DEN OMISSKÄNNLIGT DÄVNA DOFTEN av surnad pappersmassa – den går inte att ta fel på. De beställda knytmapparna som skulle bringa ordning i originalarkivet, kan jag inte ha inomhus. Mikrofloran i kartongmaterialet sprider sin starka lukt av fördärv. Arkiv får gärna lukta lite damm, men inte gammal ovädrad sommarstuga. Att lufta mapparna i solen under dagen hade ingen påtaglig effekt, men det visste egentligen jag på förhand. De här får gå i tunnan. Synd, när jag nu var på mitt organisatoriska humör!
ÖVER EN TIMMES regn på eftermiddagen. Först häftigt, sedan moderat. Det här är sommarens första regn (för den lilla skvätt som kom för några veckor sedan kan inte räknas). Det hade gärna fått fortsätta hela kvällen och natten också, men man ska inte vara otacksam. Och det verkar som om ett lite tjockare molntäcke drar upp över Sydsverige. Man kan ju hoppas att det är regnbärande. Rejäla regn över alla pågående skogsbränder i landet är också något att önska. Det är sorgligt att så många bränder pågår. De självantända är nog tyvärr bara enstaka. Om ens det? Att längta efter regn känns lite ovanligt. Strilande, våta, ihållande regnväder brukar vi få mer än nog av. Och visst ger soliga varma sommardagar en bekväm tillvaro, då man går lätt ur och i ”huse”, utan tidskrävande anstaltningar med ytterkläder och skodon. Men att lagom alltid är bäst, det vet vi ju och nu har vi fått se hur det blir när regnet uteblir. Kvalmig hetta och kvartalslånga perioder av torka vore i alla fall för redaktören inget tilltalande normalförhållande.
DET NÄRMAR SIG. Allt oftare får vi närvara vid närståendes, släkt och vänners stoft då avsked tages, i stilla begrundan, enskilt i bänkraden och framme vid kistan, eller urnan som idag. Vi i min generation är en avgångsklass. Under ceremonierna upptas tankarna av den som just stigit av. Minnena kommer fram och inte sällan kan man klandra sig själv för att man inte mer tog tillvara på, eller skapade själv, tillfällen att djupare lära känna personen – hon eller han vars minne vi samlas för att ta med oss och bevara. Var människa är ett helt universum. Tänker vi någonsin på det?
Ingenting kan bokas, reserveras eller betalas för i förväg, eller ens under färden. Och resan går med snälltågsfart. Alldeles för fort och sörmlänningen tänker: Nyss var jag i skolklass 2:a. Så kort är livet. Så flyktigt. Men tänker också: Vad vore alternativet?
Jag kan inte påstå att invånarna blev glada att se mig. Genast surrade det ovänligt kring mig, på det där speciella viset som arga getingar och bin låter. Man känner igen de där ettrigt uppvarvade tonerna! Jag retirerade skyndsamt ner. Och ja, det skedde väl lite i panik för jag vet knappt om jag föll eller hoppade sista biten ner, hojtande så att hustrun kom, undrande över vrålet.
