EFTER 847 INLÄGG och 42 fasta sidor: Här står redaktören vid vägskälet med sin blogg.
Det har inte undgått mig att de små Smart- och Iphoneformaten är vad som gäller i Internetkonsumtionen numera. En del fäller ännu upp locket till sin bärbara dator, men vi som solar oss med en ”riktig” skärm, börjar nog bli försvinnande få – om nu inte stationära arbetsplatser ska räknas in. Och min blogg är väl inte direkt avsedd att spilla andras arbetstid på, även om det är kul om det händer.
Inkspots är med avsikt upplagd på en fast bredd för att jag ska kunna lägga in bilder och text jämte varandra och växla höger- vänsterställda och fullbreddsbilder om vartannat. Som gammal layoutare har jag velat göra mer åt sidorna än bara långa, jämntjocka tarmar av text och bild. Typografin och layouten som ändå har sina begränsningar i HTML-tekniken tappar i mitt tycke ännu fler möjligheter när skärmformatet krymper till enspaltare.
”Times are a-changin'”, men inte jag (lika snabbt). De existensiella funderingar som publicerandet av det här Magazinet dragits med, kanske ända från början, har rört innehållet: Vem kan tänkas vara intresserad? Hur meningsfullt är det egentligen att visa och berätta om vad jag gör, tänker, vill, tycker, mår…? Den här frågan om bloggens vara eller icke vara som balanserat under alla skrivande stunder, ser nu ut att tippa över till icke vara om jag också måste rätta mig efter enspaltsläsarna ifråga om utseendet på Inkspots. Jag har svårt att se en framtid för Magazinet på 3½ tumsbredd.
Om jag byter bloggens tema till ett med ”reglerbar” bredd, som anpassar sig till mobilformaten, kommer innehållet i tidigare inlägg att hamna huller om buller. Och att redigera om 847 inlägg och 42 fasta sidor är givetvis inte rimligt. Jag ska ta mig en ordentlig funderare på vägvalet jag står inför. Sju års bloggande kanske räcker?
LÅNG TID UTAN att ha dragit ett streck – ja, förutom några beställda. Inga egna meditativa stunder med pennan. Inte heller något publicerat i mitt Magazin på nästan en vecka. Nu kunde jag faktiskt inte gå och lägga mig utan att åtminstone krafsa ner en snabb teckning. Det blev något kvasi-surrealistiskt – diagonalt orienterat.
– Hva’ fanden er det nu du laver? skulle min vän konstnären, Rich. Langsbroe ha frågat. Och jag skulle svarat: Det är en produktionsprotest! Jag vägrar att rita mer än en bild i månaden! Och helt meningslös ska den vara.
– Fedt! Den er jeg da helt me’ paa! Jeg lavede to værk idag, jeg skrælder den ene. Fuck produktionismen! (Rich. har alltid varit lite ’anti’.)
UTFLYKT I DET GRÖNA. En bild där tiden nu har blekt bort det mesta av grönskan. Fotot är runt 50 år gammalt och Er redaktör sitter jämte sin lilla kusin och ser tämligen oengagerad ut. Rent av besvärad. Uppklädd i vit skjorta och slips, liksom far sin. Jag tyckte om att vara ute i skog och mark. Men att behöva vara ”finklädd” förtog nöjet. Jag är säker på att det var nylonskjorta till råga på eländet, en sån där med en ”kragpinne” under slipsknuten. Men så var det i vår familj; man klädde sig fin när man skulle hälsa på släkten. Och de här släktingarna tyckte jag egentligen mycket om att besöka, även om det inte gestaltar sig på bilden.
Det måste ha varit mamma som kört ut oss i skogen i trakterna av Slöinge, Halland, till ”Kärringasjön” som den kallades. Hon var den enda i sällskapet som hade körkort. Jag ser inte ut att ha åldern inne, så då är kortet från 1966 eller -67. Min farbror tog fotot (eftersom han saknas på filten). I mina vanliga jeans och en bomullsskjorta hade jag säkert känt mig mer bekväm och sett gladare ut. Den som minns nylonskjortan förstår. Men de där plaggen var ju för all del strykfria.
JAG DROG FRAM en låda som fått stå ifred ett tag. Ett av alla de saker jag fått lust att prova på. Sen blev det för komplicerat eller något annat som kom i vägen. Största hindret var och är nog att jag inte kan bestämma mig för vad jag vill göra. Eller rättare: vilken typ. Stel och statisk, ledad eller för trådar? Eller kanske lös och mjuk bara? Innan jag vet vad jag ska sträva mot är jag mest bara villrådig. Så det här åker kanske tillbaka i lådan igen.
DET ÄR INTE LÄTT att hitta rätt i ibland CSS-definitionerna till Inkspots. Jag har ju velat ändra vissa saker i temat jag har valt till Magazinet. När jag så uppgraderar temat, man bör ju göra det när nya versioner dyker upp, så försvinner en del av mina ändringar och andra saker kan också förändras.
…Trots programmerarens benägna hjälpsamhet med kommentarer i listan och en vad jag förstår, tydlig struktur, så har jag svårt att hitta vad som gör vad för visningen på skärmen. Men varför ge upp? Till slut visar de sig, en efter annan. Sen är det bara att ändra och prova. Man ska inte glömma att tömma cacheminnet så att skärmen visar nyuppladdad sida och inte gammalt sparat skräp. Innan jag kom på det såg jag inte att mina ändringar gav effekt. Det handlar om små, men i mitt tycke viktiga ändringar. Att ta bort ”skönhetsfläckar” som jag inte vill ha i mitt Magazin och att lägga till detaljer som jag vill ha. Man önskar ju att sajten ska vara så ”estetisk” och så mycket jag som möjligt, när besökaren tittar in!
EN KORT KORTFILM – Bara 1½ minut. Ändå hinner den analysera och definiera en av de stora, svåra livsbetingelserna på ett synnerligen träffsäkert sätt: Tillkortakommandet.
L’Amoureux – en film av Guillaume Arantes och Emanuel Asquier-Brassart.
I MINA OPTIMISTISKA ungdomsår kunde det hända att jag stannade kvar på jobbet på kvällen och lånade avdragspressen. Jag var redan intresserad av grafiken och särskilt att gravera på kopparplåt verkade lockande. Det var liksom så tjusigt med de där sticklarna med vilka man sakta, men säkert(?) skar spår i metallen. Principen kände jag till, blank koppar fanns inte tillgänligt, men däremot zinkklichéer. Öveblivna plattor som dessutom hade rätta ”typhöjden” för den press jag fick lov att använda.
Det var en Vandercook; en handvevad bastant sak för prover och korrektur som ändå var hanterlig för en novis till grafiker. Här fanns dock inget tjockt papper för koppartryck. Offsetpapper i så där 120-140 gram fick duga. Och det fungerade faktiskt, även om resultatet blev som det blev. Det fanns en hel del ”konstens regler” som jag inte höll mig till.
…Det blev just ingen fortsättning på gravyräventyret. Det var för hårt, kanske för tidskrävande och jag slant för ofta. Inte förrän senare då istället den betydligt medgörligare linoleumplattan kom att bli mitt medium inom tryckkonsten. Och till dem har jag min egen press – bara jag håller mig inom maxformatet.
Redaktören
NU ÅKER GJUTFORMEN iväg till bingen på återvinningsgården. Det finns en säck till, med innerformen i silikon. Det blir inga fler kopior (egentligen blev det bara en). Det var ett beställningsjobb som kom till så där som en del projekt gör, med ett lättvindigt: ”Visst går det att göra” och som sedan ger en bekymmer i övermått. Fast jag ångrar ingenting! Det började med en papier-machéfigur på sådär 70 cm och slutade med en (nästan) skala 1:1-kopia. ”I ett mer beständigt material.”
Eftersom projektet, min kaxighet till trots, låg en bit utanför kompetensområdet, tog det hela lång tid. Mycket tänkande på metoder, mycket grubblande över material. Långa torktider och härdningstider – korrigering och slipning. Och slipning. Men summa summarum: Det var roligt!
Det är med stor tillfredsställelse jag förpassar gjutformen till det här projektet till annalerna.* Och en egen kopia i papier-maché har jag faktiskt själv. Den idiotiskt spretiga formen har varit i vägen i 7-8 år. Det här var på tiden!
Redaktören
DET HAR REGNAT en hel del. Ute är det grönt och allting växer, men här inne vid ritbordet råder torka. Här spirar ingenting. Ändå har jag gott om uppslag och idéer, även saker som jag ska komplettera eller omarbeta. Mycket som jag vill göra, men jag kommer inte igång med någonting. ”Bra idéer” väntar bara på att bli omhändertagna… Men Håglösheten har kommit in. Med sig har han sin syster Tvivlet. De där två har aldrig någon god inverkan på arbetslusten.
Ett av mina väldigt inspirerande uppslag fyller tre år i sommar. Det är en musikaliskt förankrad idé som jag skulle vilja ta tag i – om jag bara förmådde. Tvivlet säger att det inte är lönt att försöka. Hennes bror nickar menande. Det här skulle kräva många teckningar – många! Det har du inte lust med, säger han. Och inte kan du heller, flikar systern in, det har vi ju sett förut.
Erfarenheten sitter på en pall i ett hörn. Jag har nästan glömt att han brukar vara här. Han gör för det mesta inte mycket väsen av sig. Nu ger han sig inte in i diskussionen fast jag söker hans stöd och samförstånd. Musiken som gav mig idén till det här, är helt underbar och texten, säger jag, idén är nästan lika strålande och projektet skulle hålla mig sysselsatt i månader! Erfarenheten suckar. Men du brukar inte nå ända fram. Han får nickande medhåll från Håglösheten och Tvivlet.
Du kan ju försöka jobba färdigt med det där svartvita du höll på med? Du ville ju bryta in ett par uppslag sa du. Inte för att jag tror det skulle bli mycket bättre för det, men varför inte prova? Tvivlet ger mig inte mycket tilltro och Erfarenheten sitter moltyst. Bättre att han låter bli, tycker Håglösheten, så slipper han både jobb och bekymmer. Jag tvivlar på det, säger Tvivlet. Bekymmer hittar han överallt och det är heller inte det som är problemet. Den stora haken är att han inte klarar av sina ”idéer”! Hur är det med det här ”skogstjafset” till exempel? Det blir ju inget av det. Heller!
Jag trivs inte med de här syskonen. De pratar över huvudet på mig. Också Erfarenheten känner sig obekväm när de är här. Jag märker det. Han gör sig allt mindre på pallen i hörnet. Ni kan ju se mina oavslutade projekt som anteckningar, som skisser som jag fortsätter med… ”när andan faller på”, fyller broder Håglös i. För all del, fortsätter han, så brukar jag också resonera. Det funkar bra.
Bättre att vara ärlig, säger Tvivlet. Inse att du tar dig vatten över huvudet med det mesta du tar dig för. Inget att skämmas över.
Nja… Erfarenheten harklar sig: Om han bara har motivation så… Mo-ti-va-tion! Håglösheten fnyset ljudligt. Ska vi använda så ovårdat språk här, så överväger jag att lämna rummet. Men det vill jag inte. Hur skulle han klara sig utan mig och min kloka syster? Lyd mitt råd: Ta fram papper och pennor, så ser du strax att du inte har någon lust. Bra! Du är faktiskt inte tvungen att prestera något överhuvudtaget. Något som ändå inte blir bra, säger hans syster lite vasst. En historia om en fästing, tyckte du verkligen själv att det var en bra idé?
Jag drar mig nog tillbaka tidigare i kväll. Jag har en bok att läsa. I morgon hoppas jag att de har gått, Håglösheten och hans syster Tvivlet. Kanske skulle Erfarenheten behöva lite mer självförtroende, så att jag kan få nytta av honom?
Redaktören
BARA ETT HYLLFACK – ett litet, men genast ändras förhållandena positivt: Hela jobbet är inte längre ogjort. Det ger en ganska uppbygglig känsla som tillåter mig att ta paus nu, medan jag överväger om jag också ska ta hand om hyllan ovanför. Den är inte heller så fullsmockad. Jo, jag tror jag gör det efter paus.
…Givetvis kommer de glömda sakerna fram, de sparade men otittade arkivobjekten. Broschyrer till vilka jag bidragit med bilder, layout eller text – eller alltihop, hur länge ska jag spara sånt? Jag hyser ingen föreställning om att någon vill forska i mitt liv när jag är borta.
Ack vad jag har jobbat!
Nu har de gått i säcken och det känns förskräckligt bra! Tidningsurklippen från HJ? Jag från grunna på det lite till. Det är många bilder jag inte har kvar originalen till.
Sedan tror jag att jag ska gå nedåt igen, det verkar också vara lättare hyllplan. Jag vill att min insats ska synas och märkas ifall jag ska kunna hålla intresset för röjningen vid liv.
Det här är så behövligt för min sinnesfrid så just nu är jag beredd att offra av min tid och energi på projektet. Kanske till och med gå före roligare saker? (Men det kan också vara som jag förhäver mig just nu.)
…När jag nu röjt och sorterat även hylla 2, medan jag av och till skrivit den här artikeln, tycker jag att det är nog med det för idag. För lite och för mycket skämmer allt!
Redaktören
