DOCKAN FICK ETT nytt finger av epoxydeg och akrylfärg. Hela armen är fylld med lätt polyuretanskum, eftersom den också var bruten och tunn som äggskal. Fingret blev nog lite svullet, men om jag inte nämner det kommer ingen att märka något.
Redaktören
JAG HOPPAR från den ena uppgiften till den andra: Nu ett miniarbete igen, fastän det förra inte är slutfört ännu. Men jag har ju lite självbestämmande kvar i alla fall och kan (ibland) faktiskt välja vad jag ska göra och i vilken ordning. Det ena kan också bli en paus från det andra. Om just det här exemplet finns ingenting att säga ännu, mer än att jag bedömer storlek och att det finns en deadline – men en någorlunda avlägsen sådan.
Redaktören
JAG HAR JU dragit mig tillbaka som kommersiell illustratör och grafisk designer. Men det betyder egentligen bara att jag inte längre aktivt försöker hitta uppdragen. När någon ringer, mailar eller knackar på och vill ha något ritat, träder åter de gamla mekanismerna i funktion.
Det skrapar och gnisslar i transmissionerna, men hjulen börjar göra sina varv ändå, och öka lite i fart. Rostig – jovisst, men ganska snart känns det som förr och så fort handen mjuknar och följer de vaga direktiven ”uppifrån” kommer den speciella njutningen som hänger ihop med att fylla pappersytan av tunna linjer, linjer som får sammanhang och till och med börjar återge lite av det jag ser inom mig. Stelt och ruffigt kanske, men det kommer i alla fall ut något på pappret. Maskinen, den gamla automaten, fungerar någorlunda ännu. Och den trivs när den kommit igång.
Redaktören
JAG HAR HAMNAT i byggbranschen igen! Som inredningssnickare. Och vad vet jag om sånt? Inte så mycket. Men om jag tänker mig för och tar det lugnt ska det väl gå, tror jag. Virket finns hemma och en ungefärlig plan.
Nästan alla mellanväggar är på plats, en återstår. Endera dagen ska jag sätta in dörrar, tapetsera och sätta lister mm. Funderade på om jag måste anlita en elektriker till eldragningen, men jag gör det nog själv ändå.
Redaktören
JAG KÄNNER MIG ROSTIG! Det var länge sedan jag öppnade skrinet med vattenfärg och bilden kom heller inte till mig självmant när jag satte mig vid arket, utan fick lockas och manas fram. En grov skiss blev det i alla fall, en klen början, men en början åtminstone, ifall sittningarna vid ritbordet ska kunna bli lite mer rutin igen. Sådär har jag tänkt förr också men rutinen, när allt flyter på, har uteblivit. Men idag öppnade jag i alla fall färglådan.
Redaktören
ATT FÅ SIN WEBBPLATS sabbad genom hackning och intrång är inget man önskar sig. Helt meningslös förstörelselusta som jag ser det. Kaparna har kanske något utbyte av intrången, jag vet inte, men de ställer till ett helv*te för dem de angriper. För mig själv för ett halvår sen och nu har min leverantör av akvarellpapper nyligen drabbats. Deras fina webbsida ligger nere just nu. Det går dock att beställa via mail eller Facebooksidan. Fast det blir ju inte riktigt samma sak som att titta på produkterna i ”webbkatalogen”. Huvudsaken är i alla fall att de fortsätter tillverka papper, så som man gjort i Lessebo bruk i hundratals år – och som en stolt och tapper skara fortsätter med än idag!
…Mitt lager har räckt i många år, men nu måste jag fylla på förrådet. Jag köper bladen i block om 10 ark som är limmade runt om. Det håller arken under arbetet. De flesta i formatet 18×24, som det är mest åtgång på vid mitt ritbord. Pappret är på 300 gram – men det fungerar faktiskt med 200 grams också. Det får på naturlig väg en medelgrov/halvfin gräng och suger så där lagom för att färgen ska få fäste i lager på lager. Ytan är mjukt varmvit: Det här är mitt absoluta favoritpapper!
Lessebo Handpappersbruk hittas på: www.facebook.com/lessebohandpappersbruk/
E-post: info@lessebopapper.se
Redaktören
SJÖJUNGFRUN uppe i hörnet har bytt ägare. Sånt kan hända när någon finner något i min produktion som känns värt att förmå mig skiljas ifrån. Inget jag gör (som inte är beställt) gör jag dock med någon tanke på försäljning. Allt gör jag enbart för mitt eget nöje och min egoistiska tillfredsställelse. Jag gör det utan anpassning till tidens moden och trender, för sånt begriper jag mig inte på. I do it my way, och det är väl delvis därför jag inte kunnat (eller velat) bli riktig konstnär? Men det är förstås väldigt stimulerande och inspirerande att känna den uppskattning och det erkännande som en försäljning av ett verk innebär: Någon mer tycker som jag!
…Och tillskottet går tillbaka in i ”verksamheten”. Efter avdrag för nödvändiga domestikala utgifter hamnar medlen i ”Utvecklingsfonden”, som i sin tur kan sätta igång nya, roliga projekt. Jag behåller ändå vinjetten här på Inkspots tills vidare. Sirénen med frukosten i munnen hör till de objekt jag själv tycker om och känner mig nöjd med. Den blev som jag ville. Men någon separationsångest föreligger ändå inte.
Redaktören
Det är roligt med gäster, att ha kalas och att gästa andra. Det är liksom tillvarons guldkant – livets smaksättare! Sommaren är per definition årets träff- och samkvämstid utan vilken livsrummet vore beskuret, ödsligt och kargt. Umgänge tillför! Men med det är klart; lite energi tar det också – och tid.
NÄR NU HUSET plötsligt är (nästan) tomt, känns några timmars fria aktiviteter så främmande att jag blir lite ställd. Men en av de åsidosatta sakerna kommer fram. Hur var det nu med den här? En gjutform skulle det bli förstås, men hur tänkte jag? Och det var värst så mycket gropar och ojämnheter det var här! Lämnade jag verkligen projektet i det skicket?
.
Och så var det ju här med gravitationen. Om en figur lutar sig fram för att se nedåt, borde håret också falla fram, enligt mina egna fysikaliska studier. Så nu har jag börjat att omforma frisyren igen, för att få ett mer naturligt fall på håret. Det är då för väl att jag jobbar med ett städseplastiskt material. Det är pytteliten skala, men såna saker syns ändå. Jag ser dem i alla fall. Så nu kommer vissa lediga stunder att handla om retousche.
…Sen blir det i alla fall gjutform! (Kanske drar jag undermedvetet ut på processen eftersom jag ännu inte är helt klar över hur den ska göras?)
Redaktören
Utländskt besök: man försöker visa vad som kan tänkas vara sevärt, eget och småunikt på orten och i regionen. Ikeamuséet förra veckan, hade ju arbetsrelaterat intresse och Länsmuséet, men sen gäller det att hitta fler ”russin” som inte hunnit stänga för säsongen.
SJÄLV ÄR JAG måttligt intresserad av design och än mindre av möbeldesign. Men vi har ju ett fint muséum över Bruno Mattson och hans gärningar. Det skäms inte för sig och initierade besökare kan finna en stunds informativ förströelse i den stilfulla exposén. Jag hörde i alla fall gästens kamera klicka flitigt.
Vandalorum: Sivert Lindblom i lada 1. En generös och frisläppt utställning med verk av en konstnär på bästa humör tycks det mig. Den är underfundig, vacker, tankeväckande, stundom uppsluppet skämtsam. Inget räddhågset skruvat som så ofta i det samtida konstnärliga ”tilltalet”. Jag vet ju inte, för jag läser aldrig in mig på konstnärerna, men jag uppfattar den här kreativa profilen som trygg i sin estetiska gärning.
Exponeringen är rörig: ett smärre myller av objekt som fyller ut hallen. Men det passar fint! Den tar besökaren med på upptäcktsfärd bland idéer, hugskott, udda infall och tvetydiga synvinklar. Jag var glad att bli ”tvingad hit”.
Sedan en mer intim drop-in hos våra vänner i Konstgården under den varma eftermiddagen. Här råder aktivitet som jag får anledning att återkomma till i höst, men intill dess väljer jag att vara förtegen med vad jag sett.
Om man anstränger sig en smula, tänker efter och söker bland prospekten, så kan man alltså få ihop lite sightseeing, även hos oss. Jag måste bara bli bättre på att hitta ställena.
…Allra sist, efter avskedsmiddagen den sista kvällen i Sverige, en runda ”downtown” Värnamo för att gynna digestionen. Vår stad har inget särskilt som skiljer den från andra små sönderbyggda och tokplanerade svenska orter. Ingen särskilt egen identitet att minnas. Men augustikvällar blir gärna lite mystiskt mörka och drar ett skymmande dok över likformigheten. En promenad tätt intill Lagan, med glitter från Tre Liljor i vattnet och kommunens lampkupor under lövkronorna, kan ske i ett smått idylliskt sken.
Redaktören
IKEAMUSÈET I ÄLMHULT; precis så som man kan tänka sig ett museum om sig själv, fast ändå inte. Det här muséet, som öppnade i sommar, är faktiskt roligare och intressantare än det kan verka, även om den välkända butikskänslan vilar över det hela. Historiken och framtidsvisionerna finns med, liksom själva ”möblerarnas” vittnesbörder. Och givetvis; mycket nostalgikickar för oss äldre, samt tips om hur man möblerar den mindre bostaden, när det blir aktuellt.
Nog för att locka en portugisiska till Sverige och Älmhult. Här med en hjälpsam värd.
Sagan om Kamprad är förstås ledmotivet och hans porträtt hälsar besökaren välkommen. Men samtidigt är det en gruppbild på alla medarbetare i koncernen! Och symboliken finns där förstås: Vad vore Ikea utan dem?
Har man besök, får man anledning att röra på sig lite. Vem skulle ha fått mig och hustrun att köra en och en halv timme för att titta på möbler, om inte en portugisiska med specialintresse? Och det är bra. Man ska faktiskt se sig om i sin egen region också och inte bli hemmablind.
Redaktören
EN BRITTISK PROJEKTION förvisso, men fenomenet är kanske mer universellt än så? En enastående animation i alla fall, av Joanna Quinn och Beryl Productions International Ltd från 1993.
Redaktören
TRÖGHET LÅDER VID min blogg; det blir ofta långa uppehåll i postandet. Tröghet också i mitt sinn, eller kanske frustration? Hur blir det med mitt otium egentligen?
Nyklippt. Igen! Mer CO2 till atmosfären.
Senaste året har inte riktigt blivit som jag önskar. För mycket vardagsplikter för att riktigt falla mig i smaken. Jag menar; som pensionär ska man väl få ledigt till att göra vad man vill? Obetald alltiallo-, köks-, chaufförs- och vaktmästartjänst vid 67? Jag säger nej tack!
Verandaräcken borde vara standardiserade och med snäpplås.
En liten dos uppmuntran.
Efter sju sorger och lika många bedrövelser: Där hänger den f*n och lyser.
Lösa sladdar går lika bra. Sånt här är bara trams!
Redaktören
