FÅR MAN EN INBJUDAN till en kväll i Linköping, då tar man chansen (även som blott konsument). När duktiga, spelglada amatörer träffas blir det blandad musik! Levande musik med total närvaro – just för nöjet att spela tillsammans. Amatörer? Det är värdens benämning, inte min! Stråkkvartetten, den kanske mest optimala ensembleformen med sitt vida fält av uttrycksmöjligheter, inleder.

Stråkkvartett plus färgstark sångröst. Här i ett ”husets” eget arrangemang av Färnlöfs ”Att angöra en brygga”. Man är sannerligen inte bortskämd med så här genuint äkta, färskproducerad och fullödig underhållning.

Och så, den större ensemblen, när fler gäster med instrument droppat in. Man flyttar upp en våning, till det något större utrymmet och det blir ju liksom ännu mer ”drag”! Gustav Holst ”St. Paulssvit, till exempel, skulle kunna lyfta taket.

Kvällen skrider och de mer ’långväga’ måste tacka för sig och börja återresan. En sån här musikalisk soaré ger dock ett vitamintillskott som varar länge.

Oktobers kyliga mörker utanför, bildar kontrast till ljuset, värmen och musikanterna där inne. Vad lyser bättre upp och värmer mer en höstkväll än levande sång och hemkörd musik?

EN MAN LÄMNAR sin fru efter elva års äktenskap, för en annan man. Ett upplägg som kan bli en intressant analys i emotioner och mänskliga handlingsmönster. Huvudpersonen  (hustrun) och två små barn blir kvar i huset när mannen/pappan flyttar till älskaren Här hamnar hon i något slags vakuum medan dagarna går och medan barnen och vardagslivet ska skötas som vanligt. Hon tyr sig till grannen, en författare/äktenskapsrådgivare som bor i källarvåningen där hon också har sin mottagning.
…Det här kunde Auður Ava Ólafsdóttir ha gjort något intressant av, men nej. Det är en loj och jolmig historia. Inga utbrott, ingen hysteri, ilska eller ens märkbar depression. Huvudpersonen är en märkligt mjäkig figur, helt platt beskriven, liksom de övriga förekommande figuranter. Det är faktiskt bara äktenskapsrådgivaren som har fått lite profil och karaktär. Och det är lite besynnerligt att det blir så. Prosan som sådan är det inget fel på. Den flyter jämnt och påhittigt. Det är egentligen en behaglig läsning. Men beskrivningarna av personernas inre, själsliga processer, får författaren helt enkelt inte till. Jag saknar trovärdigheten. Boken går att läsa, den tar en vidare, men mycket mer än så är det inte.
…Sedan stör det mig att de små barnen i hennes romaner (jag har också läst hennes ”Rosa Candida”, nästan till slut)  är så himla försigkomna. En treåring som diskuterar floran med sin pappa och här, 2½-åringar som morfar ska lära spela schack! Eller har jag glömt hur barn är? Nåja, mässpriset, 50:- var ju ingen större förlust.

(Det Isländska ordet för roman är Skáldsaga. Visst låter det fint?)

BOKMÄSSA i Götet – gemytets och det lätta sinnelagets huvudstad. Eller…? Redaktörens första besök, eftersom det aldrig blivit av tidigare, sker en lördag, samma lördag som nazisterna fått lov att marschera och demonstrera längs de närliggande kvarteren. I självaste Göteborg! Det är inte den stans stil enligt mina referenser. Polisbilar och pikéter, ridande poliser och poliser till fots. Och över alltihop – helikoptrar. Ett enormt pådrag. En stor, fredlig och sjungande motdemonstration mittemot entrén till Bokmässan, resmålet, var ju ändå tecken på att vett och besinning, den goda sidan, ändå finns – där ute.

Inne på själva mässan skärmades allt detta av. Där rådde det speciella, bullriga lugn som alstras av de tusenden som strömmar längs montrarna och av olika högtalarförstärkta föredrag och panelsamtal här och var. Mässor har jag bevistat (och fått nog av) men aldrig någon för så ”nyttiga” produkter som böcker. Det var nog på tiden. Enorma torg (som Bonniers t.ex), stora montrar, lite mindre och så de pyttesmå ”båsen” där de mindre  resursstarka försöker locka in de passerande. Böcker vart än man ser, böcker av alla de slag, i alla ämnen för alla smaker. Slumpen råkade föra mig till en monter med isländsk litteratur. Ja, rent av en isländsk monter. En del av romanerna har jag redan läst, men jag fick i alla fall med mig prov på två, av mig olästa författare. Och så förstås; en tjusig broschyr om Island!
…Denna gång hade jag ett speciellt ärende som puffade för resan hit och schemat var tajt. Nästa år kommer jag förberedd för en riktig heldags genomgång! Visst är kommersen lika påtaglig på Bokmässan som på alla andra mässor, men vadå! Det är annorlunda med böcker. Väldigt annorlunda.

JAG VISSTE INTE att en katt ger sig på vesslor. Vår katta är runt tio år också, ingen ungdom längre. Om hon tänkt tillgodogöra sig näringen vet jag inte heller (hon får mat) eller om hon bara vill statuera ett exempel: Alla gnagare i området är hennes!
Jag tycker det var helt onödig blodspillan. Man börjar med en tillrättavisning
och en sån ser inte ut såhär.