”DET VAR VÄL här hon bodde? Järnagatan, högst upp fast på baksidan. Ruggigt kallt på vintrarna och kvalmigt varmt under sommaren. Jag minns bara att det var en mörk och trång liten etta, fast ganska trivsam ändå. Hon gjorde den trivsam. Och hon hade fönster mot vattnet och skutorna. Fast det var litet och satt högt upp och fungerade väl mest som ljusinsläpp. Det var nog bara från sin plats vid köksbordet hon kunde få utsikt över det lilla hamnområdet.

Som jag minns det var trapptornet smalt och brant och sista stegen blev dunkla eftersom fönstergluggarna tog slut där nedanför. Hennes namn stod på dörren, på en textad fasttejpad lapp.
…I våningarna nedanför var dörrarna avsedda för hembiträdena och buden. Till Gerd kom ingendera. Hon skötte sig själv och till henne kom inga bud – alltså, förutom jag då.

Till höger om ytterdörren låg köket. Nästan rakt fram, det trånga badrummet, som hon också använde som mörkrum. Till vänster ledde en kort trappa upp till rummet, man skulle nästan kunna kalla hennes hem ”etagevåning”. Rummet var en oregelbunden hexagon med soffgrupp, skrivbord, bokhylla och en egenhändigt byggd ”ridå” i ena änden. Ett draperi skylde den delen av rummet. Hennes sovalkov? Det blev inte uppenbarat. Hade hon inte haft skorstensstocken genom lyan, hade hon fått mer plats. Men den var trivsam, som sagt.” [Anders B.]

-Ni har inte hittat några foton av mig, möjligen?
-Inte ännu. Var ni modell?
-Inte modell precis, men hon plåtade ju lite…

Det hjälper att se idéerna fästa på uppslag. Det sporrar mig, ger nya tankar och nya infall. Jag vet inte om det är ett bra arbetssätt, för jag får också svårare att bestämma mig för den ena eller andra ”tanketråden”. Men det har blivit min metod. Kanske för att layout och grafisk design är (minst) lika roligt som att rita och måla.

DEN GAMLA TROTJÄNAREN från Adobe, InDesign; första sålda versionen från 90-talet, fungerar faktiskt ännu. PageMaker var smidigare som DTP-verktyg och i mitt tycke mer intuitivt tillvänd. Men det programmet (som det hette förr) går sedan några Windowsversioner tillbaka inte längre att installera. Självfallet är det inte så roligt för mediateknikjätten att såna som jag sitter med samma programvara år efter år och laddar in från samma gamla CD på varje ny dator. Jag ser det dock från ett helt annat perspektiv. Jag är glad så länge den här ”arbetsbänken” går igång när jag klickar. Att ’hyra’ programmet skulle jag som privat användare inte ha råd med.

JAG HAR NOG blivit bekväm och lite otålig med åren. Förr satte jag gärna igång med en bild, även om jag visste att den skulle kunna ta tid och bjuda motstånd i form av många detaljer. Nu skulle jag helst vilja ha bilden gjord, innan jag ens har börjat.

Nåja, kanske inte riktigt så ändå. Skiss- och tankearbetet är  roligast; att ”se” bilden och skapa innehållet. Sedan är själva ritandet ett arbete. Det kan för all del vara behagligt,  meditativt och rogivande – nästan vilsamt. Ja faktiskt. När jag är igång och pennan löper av sig själv och tankarna far iväg åt vilket håll som helst, då kostar det oftast inte energi längre. Snarare tvärt om.
…Igår blev det bara ett ideutkast. Kanske kan jag komplettera och renrita skissen i idag? Om jag ids.

OCH SÅ, ett test med text, en layoutstudie. Jag tror att det
kan vara ett bra sätt se om jag tänkt rätt. Det ger också lite
stimulans och impulser att fortsätta med projektet.

Jag märker att jag glömt att rita skyddspappren från filmrullarna,
de där remsorna som aldrig hamnade i papperskorgen, men bredvid och
överallt, tills man kunde tända ljuset. Men hur petnoga ska jag vara?

IBLAND SITTER LUSTEN kvar i huvet efter att vardagsbestyren är klara för dagen och det kan till och med finnas lite energi över. Så det hann bli ett mörkrumstest i kväll, ett ”miljöprov” på grått papper (från gråskala till RGB och diverse digitalt fix). Nu vet jag mycket väl att framkallning ska ske i totalt mörker. När filmen väl är fixerad och sköljd behövs ingen röd beslöjning. Man kan tända en vanlig lampa, tills det är dags att kopiera, förstås. Det vet Gerd också. Men för den rätta atmosfärens skull väljer jag mörkrumsljuset ändå.
…Jag har själv både fotograferat och framkallat ”analogt” (med rätt måttlig framgång) och arbetat med fotografer. Kanske just därför har jag en vurm för den här sortens yrkesfolk. Rätt mycket kommer tillbaka när jag tänker på den tiden. Jag kan till och med förnimma doften av framkallningsvätskan ännu.

NÄR ANDAN faller på, sker det ofta då helt andra saker ska göras. Äsch, tänker jag, nu när jag kände att allt lossnade och jag såg bilden så tydligt inom mig. Nu när jag tänkt ut teknik och komposition och bara skulle sätta igång med själva pennarbetet. Nu får jag vänta till nästa tillfälle när allt ”stämmer”. Ett typiskt vardagsdilemma!