Jag har ett tidningsurklipp, en bild på ett glatt dansande par; han gammal, hon ung, båda i fladdrande särkar. Det är en liten vinjettbild som jag sparat bara för att jag tyckte den var så fin. En glad bild som förde mina tankar till Rönnerdal (då solen stod på Orrberget). Föga anade jag att den söta lilla frilagda gravyren (tagen ur sitt sammanhang) hade en så kuslig bakgrund.  (Red.)

DEN SKOTSKE POETEN Robert Burns (1759 – 1796) skrev ett långt poem som är en riktigt god historia. Verserna om Tam O’Shanter trycktes och gavs ut 1791. Det är lätt att hitta verket i översättning till engelskan, även om det kan vara ett extra nöje att försöka ta sig igenom raderna i skotsk originaldräkt. Och det här är en alldeles sann historia, sägs det.

Det var i (mycket) korta drag så här det gick till:

Tam O’Shanter tar innan sin hemfärd från marknaderna i Ayr, ett, eller flera glas med sina vänner. Jo det blir flera glas och bättre smakar de allt eftersom kvällen lider. Stämningen är god och värdshusvärdinnan blir alltmer älskvärd. Det har blivit natt och oväder när den ’hedervärde’ Tam O’Shanter till sist sitter upp på sitt troget väntande sto, Meg.

Det är storm, regn och åska. Ett värre väder än någon stackars syndare någonsin fått utstå. Och vägen hem är lång. Någon kilometer innan han kommer till bron över floden Doon, närmar han sig den gamla kyrkan i Alloway. En mörk och dyster ruin varifrån numera endast ugglors och spökens nattliga hoande hörs. Men denna gång tycks kyrkan stråla av ljus. Toner hörs och ljud av munter dans.

Ännu styrkt av ale och whisky, tar Tams nyfikenhet överhand och han manar Meg närmare ljuset från ett av fönstren. Och det är en otrolig syn han får se. Här bland stackars döda satar, dansas en virvlande yster dans till själve Hin Håles pipa. Häxor och trollkarlar virvlar runt i rummet, så livligt att man lättat på svettig klädsel och dansar i bara underskjortor och linnen. Och bland alla gamla anskrämligt fula häxor och gubbar, får Tam syn på den unga Nannie, en vacker ehuru tämligen ”belastad” dam, som överglänser dem alla i dansen där hon hoppar och sparkar i sin korta särk. Till och med ”spelmannen” själv har svårt att hänga med. Nu kan Tam inte längre hålla tand för tunga utan hojtar in i salen:
”Well done, Cutty Sark!”

Nu förändras stämningen och scenen på ett ögonblick. Häxor, trollkarlar, demoner och djävlar blir plötsligt varse ”intrånget” och Tam O’Shanter sitter väldigt illa till. Han manar fart på sin Meg. Nannie Dee är den som snabbast kommer honom i hälarna. Strömmande vatten vågar sig såna här onda krafter inte ta sig över. Därför måste Tam hinna över slutstenen på ”Brig O’Doon” innan Nannie får fatt i honom. Försprånget är nästan obefintligt och häxan hinner ikapp och griper tag i hästens svans just när de når bron.

Hur nu det hela riktigt går till kan Er redaktör inte förklara, men det ädla stoet tappar (eller offrar) sin svans just som Nannie ska till att gripa tag i hennes husbondes rock. Häxan faller av, häst och ryttare passerar slutstenen och är i säkerhet på andra sidan av den strömmande floden.
En äventyrlig natt minsann, med lärdomsvärde: Om du druckit lite för mycket och inspireras av korta kjolar – tänk på Tam O’Shanter!

Förlagorna till gravyrerna är skapade av John Faed (1819 – 1902), en mycket skicklig målare och skildrare av tidens miljöer och folk.

Cutty sark. Bild från Royal Museums Greenwitch.

Den unga argsinta häxan Nannie Dee, med hästrumpan i sin hand, fick sedermera pryda stäven på det enastående vackra och legendariska fartyget ”Cutty Sark”. Detta hade redaktören ingen aning om när han sparade sitt urklipp.

Redaktören

RÖD SOM BLOD i grönan skog – eller rättare, i en dunge ”at the moors”: Kate Bush’s ”Wuthering Hights” i videoversionen är en blodfull upplevelse som blivit ikonisk. Och jag är själv fascinerad, riktigt ordentligt fascinerad av det här audiovisuella mästerverket:

Musiken: Sången, rösten i flöjtens register är så speciell att den ger sångerskan ett eget musikaliskt revir. Hon komponerar själv sin repertoar och just detta stycke är så eget och har ett så sublimt utnyttjande av tonskala och rytmik att vi varken hört något liknande innan, eller någonsin får höra något liknande igen. Studiomusikerna gör förstås också en magnifik insats på inspelningen!
Sångtexten: Jag tycker om den. Den är vacker, poetisk och jag tycker den skulle stå sig bra som uppläst dikt (utan repriserna). Behöver man egentligen läsa Emily Brontës roman?
Koreografin: Ja, vad säga? Originell, naturnära, nyskapande, synnerligen personlig och mycket bejakande i sin kantighet och obalans. Gesterna är eget innovativa och blir tilltalande i sin ärliga oförställdhet. Etablerade koreografer och dansare med år av studier, träning, träning och träning skulle troligen ha synpunkter. Kate Bush studerade dans efter vad jag vet – kanske blev hon autodidakt för tidigt? Men vi behöver både det akademiskt grundmurade och det fria, sökande och experimentella för att konsten ska leva. Ser man Kate Bush’s Wuthering Heights som det personligt expressionistiska verk det är, finner man det nog alldeles lysande! Det saknas varken innerlighet eller autenticitet i hennes dans. (Och hur lätt kan det egentligen vara att svänga runt på grästuvorna?)

Kate Bush i ung ålder med okänd ackompanjatör.

Jag ger mig inte in på artistens bakgrund, dansstudier, debut, diskografin eller annan historik, utan reflekterar bara personligt kring just det här verket. Singel kom 1978 i alla fall. När videoversionen släpptes har jag ingen uppgift om.

Mer omfattande och nyare information om artisten hittar du här:
http://www.katebush.com/home

Redaktören

Påvärmd påtår från i eftermiddags.

FRÅN IDÈ TILL verklighet kan det gå fort. Jag kom att tänka på barndomens kaffe. Kokkaffet. Den där grovmalda sorten som läggs direkt i vattnet, får sjuda upp så att det just börjar bubbla och skumma. Då dras pannan från plattan och kaffet får dra en stund och samtidigt sjunker ”sumpen” till botten så att drycken kan serveras utan att man får för mycket grums i koppen. Så har jag, med ett par enstaka undantag, inte druckit mitt kaffe på 50 år. Nu blev jag nyfiken på att ta reda på: ”Hur var det egentligen?”
…Infallet fick jag i fredags och jag beställde kaffepannan Dagny på nätet, kokmalet handlade jag i måndags och i tisdags hämtade jag postpaketet. Sedan dess har det varit ”riktigt” kokt kaffe som gällt här i huset (det är bara jag som konsumerar sånt). I ärlighetens namn ska jag väl säga att det kanske behövs viss tillvänjning igen. Första omgången blev skamligt svag, den andra bättre och nu är styrkan acceptabel. Till denna skrivande stund har jag värmt på en rest av eftermiddagskaffet. (Ja, koppen på bilden borde diskas emellanåt. Och så sker också – emellanåt.) 

Redaktören