Bara ett försommarfoto, så där i största allmänhet.
FÖRST BLEV DET för rörigt. Sen blev det för kallt att skapa ordning i kaos – och sedan blev plötsligt allting omöjligt. Jo, det gick ju att sitta uppe vid ritbordet under begränsade stunder, men verkstadsarbete har inte varit att tänka på. Hoppas att jag snart kan slå upp dörrarna och släppa in lite sol och fågelkvitter. Här finns att göra.
Men det är ju det där med lusten också. Och motivationen. Lusten har inte fått så mycket näring det senaste halvåret och motivationen gick nog vilse under vårvintern. Men städas ska det väl hur som helst, antar jag.
FÖNSTER PÅ GLÄNT och diverse små besökare som kommer in och hälsar på. Den här krabaten är bara 3-4 millimeter lång. Vad kan du heta lille vän? Två svalor flög runt huset i går kväll och åska i natt. Absolut sommar!
DET ÄR SOM om häggen passat tiden; som om den väntat in rätt dag att spraka i vitt mot ung grönska. Som en salut. Det vet min vän Bildhuggaren inte om. Eller kanske gör han det? Igår tog vi det ceremoniella avskedet i Linköpings domkyrka. En stund av begrundan och hågkomster, av nya insikter om Per genom griftetalet och en stund för att, under smärtsamt skön musik, i tankarna placera in den gode vännen i de större sammanhangen. Vi är många som upplever tomrummet nu. Det var en vackert andaktlig stund för farväl.
Vi hade vårt sista gemensamma projekt medan sanden rann i timglaset. Hade vi bara fått en vecka till, ett par dagar, skulle illustrationerna till poesihäftet kanske blivit ännu bättre? Men Per valde i alla fall stil på vinjetterna och fick sedan lita på mig för de sista. Hans sonetter blev ett slags vackert testamente. Och vi blev färdiga.
…Nu blir det inga fler uppdrag, från ortopeden, inga fler diskussioner om bilder, texter och musik med bildhuggaren. Inga fler goda råd eller ”Vad tycker du?” Hur ska det nu gå?
En solig dag kan också vara en bra läsdag, särskilt om man lämnat den sista fjärdedelen av en bok oläst natten innan, när tröttheten fick övertaget:
DEN PERFEKTE VÄNNEN
Jag vet egentligen inte hur Jonas Karlsson är som skådespelare, men som novellförfattare är han i alla fall mästerlig. Hans prosa är fräscht samtida och förmågan att berätta goda historier är minst sagt imponerande. Han rör sig i ett slags mellanrum mellan realism och surrealism, i en ofta vardagligt scenbild men med en vagt drömlik ljussättning. Personerna i berättelserna är bekanta, som de personer man själv möter i vardagen, men något udda ändå. Till och med väldigt udda. En slarvig undran: Var får han allt ifrån? Jag försöker undvika att jämföra konstnärer, men kanske gillar jag de här novellerna (liksom debutsamlingen ”Spelreglerna” från 2007) för att berättelserna har tonen och dunklet som fick mig att fastna för Marie Hermansons berättande. Men Jonas Karlsson har ändå en klart definierad egen ”skrivstil” och ett fantasifullt flöde i raderna som hela tiden håller läsarens intresse i ett fast grepp. Mystik, spänning och humor – allt finns med i en perfekt blandning och så tycks det kortare formatet passa honom så bra. Det här är Jonas Karlssons andra novellsamling från 2009. Noveller av en konstnär. Läs den!
Tack för lånet, Stefan!
När han för tredje gången gick förbi med sitt fåniga flin, blev hon riktigt irriterad.
KAN DET VARA vårvädret som lockar fram sommarminnena? Här är hur som helst en strandbild igen. Det kan bli fler om det vill sig. Jag har gott om blyertsstift och papper. Och minnen.
JAG FORTSÄTTER med mina hågkomster till min ’illustrerade samling’ och jag vrider, ändrar och lägger till, allt efter hur det passar mig. En del är förstås rena påhitt ifråga om upplevelser. I nuläget det mesta faktiskt. Men allt har väl ändå sin sanna kärna längst in, är det inte så med fantasierna också?
Och så övar jag mig med pennan. Det behöver jag alltid. Dagens bild är från Skrea strand. Där har jag faktiskt varit i min barndom.
MARIE HERMANSONs senaste roman utgör inget undantag från hennes nu tolv böcker långa boksvit. Min favoritförfattare gör mig inte besviken denna gång heller. Jag inser att den här spännande, roande och mycket intressanta romanen, måste ha föregåtts av ett enormt noggrant och omfattande förarbete med historiska djupdykningar i det ännu unga seklet (det förra). För det är en intrikat väv av händelser som läsaren dras in i, där centrum utgörs av Göteborg och Den stora utställningen; Jubileumsutställningen 1923.
Romanen har fått en annorlunda ”struktur” än författarens gängse, kanske verkar upplägget lite lånat från andra, ”moderna” berättarstilar. Först tyckte jag det var lite synd och jag saknade Marie Hermansons omistliga sätt att direkt ta mig in i det besynnerliga skimmer som alltid bäddar in hennes berättelser. Men det kommer! Färgläggningen är hennes egen och både personer och miljöer målas i hennes unika lasyrteknik som modellerar fram karaktärer att tycka om (respektive tycka mindre om) och miljöerna får det välbekanta, lätt beslöjade dunklet som jag förknippar med författarens världar. Och både humor och spänning fått lite extra utrymme. Jo, Den stora utställningen skiljer sig från de tidigare i raden, men romanen är ändå en äkta Marie Hermanson, En läsupplevelse av bästa märke!
Kommer knappast på en biograf nära dig.
JAG HITTADE återigen en glömd bild. Den här gången i de digitala arkiven. Det ser ut som om jag la ner en del möda på interiören av en gammal tobakshandel, en som även sålde konfekt och tidningar, men som absolut inte sysslade med tips. Ägarinnan är en person som vet allt om världens alla tobakssorter, smaksättningar och essenser, allt för den fulla njutningen. När en ung stressad man, genomvåt efter att ha halkat omkull i snömodden utanför*, kommer in i butiken, just innan stängningsdags och dan före julafton, anar han inte att han kommer att bli kvar i huset tills annandagen. Inte heller vet han att han kommer att bekanta sig med husets alla invånare eller att han ska bli både gift och änkling innan julen är över. Han skulle bara ha ett paket cigarretter.
Synd att inte vara författare! För idén är storslagen och manuset skulle ha blivit grandiost. Men mer än ett ganska långt utkast orkade jag inte med till slut. Att roa mig med att fejka filmaffischen kan jag i alla fall, nu när jag hittade bilden igen. För naturligtvis skulle man ha velat göra film eller kanske hellre, en TV-serie om tobakshandlaren, den unge mannen och hela huset med alla dess invånare. Säkert kunde jag ha fått en slant från tobaksbolagen också. För reklamens skull.
