UTSIKT FRÅN HÄNGMATTAN, över ett stycke mark som ”blivit över” och som naturen till vidare får experimentera fritt med. Här finns min asyl med stolen och numera också ”hängsängen” i en lund som är hem för fåglar, kräldjur och andra små okända kryp i en imponerande mångfald. Jag hade kameran med mig.

Något grönt kröp på foten.

Inte så konstigt. I det här höga gräset går allehanda multi- 8- 6- 4- 2- och obenta varelser.

Är detta månne ett par lövvivlar ute på kombinerad tête à tête och promenad?

Kärlekens sötma överbryggar alla vedermödor (ja alltså, några har det bekvämare).

När herdestunden är över, kan de betrakta vårt hus medan de hämtar sig. Från deras perspektiv ser det ut ungefär så här. Den biologiska expansionen under försommaren får mig att känna mig liten. Visserligen säkert hundratusentals (miljoner?) procent tyngre än de där älskande tu, men vad är väl jag ensam, mot miljarders varelser och kryp, bara i den här lunden? Man blir liksom lite ödmjuk.

Redaktören

EN LITEN BOK. Men med författaren, Anna Gavaldas effektivt skickliga berättarteknik tar boken dig med på en helgutflykt utan att du hinner bestämma om du vill eller ej. En sammankomst med familjeleden, som en perifer släktings bröllop till exempel, hur kul är det egentligen? När redan den första mostern hälsar dig med sina  förväntat beska älskvärdheter om din klädsel, innan ni ens hunnit fram till kyrkan… Ja, kanske blir det så att du drar dig lite åt sidan, kanske rent av släntrar bort till byn istället. Där sitter redan dina syskon vid ett cafébord. Det är så sällan ni träffas numera.
…”En dag till skänks” är inget litterärt mästerverk, men en skön helgläsning med en god portion humor och elegans men också med en närvaro som mycket övertygande undviker ytlighetens skvalpvatten. Det här är en så kallad ”god bok”. Formatet gör den perfekt till hängmatteläsning. Rekommenderas!
…Tips: När författaren satt punkt – vänd ändå på nästa tomma blad!

Redaktören

Edward Belisius XXLMII. Dömd för intrång, ofredande och vållande till (tilltänkt) skada.

OFTA KÄNNS INTE det lätta stegen, men någon gång gör han misstaget. Då är han rökt. Det kvittar vad han har att anföra till sitt försvar, vilka emotionella strängar han spela på. Rättegången blir summarisk och domen den förväntade. ”Jag var bara ute på en kvällspromenad på din arm, jag skulle väl aldrig…” Man kan väl säga att försvarstalet inte räcker till en friande dom, enär rätten anser att ”enbart närvaron kunna jämställas med brott in flagranti.”

Redaktören

IGENOM. Det blev en väldigt dryg uppgift som kostade mig mycket energi och dessutom satte min självkänsla på prov. Duger jag verkligen för det här?

Det hör till jobbet. Inte precis såna här projekt, men att vara öppen för olika olika arbetsuppgifter. Allt kan ramla in i ett litet, framåtsträvande företag. ”En ung framåtsträvande man har alltid något att göra.” Så sa man på Solidar i Malmö, mitt första riktiga jobb. Med det menades att då chefen passerade skulle man vara sysselsatt. (Oftast räckte det med att se sysselsatt ut.)

Jag är varken ung eller egentligen framåtsträvande längre. Varför skulle jag sträva framåt? Nu? I ålderns elfte timme är det kanske snarare Livets mening som skulle sökas? Å andra sidan (en sån finns alltid) tycker jag att tanken på en mening med livet är ganska pretentiös. Vad finns väl i hela vårt universum som överhuvudtaget har någon särskild mening?

Å andra sidan (igen), har väl allt sin mening? Jag kan tänka på den där fåniga vitsen om mannen som bankade sig i huvudet med en hammare. En ”tillskyndare” utbrister upprörd:
-Men människa! Varför slår ni en hammare i huvudet på det där viset – och oavlåtligt dessutom?
-Å, det gör jag bara för att det är så behagligt när jag upphör med det.
….Meningen med saker och ting, skeenden och förhållanden? Ja, en del kan förändras, annat kan inte. Jag som varit, eller åtminstone känt mig uppbunden av flera åtaganden under en period, kan se som en meningsfull åtgärd att gå i pension. På riktigt. Jobbet på Kinn.com släpper jag naturligtvis inte frivilligt, men de andra, de sporadiska illustrationsuppdragen? De där som visserligen ger några extra slantar, men som också frestar på den gamle och hans vardagsschema. Det är kanske dags att stänga ”firman” för gott nu? Jag ser en viss mening i det. För övrigt är, som vi alla vet, livet ingen dans på rosor. Men vad hela i friden skulle det väl vara för mening med att dansa på rosor?

I den ljumma kvällen gick jag bakom vedbon för att hälsa på min lilla vän. Hon blev förstås lite rädd, men jag tror ändå att hon uppskattade mina varma händer lite grand. Till slut tröttnade jag på att stå och hålla henne, så jag följde henne hem och släppte av henne vid porten. Säsongen har bara börjat och för vissa är läckra grodor det mest meningsfulla livet har att bjuda.

Redaktören