SÅ DÄR! Nu ska ”elektrikern” göra sitt jobb i morgon, och sedan är det färdigt. Och det ska bli skönt! Inte för att sånt här inte är roligt, men det skräpar ner (jag skräpar ner!).
Det brukar kunna bli stökigt vid min arbetsplats. Men nu är det mycket värre än vanligt. Här drömmer jag om att röja; rensa ut och skapa ”ljus och luft”. Inte minst för mitt kommande projekt. Det som jag längtar efter att få sätta igång med och som inte behöver så mycket verktyg och pinaler.
Och som jag tidigare nämnt, är köksbordet belamrat sedan en tid. Ännu får det passera, men det finns alltid lite irritationsrisk med att ha verkstad i så allmänna utrymmen. Vi får ju faktiskt gäster om en vecka. Så då är det ju riktigt skönt att vara på sluttampen nu.
Redaktören
TÅLAMODET PRÖVAS när man väljer litet format och långsam metod. Men jag tror att det kan gå vägen? Papier-maché i omgångar och så lite putsande med sandpapper. För vad det hela ska vara till tror jag att det kan bli ganska okej.
EFTERSOM JAG varit ute och cyklat ifråga deadline (3 december öppnar utställningen!) har jag fått en hel vecka extra att röra mig med. Så då har jag ju tid att tänja på idéerna och prova lite mer tidskrävande medium. Fast papier-maché i miniformat – det var svårare än jag tänkte mig. Det är inte lätt att forma små figurer när fingrarna känns tjocka som falukorvar. Men jag ska ge uppslaget, materialet och metoden en ärlig chans i alla fall. Flugbindarstädet kommer väl till pass.
ALLA HAR GJORT DET (många i alla fall), någon slags pastisch på den berömda målningen. Även jag. Det var många år sedan och bilden ligger kvar i arkivet. Det här är en odaterad bild från min ”cirkulära period” som inföll ungefär samtidigt med tiden på Tecknarstugan, Universitetssjukhuset i Lund. Modellen arbetade där men är för övrigt okänd. Hon är ungefärligt målad efter minnet. Projiceringen som Mona Lisa har jag idag ingen förklaring till, hade troligen inte ens då. Möjligen log hon?
NÅGON TYCKS VARA arresterad och hämtas av polis. En universitetstrappa någonstans i USA tror jag, men för övrigt minns jag inte vem som grips eller vad den stackaren hade gjort. En illustration för Hemmets Journal i alla fall, nittiotal och en serie om gamla kriminalfall.
IDÉERNA DUGGAR TÄTT och det är jag ju tacksam för men det hade ju varit kul att ha förmågan att göra något av dem också. För det är en helt annan sak. Det är lätt att för sin inre syn se hur bra idéerna ska bli – en annan att göra visionerna verkliga – och bra. Det mesta rinner ut i sanden och det vet man ju hur det går med sånt.
Flera projekt går alltså i stå, sover sin Törnrosasömn för att möjligen vakna upp när prinsen(?) kommer. I så fall får det knappast ta hundra år – det perspektivet känns inte aktuellt. Mininajaden exempelvis, vilar sålunda tillsvidare, till hälften inbäddad i silikon.
