RESIDENSETS TRÄDGÅRDAR och odlingar är inte överblickbara från fönstren i Annexet. Och om matmor inte genast ser sin nye skyddsling då dessa slås upp om morgonen, blir hon förskräckt och rusar ut. Kan han ha försvunnit? Rymt? Han är trots allt slav, även om han kanske mer har fått uppgiften att fylla det tomrum i livet som hennes barnlöshet skapat, än att vara av något större intresse som arbetskraft.

När hon omsider finner ynglingen, i arbete förstås, blir hon generad över sin egen oro. Hade han hunnit se hur ängslig hon var? Hon skyler skammen genom att be honom plocka henne några dadlar.

MÖTET ÄR PLANLAGT och noga förberett när gästen kommer till annexet. Innanför residensets murar är det praktiskt taget folktomt. Vesiren med sin militära stab är annorstädes å tjänstens vägnar och personalen har tillåtits att dra sig tillbaka för natten. Alla utom en: Värdinnans favoritslav. Och nu står han i alkoven, tillkallad i senan kväll. Vilka hennes avsikter är kan nog anas, men vi vet ännu inte hur det ska gå. (Inte ens jag själv.)

Tjänsteflickan skickas iväg att hämta gästen.

LÄNGRE FRAM i handlingen spetsar dramat till sig, men som jag har svårt att hålla en stadig och rät linje i arbetet, hoppar jag till de avsnitt som jag för tillfället känner för. En sen måltid i den levantiska natten planeras och förberedes. Hur det här arrangemanget kommer att falla ut, ska bli intressant att försöka skildra.

DET ÄR JU så noga med linjer. Jag märkte att ”hjälten” hade blivit två-tre år för ung och eftersom jag drar mig för att börja om med en bild, får jag försöka manipulera detaljer och ändra linjer i delarna där problemet ligger. Ändra, bara sådär lagom mycket, på vad jag redan har tecknat. Ibland går det. Jag hoppas att jag lyckats få till en yngling, snarare än en pojkvasker.

JA, OCH så blev det plötsligt allvar. Som så ofta utan förvarning. Men huvudpersonen räddas av den hon redan beundrar mest och klarar sig därigenom undan med en lätt feber och en ödemsvärtad och ömmande vrist. Värre är det för hjälten, som ligger i komaliknande tillstånd med oregelbunden puls, svullnande slemhinnor i mun och svalg som är på väg att blockera  luftvägarna. Vesirens hustru är utom sig. Alla kända dekokter, mixturer och behandlingar har snart provats utan synbar verkan. Den högre makt hon tillber tycks inte heller hörsamma hennes innerliga böner.

Läget är alltså kritiskt, men eftersom det här händer i första delen av berättelsen får vi väl anta att det ändå kommer att gå ganska bra? 

NÄTTERNA kan vara kyliga i Levanten, särskilt strax innan gryningen. Det är därför inte ovanligt att växelvarma kräldjur söker sig upp på terrasser och höglänta platser dit solens värmande strålar når fram först. Trappan framför annexets sovrumsdörr till exempel. Det är en utmärkt plats för en Echis coloratus att värma sin frusna kropp efter nattens jakt på mus och sork. Förhållande är känt och vanligtvis tar personalen hand om såna gäster medan vesirens hustru ännu sover. Men så händer det sig att hon vaknar tidigare än vanligt och innan de flesta av husfolket har hunnit börja tjänstgöringen. Ivrig och obetänksam öppnar hon sin dörr och stiger ut…
…Den här episoden och dess följder går lite utanför kärnberättelsen, men jag tycker den kan ha ett visst berättigande ändå. Dessutom ger utvikningen mig lite distraktion i grubblerierna över alla olösta problem med projektet.

ANNEXET, huvudpersonens personliga paviljong är en del av miljöbeskrivningen som känns viktig i sammanhanget. För nu är det ju så att hon får både huset och sina tärnor som en gåva av vesiren. Han har ju så svårt att neka henne något.

Sedermera villfar han också hennes önskan om inköp av den slav som hon upptäcker på marknaden. En hebreisk gosse som trots sin unga ålder, snart ska visa sig vara duktig i bland annat odlingsfrågor och får ta mer och mer ta ansvar för godsets trädgårdar.

Och tiden går. Den unge slaven växer och mognar, såsom de spaljerade fikonen. Men här är vi alltså alldeles i början av dramat, då allt ännu förefaller så idylliskt.

JAG INBILLAR MIG att det ska kunna stimulera/locka fram resten av arbetet, att skissa och göra utkast till omslaget när projektet ännu är i sin linda; få mig att hålla i och fortsätta. Jag har hittills inga säkra belägg för att det fungerar, men det är väldigt roligt att fundera på omslaget i alla fall. Kanske är just titel och omslag det roligaste att göra? Det andra är mest arbete, tvivel och vånda. Fast, nej. Det är ju inte sant, förstås! Något slags behov tillfredsställer det väl att få jobba med en idé som satt sig fast, nu när tiden för att göra sånt har ökat. Det är ju också en utmaning. Andra kan – kan jag?

EFTER DE LÅNGA arbetsdagarna under solen, tar den nye trädgårdsslaven sina kvällsbad i en liten avskild damm. Det är tillåtet och kanske till och med uppmuntras det av matmodern, vars egen paviljong ligger nära intill?

[…Med tysta steg jag går till dammen ner
Den ligger avskilt, dold av tätt buskage
Jag vet att han går hit, där ingen ser
Han tvättar sig och det är här han ber
Jag är försiktig i mitt spionage…]

Man kan märka det självkritiska ordvalen: ’mitt spionage’*. Det låter oss märka att författaren är väl medveten om det moraliska övertramp hon begår:

* Rich. Langsbroes översättning.