ETT ANNAT MINNE från Barndomslandet handlar också om en flicka och ett möte. Egentligen är det bara ett fragment av minnet och jag vet inte vem den här självsäkra personen var. Troligen kom hon från någon av villorna på andra sidan om en liten skogslämning och det blev bara det här mötet. Ändå minns jag det. Diffust tyvärr, så beskrivningen blir därför också tämligen vag.
Jag har inga planer på att gå igenom allt jag erinrar mig även om jag är i ålder för mina memoarer. I alla fall inte på vers (eller…?) Här är hur som helst en skiss och en sonett till:

Intill vår tomt, en stor och grenig hägg
av ålder stärkt med stor och lummig krona
Högt upp i klykan ser jag henne trona
i ljust gul sommarklänning klädd

Så högt har flickan klättrat ovan mark
och ändå är hon fin och hel och ren?
Upp klänger också jag från gren till gren
och solkas ännu mer av löv och bark

Så är vi där, jag själv ett tafatt glin
ser klänningen och hennes nätta skor
de rena, vita strumpor som hon bär

Hon håller med, att klänningen är fin
men hellre vill hon att den vore skär
En sådan ska hon ha när hon blir stor.

TILLBAKA I TIDEN och tillbaka till pennan, kanske? Minnen har vi ju gott om och jag antar att det är en typisk sak för gamlingen att just sitta och erinra sig både det ena och det andra. Ibland bara små fragment av händelser i det förflutna. Jag minns en episod som jag knappt vet varför jag kommer ihåg, men jag tog mig för att tota ihop ett referat på vers. En sonett. Och en skiss.

I DEN ALLMÄNNA oredan kring mig dyker en tavla upp igen, en som troligen kommer från mina föräldrars hem, fast jag inte riktigt kommer ihåg den. Idag tog jag den ur glas och ram för att scanna den. För jag känner väl igen motivet och tycker om det.
Det visar Maren, en vik in i Södertälje som jag minns från barn- och ungdomsåren. Hit kom fiskeskutan och la till, längst in. Men på trycket, ett träsnitt från två stockar, syns istället ångaren S/S Ejdern vid kaj. Maren var fartygets hemmahamn och är det än idag, så vitt jag vet. Ett par turer med båten kommer jag ihåg.

Bakom Ejdern, där en trädridå syns i sluttningen Fanns ett kvarter som verkar ha byggts efter det här motivets tillkomst, men innan mina tidiga minnen präglades på 50-talet. Kvarteret hyste varuhuset Tempo i bortre delen och mot betraktaren, i övre gatuplan fanns en bank/post eller möjligen en restaurang. I nedre plan: en flott biograf. En annan bio fanns på Strandgatan, till vänster i bilden. Den låg i bottenvåningen av det stora vita huset i vilket Gerd hade sin lilla vindslya och ateljé (som tidigare nämnts i detta magazin).
Konstnären; grafikern/illustratören heter Georg Galmin, född 1915 i Stockholm, död 1970. Trycket som är odaterat ingick i en serie om fem Södertäljemotiv.

FÖRR I TIDEN var det en av mina stående uppgifter på Universitetssjukhuset i Lund, att skapa posters utifrån beställarnas manuskript, tabeller, diagram mm. Ibland även med andra underlag som foton, röntgenbilder eller annat.

Det var en intressant och roligt jobb, att få göra vad jag kunde för att typografiskt och bildmässigt presentera kundens forskningsresultat på ett så visuellt tilltalande sätt som möjligt. För man var väl medvetna om att till medicinska konferenser kom alltid många besökare, föredragshållare och inte minst posterutställare. Man hade alltså klart för sig, kanske av egen erfarenhet att, ingen läser en poster med bara text och tabeller – hur intressanta rön den än må presentera. Särskilt om postern sitter som den 200:e på väggen.

Förr utgjordes postern, som namnet antyder, av lösa textblad, foton mm. som med häftstift, tejp eller annat, ’postades’ på sin del av en utställningsvägg. Med dator och layoutprogram, kunde mer stilfulla och tydliga blad nålas upp – och när sedan de avancerade bläckstråleskrivarna i storformat kom, blev det möjligt att skriva ut postern komplett som en affisch. Lätt för den resande att ta med som en rulle.

Så många möten och konferenser och så många beställare av posterjobb. Jag tror jag måste ha gjort över hundra stycken. Kanske var det ett utslag av senkommen abstinens, att jag därför just har gjort något som liknar en poster. Sen har jag alltid varit förtjust i att bläddra i gamla böcker också, för illustrationernas skull. Inte minst den tjocka läkarboken i barndomshemmet.

BERÄTTELSEN kom till redan under 2014-15 enligt mina dateringar. Bild för bild och text för text har den faktiskt varit ’följetong’ här i Magazinet. Från början utan planering eller ens en idé, men med tiden ökade sviten till ett bokmanus (för ’arkivet’). Nu har jag, med hjälp av Jannies berättande röst och Peters originalmusik, omformat den till ett audiovisuellt bildspel:
Mänsklighetens undergång har blivit ett faktum och kvar finns bara en enda överlevande. Hon heter Sam. Med gudomlig hjälp återupprättar hon en egen tillvaro, börjar odla och finner sig tillrätta i ensamheten. Men så en dag får hon sällskap…
…Sagan är förvisso rätt fånig, har brister i fråga om etik och moral  och kan rent av uppfattas som stötande. Men det är bara en saga om två tänkta figurer i en ödslig tid då allt har börjat om från början igen. Vad finns då för regler och vem ska döma?
En förutsägelse i femtioåtta akvareller. Nypremiär alltså!

Så här blev det:

ATT NOA HADE tre söner, det vet vi. Sem, Ham och Jafet. Och vill vi närmare reda ut hans och sönernas släktband och lite annat, finns det berättat och visat på uppslaget nedan. Om man behärskar latinet. Åter igen stäckes redaktörens ivriga strävan efter djupare kunskap på grund av rena språkförbistringen. Men typografin,  och alla bilderna; de många skickligt tecknade och graverade illustrationerna, gör det till en lockelse att bläddra igenom de 650 sidorna i detta verk från 1493. Mycket information ligger även i dessa talrika träsnitt, mer lättillgänglig kunskap om jag så får säga. Nej några bommulsvantar för att bläddra i inkunabeln behöver jag inte. Den finns i det stora arkivet på Internet förstås.