JAG GNETAR PÅ med en provbild – alltså en variant av bilden med klänningsprovningen för ett par inlägg sedan. Jag var ju osäker på om den skulle duga. Men, så jobbigt det är! Hur ska man veta hur det ser ut? Jag har just inga förlagor att tillgå, än mindre modeller och rekvisita. Jo, jag kan kolla bilder på nätet, hur gamla symaskiner egentligen såg ut (det fattades lite på mitt exemplar).

Nu ville jag prova en omvänd projektion, och då gäller det ju att tänka till och känna sig fram. Det är det som är så besvärligt när det inte faller sig direkt. Eller så är det bara tillfället som är fel? Det går säkert mycket bättre i morgon.

DET KAN VARA så att en del av mina tidigare bilder kan finnas i ”privat ägo” som det heter. Jag besökte en gammal vän för första gången på många år och återsåg samtidigt en liten samling akvareller, varav flera totalt försvunnit ur mitt bildminne. De är från min produktion från 80-talet.

I stort sett känner jag väl igen mig i bilderna även om jag kanske förändrat mig något på de snart gångna 30 åren. Motivvalen har jag väl knappast lämnat ännu. (Det kan vara knepigt att avbilda glasade bilder in situ, men ungefär så här ser några av dem ut.)

Vad jag minns, är att upptäckten av det svenska, handgjorda pappret från Lessebo, öppnade för ett nytt närmande till mediet. Det här var ett underlag som passade både mitt arbetssätt och mitt kynne. Jag använder samma kvalitet ännu – när målargrejerna kommer fram.
Det är roligt, både att träffa gamla vänner igen och även att återse gamla glömda verk!

DEN BLEV UNGEFÄR som jag ville, men lite fel ändå. Nu tänker jag, eftersom det är så jobbigt att rita om bilder, att den kanske kan passera som den är. Det kändes ganska bra, även om stelheten sitter i ännu. Sen är det ju det där med optiken. Kanske borde jag prova ut ett par ritbordsglasögon? Det kan kanske vara en vettig investering.
…Den här personen har förekommit tidigare i projektet, lite i bakgrunden. Nu tänker jag försöka beskriva henne, då hon annars riskerar att helt försvinna i obemärktheten. Och det tycker jag skulle vara sorgligt.

NÄR JAG NU ska ta itu med mitt ritande igen, sker det med en skrämmande stelhet. Valhänt och okänslig känns handen och flyktkänslan, impulsen att vilja lämna ritbordet är påtaglig. Trots ett nytt intressant fynd i lurarna. Det är samma gamla visa (inte i lurarna alltså) som alltid. När jag väl kommer igång infinner sig välbehaget. Det vet jag ju.

Det gamla projektet som jag dragit på i så många år, tänker jag redigera, komplettera och även annullera delar av. Att resa bort en dag kan ge sån inspiration! Särskilt kala klippor i skärgården kan föda nya uppslag till ett projekt som redan befinner sig i kustmiljö. Nu ska faktiskt, såvida syskonen Håglösheten och Tvivlet kan hållas utestängda tills jag får igång lusten och självförtroendet igen, del 2 göras. Det kan bli ett betydande avancemang och även opiet som, när de gula löven faller och börjar täcka gräsmattan, kan linda in redaktören i verklighetsflyktens vällustiga dimmor. Det kan bli livlinan till nästa vår! Att serien hittills byggt på nyssnämndes egna minnesgods, om än inte egenupplevt, torde vara uppenbart. Resten följer samma struktur, fast med annan tråd – eller stomme. För att nu beskriva upplägget så tydligt jag kan.

Men först ska jag alltså mjuka upp pennhanden och övervinna stelheten – och det där andra. Det bör ju gå om jag känner mig själv rätt. Bildhuggaren sa en gång till mig: ”Du kanske jobbar bäst när du har beställning på bilderna, det där kravet? Jag vet ju inte men kanske var det en diskret fingervisning om att min lättja inte skapar några bilder alls. Nej det tror jag väl ändå inte? Fast…?
…Bredvid mig, på ritbordet intill har jag den nya påbörjade bilden. Den är svår! Hur ska jag få fram min tanke om den och den anknytning den ska ha? Jag ser ju bilden, men sen att teckna vinklar, perspektiv, ljus och skugga utan förlagor – det är ju bara så jobbigt! Vilken höjd hamnade nu armvecket i? Äsch, det kan jag väl strunta i. Eller kommer det att märkas?

Sådant här återkommande gny från Redaktören är förstås minst sagt tjatigt. Men som protestant har jag ingen annan biktstol att komma till än Inkspots.se. Det var egentligen för detta jag tecknade avtalet med webbhotellet. Vad det lider, hoppas jag, kommer mer substantiella artiklar att fylla det här Magazinet! Vill du förresten bikta dig? Klicka på ”Lämna en kommentar”.

INGEN ORDNING ALLS på mina skisser och original. Inget pålitligt system för att hålla reda på teckningar och manus – eller annat jag sysslat med. Varken på papper eller digitalt i datorn. Det är väldigt irriterande! Jag vet att jag gjort en särskild teckning, jag vet ju hur den ser ut, men var är den? Beviset för att jag verkligen gjort bilden och inte jagar efter en inbillning, hittar jag – som utskrift. Men originalet, eller originalskanningen?

Ändå försöker jag att med strukturerade människors alla attiraljer för ordning och reda, att förebygga originalflykt och filtapp. Jag använder pärmar, jag har mappar, jag namnger mina bibliotek med unika namn och underbibliotek i datorn. Jag sparar hellre en gång för mycket i ett nytt bibliotek, som reserv, med tanken att vara säker på att inte tappa bort någonting. Men det är klart; när biblioteken gång efter annan ska flyttas från havererade datorer till nya maskiners hårddiskar, som ”Nödarkiv”; ja då får snart Kaos övertag.

När det gäller pappersoriginal: Ingen människa tar väl det just avslutade verket och sätter in i en pärm? Man lägger det synligt vid sidan om! Om det inte gick direkt till papperskorgen är det ju inspiration till nästa ansträngning. Håller man på så blir det efter en tid en bunt av original. Då tar Bror Duktig och samlar dem i en mapp. Så gör även jag. Men vart tar sedan mappen vägen? (Eller satte jag kanske in dem i en pärm?)
…Jag ger datafiler namn som jag i stunden kan hålla isär. Det är ju fullt tillräckligt, särskilt som jag sparar dem i nya biblioteket, som jag givit adekvata namn. Jag gillar att vara lite kryptisk när jag döper filer och bibliotek i datorn. Eventuella digitala arkeologer ska om hundra år få ett helvete med mina hårddiskar! (Och när de knäcker det obefintliga systemet finner de bara nonsens!) :) Men den vurmen är faktiskt också mig själv till förfång, när jag letar efter något särskilt.
…Att förlora en dator innebär ofta också att man förlorar filer. Och även om räddningsaktioner kan föra över och säkra det mesta från förlista maskiner, blir det ändå lätt något svinn. Efter att ha satt datorn själv på sökarbete, och personligen gått igenom alla tänkbara, mindre tänkbara – och därefter otänkbara bibliotek, utan att hitta den sökta bilden, återstår bara att avskriva den som ”SAKNAD”. Det gör i och för sig inte så mycket. Jag skulle ändå göra den annorlunda idag. Men jag hade gärna sett att datorn var det tidssparande instrument som man tjatat om i så många decennier.