SÅ DYKER REDAKTÖREN äntligen upp ibland det gamla fotomaterial som jag tagit mig för att digitalisera. Det är förstås den minste i bilden, med cellstoffen putande i byxlinningen. De andra är syskonen och modern. Ganska jämnt 68 år senare skulle nämnde redaktör komma att hitta fotot och publicera bilden i sin blogg.
NÄSTAN ÅTTIO KOPIERINGAR och bildbehandlingar har hunnits med under helgen. Min egen förhistoria i svartvitt, spår av livet innan mina syskon och jag själv gjorde vår entré i ”Det stora sammanhanget”. Det är lätt att förlora sig i funderingar när man handskas med bilder av personer som i de flesta fall nu är borta. Avtrycken, spåren efter vardagslivet för sådär sjuttioåtta år sedan, framträder på skärmen. Personerna, situationerna, miljöerna. Märkligt nog överraskar mitt minne mig och mer än jag trott av vad mina föräldrar berättat har tydligen fastnat. Fast jag grämer mig förstås över att jag inte var ännu mer uppmärksam. Då.
I den här omgången av reproducerande har jag avsiktligt valt bort de flesta landskapsbilderna. De får jag ta hand om senare, även om vissa motiv äger nog så estetiska och ideella värden. Personerna, och den miljö de skildras i, är ändå de mest intressanta motiven. Och även om jag minns en del, önskar jag att jag kunde få alla de andra, mer gåtfulla bilderna förklarade för mig.
Som den fotografiska studien av en grupp, inspekterande en ”trollgryta” till exempel:
Lärarinnan (om hon nu var det) ser smått brydd ut, som om de båda yngre, måttligt entusiastiska kursdeltagarna (om de nu var det) ställt en besvärande fråga. Men allt förhöll sig säkert helt annorlunda. Bildkompositionen och ögonblicket blev hur som helst väldigt lyckat och för bilden som sådan, är det egentligen inte särskilt viktigt att ha bakgrundsinformationen.
FÖR TILLFÄLLET har jag nog kommit så långt jag kan ifråga om ”reproplinten”. Ytterligare rationalisering är önskvärd, men mycket har alltså redan vunnits! Jag får fram rena kopior (frånsett repor och fläckar på negativen) utan blänk och reflexer från kameran (och mig själv). Direktöverföring till datorn hade t.ex. smakat fågel, men det fungerar inte med kameran. Att byta negativ är också lite bökigt fortfarande. Men har jag egentligen bråttom?
Jag är ändå glad att jag kan få ut ganska bra kopior av negativen. Och upptäcka saker jag inte visste, saker som jag glömt och saker som jag mindes annorlunda. Hösten är räddad.
Nedan: Järntorgsbrunnen i Göteborg igen, att jämföra med tidigare publicerad bild. Kopierad i den nya plinten.
PLÖTSLIGT HÄNDER DET. Man tar tag i de där askarna som innehåller negativ från förr. I mitt fall är det mammas bilder från slutet av 30-talet och början av 40-talet. Hon var en ganska flitig fotograf, så det finns många ögonblick på celluloid. En del bilder har jag minnen av från albumen ’därhemma’, men väldigt mycket finns bara som negativ. Allt var kanske inte värt att kopiera till kort – annat kanske inte borde?
Mammas kamera var en Voigtländer. Den fanns med länge, även under redaktörens uppväxtår. Det var roligt att titta genom spegelsökaren, där allt blev rättvänt fast tvärt om. Höger och vänster bytte plats. Formatet, 6 x 6 (eller 5,5 x 5,5 netto) gav 12 exponeringar med hög upplösning och fin skärpa, när man lärt sig att hålla kameran stilla och trycka av mjukt. Det är inte utan att man får lite nostalgiska vibbar.
Lätt underexponerade negativ går att läsa in med min vanliga scanner. Men jag har märkt att det blir bättre resultat genom att fotografera av filmerna. Därför håller jag på att utveckla en ”apparat” för ändamålet. En ljuslåda utprovas just och så ska jag försöka hitta på en justerbar hållare för kameran.
Min vanliga lilla kamera klarar faktiskt skärpan och upplösning ganska bra. I Photoshoppen kan jag sedan invertera negativ till positiv vända bilden rätt och justera nivåerna, ljusast/mörkast och diverse annat. (Ta bort värsta fläckarna och reporna t.ex.)
Vid den här tiden arbetade min mor vid Sanatoriet i Arvika, där det här soluret fanns (/finns). Senare kom hon till Göteborgstrakten och Stretered, ett slags dåtida institutionaliserat boende för handikappade. Hon var inte inom den vårdande sektorn utan i marktjänsten: Kök, städning, tvätt, förråd mm. Vad jag vet trivdes hon bra med arbetet och hon hade eget rum. Om det var inom området vet jag inte, men jag tror det.
Ett av negativ visade ett gruppfoto av ”brukarna” vid hemmet. Jag vet inte hur mycket som skiljer från idag, men jag tycker ”rastgården” ser beklämmande ut. Fast jag ser ju bara den här vyn. Mamma kände en del av de boende…
…och hade många vänner i personalen. Här tycks det vara ”firmafest”. Mammas ansikte försvann. Kanske för att den obekvämt halvliggande ställningen blev omöjlig att hålla sig stilla i?
Jag undrar om inte detta är ett självporträtt? Med självutlösare på kameran. Jag vet heller inte om hon övar inför Lucia- eller liknande firande. Linjen kommer från min ljuslåda. Det tog tid att komma på felet. (Förlovningsringen visar att pappa var på gång.)
Ljustaken säger mig att det här är mammas rum. Ett par såna fanns också i mitt barndomshem. Gossen som hängt av sig vantarna och blir bjuden på kaffe(?) är tyvärr okänd. Men jag tycker om bilden.
Ledigt fritidsklädd i samspråk med bekanta. Någon annan tog bilden, med Voigtländern, eftersom jag har negativet nu. Det är synd att inte veta vilka de andra personerna är, men så är det ju med det mesta av sån här historia.
Nu går det inte längre att få veta någonting om den här situationen heller:
Barfota på landsvägen, med leriga sockor och skor i handen och en lånad rock (den ser för stor ut). Mössan har jag aldrig sett på något foto förut. Men den passar ju bra till kjolen och jumpern. Och vad har då min ledsna stackars mamma råkat ut för? Sårig på vristen och uppåt vaden. Taggtråd? Det här är inget glatt foto, men därför mycket mer berättande. En sommarkväll när solen står lågt. En promenad som gick illa? Kanske genade de över sumpiga hagar och kanske rev sig mor när hon skulle ta sig över beteshägnet? Hon skulle inte ha velat att bilden togs, men jag är glad att någon gjorde det. Det här är också, väldigt mycket min mamma.
…Det finns hundratals outforskade negativ kvar. Historiska pussel om min mamma och även om min pappa. Får jag bara fason på min reproduktionsapparat ska jag beta av dem i lagom portioner, pö á pö.
NÄR MAMMA VAR UNG flög man inte utomlands på semestern. Man höll sig gärna vid Västkusten, om det nu var där man arbetade. Kanske cyklade man söderut, ner till Kungsbacka och träffade vänner, eller norrut, in i Göteborg. Det var inte det sämsta resmålet! Om den idylliska sommarserveringen (till höger) fanns i Göteborg vet jag inte, men det kan den ha gjort.
…Jag vet heller inte om mamma ingick i de här damernas sällskap (nedan). Det kan hon ha gjort, för bilderna är troligen tagna åren innan pappa ”kom in i bilden”.
Här är i alla fall rejält med packning. Den främre damen har både tält och sovsäck, plus sadelväskor och bakom väninnan i rutigt kan åtminstone en sovsäck anas. Cyklarna är robusta, med sportiga styren. Resan kan börja (eller pågår). Vilka de båda damerna är, är tyvärr information utom räckhåll. Kvinnan till höger uppfattar jag som ”reseledaren”. Båda är praktiskt men ändå snyggt klädda. …Bilderna kommer från ett kuvert med negativ – som jag läst in i vanlig scanner. Jag gissar att båda fotona är tagna under perioden 1936-1942(?)
HÅNGERS HEMBYGDSFÖRENING firar 70-års jubileum. Förutom att öppna de ansamlade stugorna med tillhörande inredningar och föremål från forna tider, kommer också diverse aktiviteter att äga rum i hembygdsparken. Kaffeservering förstås. Traktens hantverkare visar upp sig och vad de gör och illustration får väl också räknas in, men hur visar man ett sånt arbete? Redaktören har under förmiddagen sammanställt en skärm med arbetsprov. Inte så himla effektfullt kanske, men en redovisning av verksamheten är det ju ändå. Nu är det lite osäkert med takhöjden på platsen, staffliet sticker upp rätt högt. Men det löser sig. Tur att det finns en del rekvisita, som ramar t.ex. att hämta nere i materialförrådet. Och bilder för utskrift i datorn. Söndag 19 augusti klockan 14 i Hångers Hembygdspark!
EFTER LUNCH kom så äntligen den riktiga regnvädersdagen igång. Ymniga skurar, lättregn med korta uppehåll. Och så skurar igen. Hur mycket kan ha kommit? 10-15 millimeter åtminstone. Inte illa alls och vem vet vad kvällen och natten bär med sig?
CREME de CASSIS, av årets solmättade skörd av svarta vinbär, torde kunna ge en alldeles utmärkt årgång! Dona Xinha’s [dåna sjingja] licores är kända för att kvarhålla och förmedla sommarens ljusa lätthet och sötma, dofterna från den fruktbara, järnrika mullen och Ribes Nigrum-busken själv. Ja även tonerna från de bin och humlor som pollinerat plantorna, sommarens ekon, är nu sparade och buteljerade. Och denna smak- och doftsymfoni ska nu få tid att mogna och utvecklas ytterligare i balans och harmoni, djupt nere i den mörka, svala källaren!
GRAFIK, i den gamla betydelsen att skära, rista eller etsa en kopparplåt, ett träblock, eller annat tryckmedium, liksom själva den omständliga tryckproceduren. Det är en krävande och långsam konstart. Därför häpnar jag över Martin Lewis (1881-1962) och hans både skickligt konstnärliga och omfattande produktion.
Googles bildsök kan ge en väldigt imponerande ”provkarta”:
Det tryckta arket; bilden i svart på vitt (oftast) har något väldigt eget, som andra konsttekniker saknar. Svärtan, som inte kan liknas vid ”#000” i RGB-definitionen (eller vid skrivarens livlöst svarta bläck eller kolpulver). Den grafiska svarta tryckfärgen samverkar intimt med papprets relativa vithet och skapar verket! Det här upplevs förvisso starkast inför originalen. Men även digitalt reproducerat, bärs mycket av konstartens uttrycksfullhet och karaktär fram. Inte minst i Martin Lewis många gravyrer. Kompositionerna, ofta gatumotiv, ges en suggestiv scenografisk vardagsdramatik genom ett mästerligt utnyttjande av de båda storheterna inom grafiken: Clair och Obscure.
NYA ARKIVMAPPAR. Lite dyrare, lite ”lyxigare” men framför allt; luktfria*. Det ska nog bli fler. Nu är frågan mest, har jag något att arkivera i dem? Jo, men något att spara ska jag väl kunna hitta i högarna. Och ännu bär jag drömmen om ett ordnat och hanterbart bildarkiv, där jag har lätt att söka bland originalen.
GIVETVIS PÅVERKAS mitt arbete av solljuset och värmen. När solen vridit och står i väst måste jag skärma av och tända lampan istället. Bland annat därför är eftermiddagarna besvärligare för jobb vid ritbordet – så som vi bor.
Datoriserade jobb är förstås inte lika ljusberoende. Under de ännu varma, men dunklare kvällstimmarna kunde jag avancera ett stycke med min uppgift.
Förmiddagar är bäst, särskilt när det gäller såna här perioder med idel soliga dagar. Då har jag det svala dagsljuset och är också oftast piggast då. Bra även för ritbordsarbeten. Nu har bilderna gått iväg på ”remiss”, så jag kan väl fixa mig en påtår med gott samvete. Förmiddagar är den bästa tiden.
