SNÖN FÖRSVANN och lika bra är det. Julesnö är vackert, men väldigt opraktiskt. Regnet tog de sista vita fläckarna och skapade det egentligen sanna traditionella jullandskapet i härligt dämpad färgskala. Julbuffén avåts i sedvanlig ordning och kvällen föll så småningom på.

Och så vände dygnet och blev till denna nya dag. Den 25:e. Juldagar blir ofta tid till eget förfogande. Maten finns ju färdig för den som vill, bara att värma, eller äta som kallskuret. Köket öppnar inte idag och inga andra särskilda plikter föreligger. Jag hade en tanke om att gå ner i verkstan idag och ställa i ordning i den ökade oredan, så att inspiration och lust för avancemang stimuleras. Det ger sig om det blir den goda tanken eller lättjan som segrar över det svaga köttet. Det känns inte som någon straffbar handling om jag bara skulle lata mig idag.

HALVA NATTEN till julafton har gått förlorad. Eller snarare; har ägnats åt en roman av Iselin C. Hermann. För en del författare kan ju skriva på ett sånt sätt att det blir svårt att låta bli ”bara ett kapitel till”. Här är det förresten inte fråga om kapitel, utan om brev.
…Hela boken är en korrespondens mellan den yngre fransk-danska kvinnan, Delfine Hav och den äldre franske konstnären, Jean-Luc Foreur. Dessa är visserligen två fiktiva personer, men båda med förmågan att leva ut sina tankar, sina känslor i brevväxlingen, en korrespondens i vilken både längtan och åtrå efterhand växer de två brevskrivarna ur händerna. Den ena i Danmark, den andre i Frankrike. Visst anar man väl hur en sådan här omöjlig relation, en passion per postbefordran, ska sluta. Men det blir ändå inte riktigt på det sätt jag kunde gissa.
…Romanen är mycket intelligent och flyhänt skriven, med mycket utrymme för närvarokänsla. Det är kanske ingen berättelse av någon högre litterär magnitud, men en av de där mycket välskrivna, vältänkta och välkomna böcker som är så sköna att läsa och som sätter sig i huvudet en lång tid efteråt.
…Så vad gör det väl då om jag tar en sovmorgon på julafton?

BLAND KLASSIKER och ”halvklassiker” finns ofantligt mycket kvar att läsa. Nästan allt, eftersom jag aldrig haft någon särskilt inriktning på mitt bokläsande. Jag har läst vad som lockat och så som det fallit sig. Många av de stora författarna riskerar alltså att förbli olästa av mig – även om jag skulle börja idka non-stopläsning. Men i min bokhög finns också: ”Klockan klämtar för dig”.
…Hemingway var ju en av de verkligt stora författarna, nobelpristagare och allt. Han är fortfarande en odiskutabel ikon inom litteraturen. Därför var kanske mina förväntningar lite för högt uppskruvade? Romanen är förstås bra och ämnet, det spanska inbördeskriget 1936-39 är historiskt intressant. Hemingway ger genom sitt lokalt begränsade ”utsnitt” av kriget, guerillagruppen med sabotageuppdrag, en ingående beskrivning och analys av den enskilda människan i de extrema situationerna. Krigets och den mänskliga ondskans anatomi ner i makroperspektivet. Det är en gripande, otäck och realistisk skildring där också vänskapen och kärleken har fått ta plats. Men…! 
…Av denne hyllade litteräre gigant, hade jag förväntat mig ännu mer. Romanen är bra, innehållet, tankarna, personanalyserna, dramat – men prosan; är den inte (om jag ska våga undra) ganska ordinär? Jag vet nu att jag behöver skaffa mig mer underlag för bedömning av Ernest Hemingway som författare, för jag ensam kan ju knappast ha rätt. Vilken titel ska jag då välja? (Snön på Kilimanjaro tror jag att jag läste som mycket ung.)

NATT-TILL-MÅNDAGSSYNDROMET: En åkomma jag haft så länge jag minns, att inte kunna somna på söndagskvällen – eller som nu, vakna vid tretiden och inte kunna somna om. Jag tänker – alltså sover jag inte. Det här händer annars också, men i huvudsak natt till måndag. Läsning kan hjälpa men inte alltid. Ibland verkar det till och med ha motsatt effekt. När till på köpet ett sug efter en kopp kaffe sätter in, ja då får väl sakerna ha sin gång. Nu är klockan 4 och utanför fönstret ligger frosten vit och det är fyra grader minus.

Boken, ”Tine” är en 128 år gammal roman av Herman Bang. Jag har inte kommit så långt. Det går långsamt att läsa på danska. ”Gammeldansk”. Jag måste ideligen läsa om, vänja mig vid att tänka ljudet ”aa”, det släpig försvinnande ”d” i slutet av ord och gissa många andra ords betydelse. Att jag överhuvudtaget kan ta mig igenom text på grannspråket, beror på de goda förhållandena för att se dansk fjernsyn under mina många skånska år.

Nej jag har inte kommit så långt ännu, men jag har förstått att Tine är kammarjungfru hos fru Berg och hennes man, på deras sommarviste på ön Als i sydligaste Danmark. Det kan vara något åt ”herrgårdsroman” – jag vet inte. Kong Frederik är död, Herr Berg har blivit inkallad och Tine förefaller vara en hjärtegod ung dam så här långt. Jag kan väl ta några sidor till, när nu situationen ändå är som den är.