Nu är det bara två veckor kvar till Vintesolståndet. Och det är tur! Idag har ju solen bara visat sig i ett kvarts varv ungefär. Sju timmar och tre minuter varade dagens besök här i Småland.

(Enligt uppgifter inhämtade från Internet. Jag har alltså inte stått och klockat solen själv.)

Redaktören

I DEN HÄR vyn syns ingenting särskilt, mer än min vanliga oreda. Här har jag ändå plockat en aning i ordning. Men om jag skulle ha vänt kameran åt andra hållet, eller mer ner mot golvet skulle förödelsen ha visat sig i sitt fulla faktum.
…Två små söta kattungar, små mjuka nystan som skuttar omkring och leker fritt och förnöjsamt i verkstan… Jo pyttsan! Två bindgalna mikrovandaler är vad de är! Nu är de förvisso ur huset. Utackorderade och omhändertagna. Nu ska jag försöka återställa den här Kindergarten för ”naturliga” kattbarn till något som mer passar mina vanor och önskemål. Jag måste också återställa krukorna med min frus pelargonier som stod på hög och ”oåtkomlig” vinterförvaring. Kattlådan var kanske för tråkig? Det gav kanske bättre utsikt och var roligare att krafsa och skita i blomkrukorna där, än att befria sig från behoven i toan nere på golvet? (Fast båda faciliteterna har frekventerats.) Pelargonierna lär väl växa som aldrig förr med den tillförda näringen, om jag nu lyckas rätta upp dem och fylla ut den jord som har sprätts ut över mina verktyg som jag hade på hyvelbänken nedanför.
De var förstås förskräckligt söta, de båda. Så som bara kattungar kan vara. Men nu njuter jag fröjden av frånvaron.

Redaktören

BILDEN ÄR TAGEN i vintras, för ett par veckor sedan när det frös till. Nu är vi snart i skiftet november/december och mörkret är som tätast. Ljuset blinkar till några timmar mitt på dagen bara. Men nu visar termometern 5 grader plus här, i senan kväll. Det här är ingen fotoblogg, men jag blev så fascinerad av alla miljoner vita nålar som täckte allting den där kalla dagen. Jag vet inte vilka förhållanden som skapar den här typen av frost och det är säkerligen inte första gången jag upplever den. Men den här gången letade jag upp en vy som kanske kunde beskriva den, något sånär.
…Om tiden är ur led vet jag inte, nu när vi har blidväder igen. Det tror jag väl inte,
även om jag tror på den globala uppvärmningen. (Nog hann vi väl ha snöbollskrig i skolan, innan vi fick jullov?) Nej såna här fluktuationer förekommer. (liksom att trålande sol från klarblå himmel över sillbordet på midsommaraftonen också händer.) Solens gång verkar vara det enda som är konstant och det man kan ställa klockan efter och snart, om tre veckor vänder det; dagarna blir längre och längre. Igen.
…Den här mörka tiden kan också vara fruktsam. Kan man bara lägga in ett par nya klabbar i pannan då och då, finns värmen och tryggheten. Vintern är bara i sin början, men den är alls inte oövervinnerlig. Jag räknar med lugna stunder med skissblock och egna tankar för att hålla den stången. Fyr i spisen, sen får frosten klä hela världen utanför med nålar!

Redaktören