INFÖR DET nya året har inga löften avgivits, men däremot finns föresatser. En av dem har redan redan börjat infrias: Att röja och rensa i verkstaden. Allt har sin början och att till exempel bli av med några medfarna, skrymmande och/eller icke fullbordade ”verk”, är en av åtgärderna för en förbättrad ”livskvalitet”.
MORGONEN DEN 21 oktober 1915 vaknar två herrar i sina respektive rum i det lilla värdshuset i alpbyn Brenner (It. Brennero), alldeles nära Brennerpasset och gränsen till Österrike. De stiger upp och klär sig, ovetande om varann, äter var för sig, i var sin ände av matsalen, en stadig frukost. Italienaren blir först färdig och betalar notan för logi och traktering till den morgontrötte värden. Den långe österrikaren gör sig en stund senare på samma vis kvitt för värdshusvistelsen. Synbarligen är båda färdiga, klädda i sina långa reserockar, att fortsätta resan mot Innsbruck.
Det visar sig då att något transportmedel inte finnes att få. Brenner är ändstation för tåget och omnibussturen över alpkammen är inställd på grund av motorhaveri. Hästarna i stallet, med eller utan vagnar är alla uthyrda och redan ute på den slingrigt klättrande alpvägen. Kvar som enda möjliga färdmedel finns en liten åsnehingst.
Efter en dryg och stundom hätsk palaver, kommer de båda herrarna till det gemensamma beslutet att ta sig över gränsen på delad åsna. Vilket i sin tur tänder en ny, om möjligt ännu hätskare diskussion om vem som ska sitta främst respektive ’bakerskt’. Det längsta strået drar österikaren som får platsen över åsnans länder, medan italienaren får hålla tillgodo med mankplatsen. Dock, och här är han orubbligt bestämd: Han sätter sig vänd åt precis vilket håll han behagar. Mot österrikaren till exempel. (En neutral betraktare kan ju tänka att placeringen gynnar en vänskaplig konversation, för att restiden på så sätt ska bli gemytligare och kortare. Men så är inte fallet.) Väl över på andra sidan gränsen, i Gries am Brenner, bör de båda herrarna kunna fortsätta med tåg, i var sin kupé, med Österreich-Ungarn Eisenbahnsystem. I lugn och ro ända till resmålet Innsbruck, så som de båda önskar.
Giuseppi Busconi är agent för den regionala, men betydelsefulla Italienska organisationen BIT (Brigata Intelligencia della Trentino) och den långe österrikaren, Ernst Weldermann, likaledes agent, men för Kaiserliches Informazionsbüro. Signore Busconi, sänd på uppdrag till Innsbruck. I rockfickan bär han en nätt men effektiv Beretta. Herr Weldermann å sin sida är hemvändande med viktiga upplysningar från Bolzano. Han är å yrkets och tjänstens vägnar som vanligt utrustad med sin Walter PPK, som han nu tummar och fingrar på i fickan. Båda när, av förståeliga skäl, ett gott mått av misstroende mot den andre och de har ännu inte yttrat mer än ett fåtal ord till varandra – frånsett palavrerna om åsnan – och om sittplatserna.
Omsider travar den lilla åsnan iväg på sin ödesmättade färd, lyckligt ovetande om de världspolitiska spelare han bär. Dagens väder är mulet med risk för någon nederbörd i form av snö. Vi kan (åtminstone med vår fantasi) följa ekipaget till det försvinner runt den första av alla hundratals kurvor som resan bjuder på. Därefter upphör våra möjligheter till fortsatta iakttagelser.
De båda herrarna försvinner spårlöst. Såväl ur vårt korta referat, som ur sitt historiska sammanhang. Det vackra alplandskapet kan både framhäva allt det vackra – och dölja det osköna. Om den lilla åsnan kan vi dock berätta att han fann ett förtjusande åsnesto i en av de vackra dalgångarna. Där ska de båda ha levt lyckligt samman i många år.
IDÉN OM EN ensam liten flicka ute i snö, vind, kyla och vinterkväll (men som inte säljer svavelstickor) är ett återkommet uppslag. Nu med modifierad plats och händelse som fond. Hur jag ska gå vidare med det här är frågan. Eftersom jag tycker det är så tråkigt att rita, för det tar mig sån tid och koncentration, kom jag på att jag kunde modellera och fotografera figurerna i lera istället, förändra lite för olika bilder och återanvända. Jag är dock redan tveksam ifråga om det kan gå fortare och vara enklare. För och nackdelar med alla metoder alltså.
Egentligen har jag mitt ordinarie projekt kvar, men jag behöver ha lite ledigt från det, då och då. Miljöombyte!
RESIDENSETS TRÄDGÅRDAR och odlingar är inte överblickbara från fönstren i Annexet. Och om matmor inte genast ser sin nye skyddsling då dessa slås upp om morgonen, blir hon förskräckt och rusar ut. Kan han ha försvunnit? Rymt? Han är trots allt slav, även om han kanske mer har fått uppgiften att fylla det tomrum i livet som hennes barnlöshet skapat, än att vara av något större intresse som arbetskraft.
När hon omsider finner ynglingen, i arbete förstås, blir hon generad över sin egen oro. Hade han hunnit se hur ängslig hon var? Hon skyler skammen genom att be honom plocka henne några dadlar.
MÖTET ÄR PLANLAGT och noga förberett när gästen kommer till annexet. Innanför residensets murar är det praktiskt taget folktomt. Vesiren med sin militära stab är annorstädes å tjänstens vägnar och personalen har tillåtits att dra sig tillbaka för natten. Alla utom en: Värdinnans favoritslav. Och nu står han i alkoven, tillkallad i senan kväll. Vilka hennes avsikter är kan nog anas, men vi vet ännu inte hur det ska gå. (Inte ens jag själv.)
Tjänsteflickan skickas iväg att hämta gästen.
LÄNGRE FRAM i handlingen spetsar dramat till sig, men som jag har svårt att hålla en stadig och rät linje i arbetet, hoppar jag till de avsnitt som jag för tillfället känner för. En sen måltid i den levantiska natten planeras och förberedes. Hur det här arrangemanget kommer att falla ut, ska bli intressant att försöka skildra.
DET ÄR JU så noga med linjer. Jag märkte att ”hjälten” hade blivit två-tre år för ung och eftersom jag drar mig för att börja om med en bild, får jag försöka manipulera detaljer och ändra linjer i delarna där problemet ligger. Ändra, bara sådär lagom mycket, på vad jag redan har tecknat. Ibland går det. Jag hoppas att jag lyckats få till en yngling, snarare än en pojkvasker.
FÖR EN GAMMAL illustratör som jag, har det likaledes Gamla Testamentet en hel del avsnitt som inspirerar och genererar bilder. Några berättelser och episoder är förstås bekanta från den påbjudna undervisningen i skola och söndagsskola, även om det nyare testamentet hörde till vår, också den, nationellt påbjudna bekännelse.
Men en genomläsning nu i mogen ålder ger många nya och tidigare förbigångna bibliska anekdoter, delar som kanske inte ansågs främja barns fostran eller kanske rent av tycktes alltför bisarra, främmande och skrämmande för 1950-60-talets nya generation? Och jag kan nog vara av samma uppfattning själv, nu när jag till exempel läser i Domarboken 4:e kapitlet, vers 2 och framåt – där:
En ledare, för en slagen krigshär i Kanaan, Sisera, kommer på flykt från förföljande att söka sig till en frände i dennes by och till dennes tält. Hemma är dock bara vännens hustru, Jael, som bjuder honom in i tältet för att gömma sig. Under täcket ber han om vatten att dricka. Han får en skål mjölk. Och som flykten tröttat ut honom, somnar han snart.*
Den lika resoluta som brutala handling som följer har återgetts på många olika sätt genom historien och konsten. Min egen enkla variant här**, är bara ett utlopp för den vision som berättelsen ger mig. Männens bedrifter äro legio i de här skrifterna, men en del kvinnors dåd förekommer också. Den läsningen är intressantare enligt min mening.
JA, OCH så blev det plötsligt allvar. Som så ofta utan förvarning. Men huvudpersonen räddas av den hon redan beundrar mest och klarar sig därigenom undan med en lätt feber och en ödemsvärtad och ömmande vrist. Värre är det för hjälten, som ligger i komaliknande tillstånd med oregelbunden puls, svullnande slemhinnor i mun och svalg som är på väg att blockera luftvägarna. Vesirens hustru är utom sig. Alla kända dekokter, mixturer och behandlingar har snart provats utan synbar verkan. Den högre makt hon tillber tycks inte heller hörsamma hennes innerliga böner.
Läget är alltså kritiskt, men eftersom det här händer i första delen av berättelsen får vi väl anta att det ändå kommer att gå ganska bra?
NÄTTERNA kan vara kyliga i Levanten, särskilt strax innan gryningen. Det är därför inte ovanligt att växelvarma kräldjur söker sig upp på terrasser och höglänta platser dit solens värmande strålar når fram först. Trappan framför annexets sovrumsdörr till exempel. Det är en utmärkt plats för en Echis coloratus att värma sin frusna kropp efter nattens jakt på mus och sork. Förhållande är känt och vanligtvis tar personalen hand om såna gäster medan vesirens hustru ännu sover. Men så händer det sig att hon vaknar tidigare än vanligt och innan de flesta av husfolket har hunnit börja tjänstgöringen. Ivrig och obetänksam öppnar hon sin dörr och stiger ut…
…Den här episoden och dess följder går lite utanför kärnberättelsen, men jag tycker den kan ha ett visst berättigande ändå. Dessutom ger utvikningen mig lite distraktion i grubblerierna över alla olösta problem med projektet.
ANNEXET, huvudpersonens personliga paviljong är en del av miljöbeskrivningen som känns viktig i sammanhanget. För nu är det ju så att hon får både huset och sina tärnor som en gåva av vesiren. Han har ju så svårt att neka henne något.
Sedermera villfar han också hennes önskan om inköp av den slav som hon upptäcker på marknaden. En hebreisk gosse som trots sin unga ålder, snart ska visa sig vara duktig i bland annat odlingsfrågor och får ta mer och mer ta ansvar för godsets trädgårdar.
Och tiden går. Den unge slaven växer och mognar, såsom de spaljerade fikonen. Men här är vi alltså alldeles i början av dramat, då allt ännu förefaller så idylliskt.
JAG INBILLAR MIG att det ska kunna stimulera/locka fram resten av arbetet, att skissa och göra utkast till omslaget när projektet ännu är i sin linda; få mig att hålla i och fortsätta. Jag har hittills inga säkra belägg för att det fungerar, men det är väldigt roligt att fundera på omslaget i alla fall. Kanske är just titel och omslag det roligaste att göra? Det andra är mest arbete, tvivel och vånda. Fast, nej. Det är ju inte sant, förstås! Något slags behov tillfredsställer det väl att få jobba med en idé som satt sig fast, nu när tiden för att göra sånt har ökat. Det är ju också en utmaning. Andra kan – kan jag?
