SOMMARGÄSTERNA KOMMER, den ene efter den andre. Rödhaken visade sig idag, som en pigg liten färgklick mot den ännu gråtonade fonden. Bofinken kom i förra veckan och Sädesärlan ska väl också dyka upp ett tu tre? Men alla varelser är förstås inte lika välkomna. Säsongens första fästing kröp på min arm. Och såna har jag faktiskt mindre till övers för.

Redaktören

EN TJOCK ROMAN måste ha något som väcker och underhåller mitt intresse, annars lägger jag ifrån mig boken. Jean-Michel Guenassia lyckas med sin 430 sidor långa krönika om Josef Kaplan och hans ”otroliga liv”. Det är faktiskt en tät och mycket välskriven berättelse som jag hade svårt att göra uppehåll i – för att sova, till exempel.
…Historien löper och förgrenar sig över Europa, Nordafrika och Sydamerika och löper från tidigt sekel ända till vår tid. Författaren tecknar bokens personer mot en fond av välkända skeenden i samhälle och politik med precision och inlevelse. Den har både djup och mogen insikt. Och som titeln antyder har dansen, i synnerhet den argentinska tangon sin speciella roll i romanen. Den är spännande, romantisk och gripande. En synnerligen läsvärd bok
…Den här boken från 2012 kom ut på svenska 2014. Det är författarens andra verk efter debutromanen (vid 59 års ålder) som blev en succé. (Jag påminns om att en god vän för en tid sedan tipsade mig om ”De obotliga optimisternas klubb”, så den får stå på tur för kommande läsning.) 

Redaktören

BLÅSIPPORNA uttrycker det tydligt nog. Det kan ännu komma frost, det kan komma dagar med snö, men budskapet är ändå: Nu satsar vi på Våren! Tranorna skränar i hagen bredvid och enstaka bin, med en pliktkänsla som jag inte kan förstå mig på, besöker redan krokusarna. Man blir liksom lite glad.

Hjortarna har vi sett under vintern också, men jag tycker inte precis att de ser ut att vantrivas i solen. Vem gör väl det?

Blev något gjort i Verkstan? Nja, inte så mycket. Men lite mer svängrum har jag skapat i alla fall och påbörjat renoveringen av podiet. Jag tycker inte att jag ska förhäva mig.

I morgon är det söndag och vilodag.

Redaktören

FREDAGSKÄNSLAN muntrar upp mig, liksom en vårdag som denna har varit. Men när jag går ner i min verkstad förbyts min glädje snart till tungsint bedrövelse. Varför måste det vara så här?
…Här kan jag inte göra någonting, annat än att röja förstås. Inget skapande, inga experiment, inga projekt. Alla vågräta ytor är belamrade, utom lite golvyta. Och det beror på att jag trots allt kört ett par vändor till återvinningen. Det var det enkla. Att sortera vidare, att få rätt sak på rätt plats och att kanske lära mig att avstå från ”bra saker” är den utmaning som borde stå på tur nu. Ska jag offra en lördag?
…Podiet ska till Linköping men måste lagas och fräschas upp. Krukor och dunkar ska till sina platser. Arkivlådorna, tja en ny utsortering så får resten offras. (Återvinningen har öppet till kvart i ett.) Lagret av klenvirke får sågas upp och gå i spisen och så ska pantflaskorna ut också. Nu sitter jag här och eldar upp mig och känner mig väldigt företagsam. Men jag vet att morgontimmarna i morgon bjuder en annan syn på saker och ting. Ska jag ta mig själv i kragen och med (relativt) hårt arbete skapa mig själv ett stort välbefinnande, eller ska jag ta den enkla vägen, sjunka tillbaka i bråten, apatin och odla vidare på min självömkan? Det vet ingen just nu.

Redaktören

FILMKLUBBEN kör ett dubbelprogram den här veckan: Här en extrainsatt dokumentär av den briljante animatören Terry Gilliam! Utan visionärerna hade vi aldrig lyft våra sulor från jorden.

Redaktören

OPERAKVÄLL i TVn. Verdis La Traviata i en upptagning från Operan i Rom. Här är  programinformationen från svt.se:
Romoperans nya uppsättning av den mest spelade operan i världen. Här i superstjärnan Sofia Coppolas regi. Med kläder skapade av Valentino. Följ Violetta Valérys tragiska öde i Paris i mitten av 1800-talet. Kända arior och olycklig kärlek. Alltmedan champagnen flödar och lungsoten dödar. I rollerna: Violetta: Francesca Dotto, Alfredo: Antonio Poli, Giorgio: Roberto Frontali. Dirigent: Jader Bignamini.

Regi av en ”superstjärna”? Då hade jag kunnat förvänta mig ett betydligt mer levande skådespeleri och förnimbara känslor: förälskelse, passion, svartsjuka och lidande. Något sånt fanns inte med. Sångarnas och musikernas prestationer: hög klass, scenografin: godtagbar och kostym: okej. Regin: Jag kanske har missuppfattat regissörens uppgift, för det här var en i fråga om drama, glöd och inlevelse en helt livlös uppsättning.

Redaktören