NATURENS EGET ARTISTERI: En stämningsmättad kvällshimmel målad i svulstigt dramatiska färger. Här leker konstnären med det lätta, luftiga himlaspelet i pariserblått och titanvitt med toner av cinnober, mauve, en udd kadmiumorange och den tyngre, mörkare, nästan svarta inramningen av preussisk grönska. Naturligtvis kom kameran fram igen!
…DÅ SKA INTE en enda droppe gå förlorad! När regnmoln åter täcker himlavalvet, på det där hederliga svenska viset och låter sina klara droppar falla mot taket, då rullar jag ut den här plastslangen och leder ner håvorna i dammen. En sån förfriskning kommer de stackars guldfiskarna att uppskatta.
Inget vackert arrangemang, men det är heller ingen permanent installation. Här gällde det att tänka till. En utkastare på närmsta stupröret, där annars regnvattnet runnit ner i ett dräneringsrör, och så en lååång ”plastpåse” (utan botten) som räcker till att följa lutningarna ända ner till den snart uttorkade dammen.
…Sådär 30 kvadratmeter del av tak x 1 millimeter nederbörd = 30 liter. Det räcker väl knappt att blöta taket. Men ytterligare 5 mm regn, blir genast 150 liter. Om vi får en helsvensk sommarlovsstart (stackars barn!) med 7 regndagar á 150 liter – då har jag redan fått den första dryga kubikmetern! Det går nog nästan i 2, för det får gärna vara upp till strandkanterna.
Så:
…eller hur?
JAG GILLAR INTE skräckfilmer, rysare, action-/kriminalfilmer och andra våldsbemängda rörliga bilder. Polisserier, typ: ”Ett fall för Vera” och ”Endeavour” (Unge Morse) på SVT kan gå an, jag har till och med passat tiderna, men annars tycker jag det räcker med utbudet i nyhetsmedia. Jag läser inte deckare heller. Att litterärt eller på film ha ihjäl medmänniskor – att överhuvudtaget tänka ut maximalt lidande och de mest plågsamt, spektakulära sätt att avliva människor, om så bara i fiktion, gör mig alltid misstänksam.
Att göra skräckfilm är antagligen den svåraste genren inom kinematografin. Den här anser jag nog vara den bästa/värsta jag sett: ”The Blair Witch Project”. Jag är inte säker på att jag skulle vilja se den igen. Trots (eller tack vare) att jag slapp se monstret. Just att inte veta vem eller vad som som är hotet, är nog det som skrämmer mest. Att inte ha någon kontroll alls. Filmen kom 1999. Manus och regi: Daniel Myrick och Eduardo Sánchez.
På kvällen i ett hotellrum i Lissabon, med en överväldigande mängd (tämligen likartade) kanaler, har jag sett första biten av ”Sharknado”. ”II”. Kanske somnade jag för ofta och stängde av till slut? Hur allt slutade är jag osäker på. Jag tycker ändå det lilla bolaget som jobbade med produktionerna ska i alla fall ha cred för den knäppa idén som trots allt gjort succé:
…Meteorologiska förhållanden med extrema lågtryck som skapar våldsamma tornados utanför Los Angeles, vilka formligen suger upp vithaj ur havet i sina virvlar för att sedan låta dem, fullt attackberedda, regna ner över staden och dess försvarslösa (?) medborgare. För regin i Sharknadofilmerna står Anthony C. Ferrante. Om inte annat en mycket driftig och produktiv filmskapare. Jag tror faktiskt att Sharknado VI är på gång i juli! (Hajarna har redan varit i rymden och slukat astronauter, så nu är väl förväntningarna extra högt ställda?)
DE FLESTA skräckfilmer med monster och spöken inblandade är hopplösa. Knepet är att bara visa lite grann i taget av besten och i korta glimtar. Men efterhand har man ändå visat för mycket och den dramaturgiska ansträngningen med stegrad oro och spänd förväntan faller med ens platt. Alla skrämmande vidunder gapar och visar tänderna. Alltid. Det verkar lite fantasilöst och tjatigt tycker jag.
…Den här scenen har däremot imponerat på mig. Regissören Takashi Shimizu som gjorde originalfilmen i Japan och reste sedan tydligen över Stilla havet för att också göra en ”re-make” för den amerikanska marknaden: The Grudge. Just den här scenen, som inte är många sekunder lång, är allt jag sett av filmen, men den är bra! Det här spöket gillar jag. (Jag gör fel som visar det i stillbild, det ska bara glimta till, men du har väl redan sett det ändå.)
Under täcket brukar den spökrädde vanligtvis kunna finna den gnutta trygghet som står att finna, när oförklarliga händelse pågår omkring honom. Men när till och med detta intima revir riskerar påhälsning, ja då…?
NÄR LÖRDAGEN SVALNAR, men då juninatten ännu låter vänta på sig, kan det vara på sin plats att bli seriös och komma med ett klargörande: Juni eller juli i Karl Asplunds dikt? Den frågan har jag sökt svar på länge (se tidigare inlägg). Jag var så säker på att skalden själv upplevt gryende juninätter. Men med några illavarslande ledtrådar från Lotten, hittade jag och beställde detta lilla lyriktryck från Bokbörsen, som enligt uppgift skulle innehålla den omtyckta dikten ifråga. Den lilla oskurna volymen är från 1921 och bör vara korrekturläst och (relativt) tillförlitlig. Nu skulle väl rätt månad fastslås en gång för alla och slöfockarna på Internet som utan minsta eftertanke bara kopierar rakt av, klistrar in och glatt för felaktigheten vidare, få stå där med med sitt ”Juli”. De har fått semestermånaden på hjärnan. Noll källkritik!
Alla vet ju vilken tid på året som har kortast nätter, när fågelsången hörs som mest. I juni månad. Om man dessutom, begrundar det här ögonblicket, med sin älskade vid sin sida, den som nyss somnat, ”trygg och trött” – inte fasen fladdrar man med tungan i ”julinatten”. Nej smeksamt, som juniljuset som sakta skingrar den korta nattens skymning: Juninatten, naturligtvis.
Men det står juli i boken. I tryckt svart på av ålder gulnat papper står det faktiskt: ”Redan ljusnar julinatten”.
Så varder det alltså klargjort, varför så många jönsar om kring och yrar om julinätter. Men jag anser ändå inte saken utagerad förrän poetens kvarlåtenskap i form av tummade anteckningsböcker, kollegieblock och lösa blad hittas och offentliggörs. Där dikten skall återfinnas ackurat såsom den en gång skapades, innan den stackars sättarens hand tog genvägen över sättkasten och plockade ”l:et” istället för ”n:et”. Att korrekturläsaren såg men inte gjorde något tecken i marginalen kan ha berott på att de var goda vänner och att sättaren just fått veta att hustrun fött honom en dotter (som skulle komma att följa sin far i spåren och bli sättare, sedermera på en Linotypemaskin). Nej jag vill alltså inte hudflänga någon. Jag vill bara ha rätt i sak. Jag är ännu inte beredd att gå så långt att jag skulle angripa källan, poeten – Karl Asplund. Han står naturligtvis utom all tadel. Men jag ser gärna att hans anteckningsblock kommer i dagen. Annars rämnar liksom fundamenten.
REDAKTIONEN förgås i värmen! Det är för varmt för allting. Även för att skruva upp den här termometern på sin plats. Inte för att det skulle hjälpa, men för att kunna ge exakta värden på lidandet.
Fast… Det tog nog inte ens en kvart att hitta lagom skruv, lagom stjärnmejsel och att skruva fast den på lagom höjd. Men det tog förstås på krafterna.
EN EFFEKTIV småkrypsätare med en präktig längd av 11-12 cm. Den har nog inte låtit särskilt många skalbaggar, larver och maskar slinka förbi sig. Så har också hennes framtoning något av min barndoms dammsugarpåse över sig. I den undre världen, i hustruns rabatter, lever man tydligen gott.
NÄR JAG INTE tycker att jag får någonting särskilt gjort, kan jag gå bakåt i bloggen och arkivmapparna. Nej inte har jag slitit ut mig precis, men några saker passerade mina händer i alla fall. Allt inte fullbordat, eller rättare sagt, det mesta är ”pågående” arbeten.
…Här är en revy över ett års ”kreativiteter”:
FÖR BALANSENS SKULL: Idag ritade jag en katt. Fast inte bara för att bryta enformigheten (hur kan förresten egyptologi bli enformigt). Det kan ju finnas behov av en kattunge, om man tänker efter. Så där fortsättningsvis. Minnesgoda läsare av det här Magazinet kan eventuellt påminna sig den här trappbilden från drygt ett år sedan. Kanske det var på tiden att ”öppna lådan” nu?
Om den här sviten kommer med en bild om året, lär det dröja ett tag innan den blir färdig. Öka takten? Jag vet inte – vi får se hur kul det är att rita katter?
”Jämförelsen, detta djävulskap som är orsak till allt ont – störst/minst – mäktigast/svagast – etta på pockettoppen, kritikerlistan, störst och mäktigast, gudligast, okristligast.
Listor och krig.
Jämförelsen är djävulens bästa vän.”
