MAN TAPETSERAR, man lägger golv och man sätter innertak, men man blir aldrig färdig! Alla rum har fått golv, men bara ett har fått ett vitt och fint innertak som ger ljus åt rymden. Så det återstår ännu en hel del jobb, inte minst med alla golv- och taklister, karmar och dörrar. Och elen! Men ett visst avancemang blev det i alla fall, denna söndag.

Början av helgen gick åt till annat så mitt andra projekt fick pausa. Jag har visserligen påbörjat ett par nya fötter (de jag gjort tidigare har jag slarvat bort).

Men nu tycker jag det känns som om helgen håller på att ta slut och eftersom jag fick mycket nytt att läsa igår, så kan det väl vara idé att koppla av och undersöka bokhögen lite närmare.

HÄNDER av expanderande mjukt Polyskum, gjutna i min gamla form. I den nya förbättrade gjutformen lägger jag in aluminiumtråd så att jag kan ändra ”fingersättningarna”. Jag kommer också att gjuta i varmare temperatur, för att förbättra kvaliteten. Verkstaden håller knappt 12 grader just nu.

Arbetstemperturen får inte blir för låg för mig heller. Jag vill inte heller få för kalla händer. Men än så länge tycker jag det är ganska lagom.

Kunde jag nu bara hitta de gamla modellerna till fötterna också, så slipper jag göra om dem helt från början.

DET KOM lite behövliga produkter med posten. Pysslet kan fortsätta, men det är ett pusslande med tiden. Den är fortfarande en bristvara. Och när jag hela tiden tenderar att frångå den ursprungliga idén, att göra det okomplicerat och istället förlora mig i tekniska ”förbättringar” som bara stöter på patrull hela tiden planeringen – ja då går stunderna åt. Benen till exempel, som jag ägnat tid åt att snida och slipa – dem ska jag nog inte använda. Vi får se.

Just det faktum att det tar tid, gör att jag hinner tänka mycket, modifiera idén, få nya uppslag. Att utgå från grundtanken, spika den och sedan hålla sig på spåret – nej det är helt enkelt inte jag det. Men å andra sidan; jag har ju lite kul med det här – och ingen tvingar mig till det!

Helt uteslutet att projektet skulle kunna nå ända fram till fullbordan är det ju faktiskt inte. Som jag ser det. Jag tycker det står liksom och väger: Chanserna är fifty-fifty. Antingen är jag väl ett geni eller också en stolle. Hoppas på det förra, är rädd att det senare ska bevisas.

JAG HAR FAKTISKT väntat på dem. Det var så länge sedan de hälsade på. Men idag stod de nere vid äppelträden och tuggade på de gamla äpplena på marken. En ko och en kalv.

Jag vet inte om faran för älgarnas liv är helt över ännu? Här såg de i alla fall ut att ha en lugn och bekymmerslös lunch i solen.

Själv har jag inte heller förtagit mig idag. Första formhalvan till händerna blev påbörjad, men naturligtvs tog silikonet slut! Nu måste jag beställa mer.
Arrangemanget ser lite fånigt ut, som om jag ville visa upp mina skruvtvingar, men det funkar och jag slipper spika eller skruva ihop formsidorna. Och så råkar jag ha några skruvtvingar.

HÄNDERNA: Jag tänker göra en tvådelad gjutform i silikon och ägnar mig åt att forma delningsplanet, den gräns som ska skilja formhalvorna åt. Även om silikon är flexibelt, ska så få ”mothåll” och negativa släppvinklar som möjligt eftersträvas. Elasticiteten gör ändå att jag klarar mig bra med två bara formdelar.

När detta är klart ska lerplattan få en tät sarg runt om. Sedan ska silikonet gjutas över.
…Det här är ett sånt där moment då det är lätt att tänka fel, så det får gärna ta lite tid. Med tanke på att jag haft det här ”projektet” på gång i flera år, är det ändå snabbt marscherat.

BADRUMMET ÄR KAKLAT. Jag är ganska nöjd med passningen. Nu är det bara köket kvar och sedan är det golv och tak i alla rum  att göra och golvlister taklister, dörrar med karmar. Och det elektriska, förstås, alla ljuskällor. Det är alltså inte riktigt klart för inflyttning ännu. (Vatten och avlopp kommer som tur är inte att behövas.)

EPOXIPASTA och papier-maché. Nytt och gammalt traditionellt material. Tills jag vet hur jag ska gå vidare, kör jag med lite modifierad upprepning. Papier-machén är ett bra material för arbete i etapper. Kanske är det därför jag tilltalas av det? Kanske för att jag har gott om råmaterial?

Eftersom jag är så osäker på om det här överhuvudtaget leder fram till något, kan jag ju lika gärna ta med en figur till  En gamling kan väl eventuellt behövas. ’Eventuellt’ därför att det här växer, som tidigare nämnts, helt utan någon annan plan än de ostadiga idéer jag har i mitt huvud.

DET GÅR ALLTSÅ inte fort det här, men det är inte heller nödvändigt. Om det är färdigt till våren så är det lagom. Då har jag lite sysselsättning under vintern. Som jag nämnt tidigare finns inga ritningar, inga recept att gå efter. Jo, visst finns det beskrivningar, jag har sett massor av såna. Men de verkar så pretentiösa, svåra och kräver ett tålamod och en noggrannhet som jag inte har riktig lust att mobilisera. Jag kör på enligt metoden trial-and-error. Går det så går det – om inte får projektet ingå i de 98 % av alla mina goda idéer som aldrig blir något. Där hittar det många vänner.