker, eller om våffelstället som nu är stängt, kan jag inte få mig till att rekommendera den här syltan i ”Mexico”. Tyvärr. Allt är ju lite fejk i den här Wild West-världen – så också maten i den här cantinan. Bättre att hålla sig till korv och hamburgare nere på huvudgatan.

Redaktören

Smaksatt mer pors.

INGET STORT STÅHEJ med att fira midsommar. Nypotäter, sill, gräslök och gräddfil och sedan tilläggen; diverse halvlyxiga saker som faktiskt kostar mer än de smakar. Inget mer originellt utan en tämligen konform taffel. Jo, så var det ju midsommarsupen: En (1) liten, kärleksfullt hemkryddad (eftersom jag fick en körning senare). Men det räcker så, det är mer än gott nog.
…Den lilla melankolin som sedvanligt följer med solens dalande får man dras med. Den hör också till: Nu ska ju dagarna åter bli kortare och fåglarna kommer att tystna. Och vi som var så glada åt solen, ljuset och fågelsången.

Redaktören

JAG TYCKTE DET kunde vara lagom att ta mig till sjön och plocka pors. Ingen brygd hinner bli färdig till midsommar, men det kan ju vara tid att tänka på julen. Det är en liten, långsmal sjö som ligger dold i en åssänka, inte alls långt hemifrån. Här växer ölbeskan.

Jag tyckte sjön var så otroligt vacker idag, att jag inte kunde låta bli att ta en selfie mot den fina bakgrunden. Jodå, i handen håller jag ett metspö och i bröstfickan putar två skivor formfranska. Det var länge sedan jag slutade fiska; när typ sonen inte längre pockade på och jag själv inte längre hade någon dragning åt den sysslan. Men meta lite lite solo så där, det kunde det ju vara dags för. En stulen stund för mig själv, vid det undersköna lilla vattnet – det kan jag nog tänka mig att göra om.

Grejen är inte att få fisk, bara att se om jag kan lura dem. Och brödkula lockar bara mört (teoretiskt också brax, sutare och liknade fisk, men det har aldrig hänt mig). Jag kan inte påstå att jag filosoferar medan jag betraktar flötet och de eventuella små rörelser det gör. Det är nog snarare ett sätt att befria mig från tankar. Jag tänker ytligt, praktisk; korta funderingar som att jag glömde hatten hemma. Solen lyste mig i ansiktet och på flinten, både direkt och som spegling i vattenytan. Molnen var välkomna – när de kom.

Det är klart att det nappar, även om den mesta aktiviteten under ytan går ut på att plocka kroken ren från bröd. Utan att fastna. Sjöns silver, med ögon av rubiner och fenor av bärnsten överlistas ändå till slut. När jag vunnit får förloraren komma tillbaka i vattnet, så jag kan dra upp honom igen, en annan gång.

Jo, jag ska göra om utflykten. Att sitta på strandtuvorna i tystnaden vid en stilla sjö som denna, med det enklaste av fiskeredskap, kan nog inte vara annat än nyttigt. Och den ligger ju bara en kilometer bort. Men jag ska givetvis ta på mig hatten nästa gång!

Redaktören

NU HAR PORSLINSBLOMMAN varit igång med sin blomning sedan i april, vilket jag visade här. Och den håller på ännu, utan att ivern att smycka sig tycks mattas av. Hur många buketter hon producerat på de här två månaderna har jag sedan länge tappat räkningen på. Är det här ett gott tecken eller är det något som inte står rätt till. Ska de göra så här?

Redaktören