MIN VÄN KONSTNÄREN bad mig rita något till hans nya diktsamling: ”Natururkunder”.  Det var viktigt med en annans bildaspekt sa han. Det här tycks vara samlingen första och enda poem än så länge och den knappa indikationen pekar åt mytisk naturromantik, vilket egentligen inte alls förvånar mig. Han har varit och nosat på det mesta. Att han också är poet var dock mer än jag visste. Om diktverket någonsin kommer att utökas är väl tveksamt. Han är som jag (men sju resor värre).
Han bad mig översätta från danskan också. Jag gjorde så gott jag kunde. Som tack fick jag lov att publicera dikten.

I kalla, mörka vintervatten
simmar de, i månskensnatten
Över älvens svallsilver
lyfter de porlande skratten.

Rich. Lansbroe. Dec. 2017
(Ill. Redaktören)

Rich’s kommentar till bilden (tyst mumlande): ”Jeg ku’ selv ha’ gjort bedre!

UNDER FLITENS LAMPA: Redaktören vid Lessebopappret och akvarellfärgerna. En pendang till den förra teckningen går mot avslut. När jag provar bilden bakom glas och ram ser jag förstås att jag glömt en viktig detalj: Svalor!
…När dessa symboler också kommit på plats, ska bilderna levereras. Jag kör själv och lämnar dem och det har att göra med den kedja av orsak och verkan som jag berörde i gårdagens inlägg. Allt hänger som sagt ihop.

Jag visar inget. Beställaren är en privatperson och han ska naturligtvis vara den förste att se – och eventuellt godkänna ”verket”.  Sen får vi se.

Just den här uppgiften kom nog väldigt lägligt. Som jag också nämnde i förra inlägget, har det gått lång tid utan att jag öppnat färglådan. Varför det blir så ibland, vet jag inte. Idéer finns i övermått, men färgskrinet förblir stängt. En god vän hade sin analys: ”Du jobbar kanske bäst när du har en beställning?” Och det kan nog vara så nära sanningen som man kan komma. Beställningar triggar alltid igång utsöndring av ’tecknarhormonet’, man bereder sig för utmaningen – vilken uppgift det än vara månde som ska omsättas i bild. Det är den största nesa att misslyckas. Ett debacle är inget den ”konstnärligt sinnade” vill uppleva. Och samtidigt finns egot där, som manar: ”Visa dom vad du går för!”
…Det här uppdraget var förvisso beställt, men också på ett helt annat plan. Men allting hänger ändå ihop. Trådar löper från händelse till orsak, från tillfällighet till verkan. Det är det som är kosmos outgrundliga ödesväv.

EN TILLÖKNING VÄNTAS. Endera dagen åker jag norrut för att hämta hem ”den nya”. På något sätt är inte familjen riktigt komplett, utan denna. Från destinationsorten meddelas: ”I perfekt skick”.
…Allt hänger ihop; tankar, skeenden, tillfälligheter och förutsättningar – hakar i vartannat och spinns ihop till ”ödestrådar”, inte tu tal om annat. Också inspirationen har kommit på mig längs sådana förgreningar och bindningar. Det är roligt att teckna igen efter lång tids paus.

Sista halvåret var fullt av engagemang av olika slag. Det fortsätter i viss mån så även i år. Men mer tid vid ritbordet ska jag ändå se till att skaffa mig. Och tid för den nya! För balansens och harmonins skull.

JAG BÖRJADE RÖJA på hyllorna i arbetsrummet. En lagom annandagssyssla? Nej jag ångrar mig redan. Det tar för lång tid, det är för svårt – jag hittar för många glömda saker som ska gå genom spara-eller-kasta-processen. Det här ”julbordet” är från 80-talet och avsett för Hemmets Journal. Det fanns en koppling mellan det enögda (snälla) spöket och den levande familjen, men vilken den var kan jag inte längre minnas.

Tiden på Universitetssjukhuset i Lund genererade många illustrationer till vitt skilda discipliner. Kvinnokliniken beställde rätt ofta. Den här pastellen till exempel, fast tekniken valde jag själv. Idag skulle jag förstås göra den helt annorlunda.

Broschyrer var ett sätt att informera, innan Internet och alla ”hemsidor”. Det här ”seriehäftet” var till något som kallades Barnkontakten och var till en extern kund. Såna kom också då och då. Manus till dialogen fanns färdig, så det var bara att rita och fördela ett antal teckningar på de åtta sidorna.

Jag drar mig för att rota i hyllorna, samtidigt som jag vet att jag måste göra det. Allt som bara upptar utrymme till ingen nytta alls måste bort. Någon gång. Och annandagen är väl inte sämre än någon annan dag att sätta igång.