ETT MARINMOTIV. Det är en kompletterande bild till en gammal sak som jag funderar på att redigera om lite. En ganska tom och intetsägande bild som ändå måste vara just så. Kanske ska det förklaras närmare någon gång.

Redaktören

SÅ DÄR JA! Nu är det klart för korrektur och granskning. Det är alltså sånt här som jag också sysslar med ibland. Att använda vilodagen för arbete är kanske inte helt rätt, men jag tycker sånt här är både roligt och intressant, så det är väl inte så farligt. Och det är ju väldigt trevligt att mina gamla uppdragsgivare kommer ihåg mig ännu.
…Jag säger givetvis inte heller nej till en extra hacka, även om extrainkomster brukar stöka till taxeringen och ge högre skatt än vad som preliminärt dragits. Och sedan får jag ett sådär lagom muntert besked från Skatteverket. Det är väl förresten dags för årets kalldusch nu snart? Förra året var dock ett undantag. Då tog det faktiskt lång tid innan jag fattade vad det stod i skattepappret och ännu längre tills jag vågade tro på det. Men rent statistiskt sett var det tyvärr ett undantag.

Redaktören

FREDAGSKVÄLL med ett ganska gott samvete. Nu ska bara lite efterarbete göras på de här tekniska illustrationerna. Linjer ska dras från de olika delarna och text sättas. Rutinarbete som kan bli en behaglig start på lördagen.  Jag har ju ’egentligen’ slutat med sånt här, men det är svårt att säga nej till uppdrag, särskilt från den medicinska disciplinen. Det handlar alltid om intressanta saker och de mänskliga organen är väldigt vackra och roliga att teckna. Ibland är det svårt att få det rätt från början men efter lite mailväxling brukar vi komma fram dit vi ska. Sånt här är avsett för kolleger inom vetenskapen. De vet hur sakerna ser ut. Det är de nyutvecklade metoderna som är det intressanta. Så aortabågen och andra kärl är nog mest för prydnad.

Ritbordet igen.

Det egna projektet fick en paus. Arken ligger nära tillhands när jag får tid att fortsätta bildsviten igen. Jag har lovat mig själv att gå vidare med detta ganska kravlöst, utan svulstiga planer, låta sviten skapa sig själv så länge den vill. Ibland verkar det fungera på det viset. En vän till mig har lagt märke till att jag jobbar bäst med beställda arbeten. Kanske är det så? Kanske sporrar det mig att: ”Har man sagt A så…” Och det gör man ju rätt ofta.
Säger A alltså.

Redaktören

DAGS FÖR EN paus i nya projektet. Det kom in ett uppdrag från den medicinska världen; från thoraxmiljön. Och sådana må ha företräde framför egna nöjen och utflykter i fantasin. Men nu tycker jag att jag kommit så långt att jag bör kunna göra ett avbrott, utan att tappa tråden och känslan. Jag är nog halvvägs med bilderna i den här omgången, så jag kan nog nysta vidare i ”handlingen” lite senare.

Men nu; fram med underlaget och Sobottas referensverk, orientering om platsen och så komma igång med uppgiften. All tid i världen är som vanligt inte anslagen till detta.

Redaktören

NYA PROJEKTET ser nästan ut som om det tänkte bli något. Hoppas att det håller i sig. Det här är bild nummer 9 eller 10 i sviten och egentligen hade jag tänkt hålla mig till det omfånget, kanske ett dussin. Men det verkar att gå åt några fler för att få med den idé som jag sipprat fram den senaste tiden. Med blyertstekniken och min pensionärsfart hinner jag cirka 1,5 bild om dagen. Det är alltså ingen särskilt snabb teckningsmetod, för det mesta pappersvita behöver täckas av grafitstreck; jag vill ha valörer, tyngd och svärta i bilderna. Helsvarta ytor kräver ihärdigt gnuggande.

Redaktören

JULEN STÅR FÖR DÖRREN och jag vet varför. Det är för att jag inte ska kunna ta mig ut och fegt fly ifrån det hela. Kunde jag så skulle jag skippa de här ”firandena” och för pengarna som jag skulle spara in på avställt jul- & nyårsfestande, när allt är som dyrast, skulle jag kunna hålla ett eget, ordentlig kalas i februari, när all är som ledsammast. Och ändå komma ekonomiskt lindrigare undan. Det hade nog uppskattats av alla som har gått på julgrejen, alla som förtagit sig på festmenyernas alla måsten och hela det meningslösa gåvobytandet. Det kunde till och med bli över till ”gottepåsar” att ta med hem. Om jag skulle behöva en orsak att fira februarifesten, kunde jag kalla den ”Skottårsdagen” (29/2), så behöver jag bara återhämta mig till vart fjärde år. För ska det vara så ska det vara FEST och inte några halvmessyrer. Och då behövs tid att ladda upp.

Sånt här kan jag ägna mina tankar åt när jag befinner mig i det djupa och sedativt kontemplativa tillstånd som understundom infinner sig vid ritbordet. När jag kommer i ro med papper och penna, har behaglig musik i lurarna och världens larm och gny inte längre kan nå mig; då  Jag är  fri och likaså kan låta mina funderingar få ledigt att gå som de vill. Vilket de också gör. Under tiden ritar jag och ibland blir det till något. Pennan svärtar papper och även om det inte sker omedvetet (det vore kul) så är det ändå en ganska autonom, parallell process.

Och när jag väl kommit igång kan det bli flera bilder i följd även med nattsömn emellan, bara för att det känns så bra. Det är sånt här jag gillar, att komma igång med någonting, något som tar över och pockar på fortsättning, som en aning  ”bossigt” driver på mig.
…Egentligen har jag fångat lätt fladdrande idéer hela sommaren, plockat mer eller mindre mogna uppslag och lagt hugskott i lag hela hösten. Nu när jul- och nyårsstöket snart är över kan det kanske vara hög tid att börja koka ihop något? Med avbrott för Skottårsfirandet förstås.

Redaktören