NÅGON GÅNG I HÖSTAS stoppade jag ner ett ekollon i kanten av en kruka i fönstret. Så där som man kan få för sig att göra med ett ekollon som man råkat stoppa i fickan och sen glömt bort.  I förra veckan hade en tunn stjälk och ett par små blad kommit upp. Jag grävde försiktigt upp plantan och lät den komma till en egen liten bägare. Och den växer!
…Vad som ska hända med den här nyväckta organismen i framtiden vet ingen. När jag kan se rötterna genom plasten, kan det vara lagom att få en riktig kruka, men sen? Vad kan det ta, 30-40 år, innan den kan ge en skugga värd namnet att sitta under. Jag får bemanna mig med tålamod och vänta.

MINA MUSIKSTUDIER är ett icke tidsbegränsat projekt. Det får ta hur lång tid som helst och med tanke på att gamla hundar har svårare med inlärningen så lär det bli en utdragen process. Men som jag nämnt tidigare handlar det här bara om ren lek och kravlös förnöjelse. Jag struntar i fitness, yoga och annat som man ska må bra av – jag spelar balalajka! Jag tror att den goda effekten i stort sett kan vara likvärdig. (När jag inte är igång vid ritbordet förstås, för det är också välgörande.)

Jag behöver en fusklapp för att hitta tonerna, så jag har gjort ett eget diagram över var jag ska trycka ner fingrarna. De grå fälten är förstås halvtonerna. Dessa får jag hålla reda på själv. Och det går faktiskt redan lite fortare att hitta rätt. Men en oktav upp på greppbrädan börjar det bli trängre mellan banden och hur jag ska få ner fingrarna när utrymmet blir ännu smalare vet jag inte. Men att hållas i det registret är heller inte aktuellt. Inte ännu.

NÄR JAG SÅG närmare på boken som jag plockat hem tyckte jag det var ett märkligt val. Baksidestexten gav inga läsimpulser precis. Krig. Farligt uppdrag! Sånt hör inte till mina förstaval. Men jag har kommit ner i bokhögen och de andra resterande utövar just nu inte heller någon lockelse. Så jag började att läsa ”Svart Krabba”, som är Jerker Virdborgs debutroman från 2002. (Han har utkommit med en novellsamling tidigare.)

Jag ångrar inte att jag började läsa romanen. Greppet kopplades direkt och sedan var det bara att åka med. Ändå är berättandet lugnt, nästan sävligt och utan choser, en ren och rak prosa som jag helt enkelt fastnar i. En underlig stämning smyger sig snabbt in och som läsare är man i högsta grad närvarande. Oroad. Miljöerna är (nästan) bekanta, och ändå inte eftersom situationen är så hotfullt förändrad. Personerna är väl tecknade och hela romanen är otäckt trovärdig, rakt igenom, en thriller på flera plan.  Boken är helt enkelt mycket skickligt skriven. Jag hittar ingenting att anmärka på, trots min inställning innan jag började läsa.

MELODIFESTIVALEN lockar mig faktiskt inte. Istället valde jag Leon Cavallos ”Pagliacci” i kväll. Uppsättningen är från Teatro Massimo i Palermo, denna lika eminenta som generösa teater som lagt upp en rad njutbara föreställningar på ”Duröret”. (Bland annat denna som jag nämnt tidigare.) Men i kväll blev det ”Pajazzo”!

Amarilli Nizza är en personlig favorit. Inte bara för hennes fina sopranröst, utan minst lika mycket för hennes inlevelsefullt spelade roller.

Här passar hon alldeles utmärkt i rollen som Nedda.

Det här är ett italienskt, färgstarkt och maffigt drama. En lättlyssnad och faktiskt ganska lagom lång opera.

Och med full ensemble (rollerna plus stor kör och dansare), bra kostym och scenografi, så blev det här ett (minst sagt) fullgott alternativ till ”Mello” i teven.

Otextad, och  jag som ingen italienska kan. Inga problem, jag läser handlingen på Wikipedia, sen är det bara att klicka igång föreställningen. Att intrigen rör sig bakom kulisserna i Commedia dell’Artemiljö, hade jag kunnat gissa ändå.

Otroheten – och straffet för den. Två döda på scengolvet, och så slutorden: ”Komedin är slut!” Som sagt, ett riktigt bra alternativ till både Melodifestival i TV1 och Mozart/Bergmans ”Trollflöjten” (som jag sett otaliga gånger på VHS) i TV2.

Leon Cavallo: Pagliacci.

HUR SPÄNNANDE kan en bok om benbrott och forskningen kring frakturläkning vara? Jo så intressant att jag sträckläste den.
…Vi tänker nog inte så mycket på stommen inom oss, den som skiljer oss från våra masklika förfäder som simmade i havet för sådär 550 miljoner år sedan. Vi har benen i kroppen, nästan som av gammal vana, men vad vet vi om dem? Hur skapas och byggs de upp och hur kan de läka när de gått av? För visst kan de gå sönder. Det är mycket som pågår ”därinne”, som åtminstone inte jag hade minsta aning om. Bokens första del handlar om just detta. En slags spännande mikrozoologi med många intressanta ”arter”.
…I andra delen får jag som läsare inblickar i det kliniska, vetenskapliga forskningsarbetet kring frakturbehandling, de slingrigt krokiga och besvärliga vägarna till förståelse av benläkningens mekanismer, turerna för att få genomföra studierna och i sinom tid utveckla och förbättra metoderna för ortopediska behandlingar. Torrt? Inte det minsta.
…Författaren, professorn inom ortopedi, Per Aspenberg, skriver boken med lättsam penna. Och om han än är kärleksfullt hängiven sitt ämne, finns också distansen där och den speciella, karaktäristiska humorn. Han skriver med värme. Men pekar också med pennans vassa udd. Han kan ge stick såväl åt såväl korrupta forskare, önsketänkande dito, de som ”följde John” och åt de vinstfixerade läkemedelsindustrierna, men också åt sig själv och de egna misstagen. Nej det här är ingen torr, akademisk avhandling, långt ifrån. Det är en lättläst och mycket lättbegriplig skildring från en värld som vi, de flesta, förmodligen inte vet mycket om. Mycket blir dessutom ännu lättare att förstå med Per Aspenbergs egna läckra illustrationer.

Benboken – Om frakturer och forskning
Karneval förlag, 2017.