DET DRÖJDE INTE länge förrän Gerd märkte att en ljusmätare var nödvändig för slippa gissa sig till exponeringsvärdena i ateljén. (Voigtländern hade ingen inbyggd mätare.) Men det tog tid innan hon tyckte sig ha råd att köpa en. När hon äntligen unnat sig förvärvet, bar hon den för jämnan om halsen, som ett smycke.
POLISEN BESÖKER ateljén på Strandgatan efter en orolig anmälan, insläppta av
portvakt med huvudnyckel. Men på plats kan man, efter en visuell besiktning, bara
konstatera att lägenheten förefaller möblerad men obebodd. Då för övrigt inga
anmärkningsvärda observationer kan göras i bostaden och då hyran enligt
hyresvärden dessutom är betald i förskott, görs ingen ytterligare utredning
i ärendet. ”Det är fullt lagligt att hyra bostad utan att nyttja den.”
UPPE HOS GERD lossas en ung mans tunghäfta, han får hjälp att
bearbeta sina svåra hämningar vilket lyckas så väl att han kommer in på
scenskola och sedermera blir en uppskattad estradör. Men den delen av
historien kommer vi inte att följa upp. [Reds. anm.]
”VAD GÖR NI HÄR? Vi ryckte alla till och stirrade på den tunna gestalten i dörröppningen.”
Så börjar ”Herrgården”, (2005) av Anna-Karin Palm. Det är antagligen en välkänd tes inom författarskolan, att fånga läsaren med de allra första raderna, tänkte jag när jag började läsa boken. Den öppningen kändes en liten aning för beräknad. Men jag fortsatte läsa ändå och innan jag vände blad hade författaren fört mig in i ett märkligt och fängslande drama. Med sin nyanserade och elegant finstämda prosa, som jag känner igen från hennes andra böcker, tillförsäkrade hon sig min odelade uppmärksamhet, ända till sista punkten.
”Herrgården” har allt man kan önska av en underhållande roman. Av en roman överhuvudtaget. Baksidestexten säger: ”En existensiell rysare”, och nog finns det en krypande spänning genom boken. Mot ett vagt beskrivet inbördeskrig som bakgrund, i en icke angiven tid eller plats, skissar författaren de sex personligheterna – och huset, som dramat bygger på. Våldet finns med, liksom hat och onda ränker, men också förälskelsen, åtrån och det föregivet ”goda”. Alltihop i en förtätad roman i författarens säreget poetiska stil. Och för mig är det kanske just Anna-Karin Palms vackert måleriska berättande som är den allra största behållningen med ”Herrgården”. Hennes prosa är en njutning i sig.
”[…] Vi hade en gammal Voigtländer i skylten, mest på skoj. Ingen modell som gick att sälja precis. Trodde vi, men det var just den hon ville ha. […]” [E.A.]
[…] Egentligen skulle hyreskontraktet sägas upp då, eftersom Gerd inte var myndig och kunde överta lägenheten. Men hon hade slutat skolan och börjat arbeta på sjukhuset och hon hade lyckats förhandla sig till ett undantag och till ett övertagande. Så hon bodde faktiskt kvar tills någon gång i slutet av 70-talet.” [Erling Nilsson, f.d. fastighetsskötare.]
TVIVLET, HÅGLÖSHETENS elaka syster tittade in och undrande vad sjutton jag håller på med egentligen. Det har jag ingen aning om, svarade jag. Måste jag ha det? Hon blängde tyst en stund. Hon är inte van att få svar på tal. Det blir inget av det där, sa hon sedan.
Blir och blir, sa jag. Det kanske redan är något; ett nöje till exempel. Det var länge sedan jag hade något sånt här lustfyllt att berika min fritid med. Det känns bra och är roligt. Jag tycker det räcker så.
Jag tycker det låter som ett klent försvar, sa Tvivlet. Men för all del. Låt inte mig störa då. Fast du vet ju att jag bara vill ditt eget bästa. Du hade kunnat visa lite tacksamhet! Och så gick hon.
”[…] Som att kanalen flyter genom stan. Den bara finns där, utan att
man tänker på den. Så var det med Gerd. Hon fanns där.” [S. B.]
”Ja, den där manicken känner jag igen; en självutlösare. För att hon själv också skulle kunna vara med på bilden. Hon skruvade fast den på kameran och vred upp den lilla röda plippen. Så kunde hon ställa in den på, exempelvis en minut. Sen knäppte hon igång den och sen kom hon snabbt och intog sin position. En minut är ganska länge. En surrande minut! Man hann bli full av skratt, fnittra och tappa koncentrationen, tills Gerd ropade: Stilla! Då var den röda plippen nästan i botten – och så knäppte det till.
…Hon hade regisserat scenen innan, men ändå råkade någon av oss bli misslyckad varje gång. Så hon tog nog en hel rulle innan hon var nöjd. Hon skickade en bild till mig. Den var fantastiskt bra. Det såg så verkligt och naturligt ut, och ja… Förlåt, nu rodnar jag visst. Har ni sett fotot? Inte? Kanske tur det. Det var ju arrangerat förstås och inte på riktigt. Men det var ju ett ovanligt motiv. Min kopia försvann. Det är jag väldigt ledsen för. Det var ett mästerverk i den genren kan jag väl säga, utan att skryta med min egen insats. Det var också det enda minne jag hade av Gerd.” [Mona T:son]
GAV HON SIG verkligen ut på sjöresa?
Ja, det verkar som om salta havsvindar kom att leka med Gerds långa hår under en period. Något annat hade varit konstigt. Men hur det var med den saken ger sig kanske så småningom. Först ska emellertid hennes bakgrund och karaktär redas ut lite till.
”Jo, vi var ju arbetskamrater, så jag var ofta uppe hos henne efter jobbet. Vägen var den samma, fast jag skulle längre. Jag hade det inte för roligt där hemma, så det var skönt att koppla av en stund hos Gerd. Vi drack te och pratade, Hon tog några kort. Det är faktiskt mig som hon förstorat på väggen där. Se så snygg jag var på den tiden!
…Sedan började jag med mina misstag, fick barn och gifte mig. Så jag vet inte vad som hände med henne. Man tappar ju lätt kontakten när man bildat familj. Och Bill, min dåvarande man, hade inte mycket till övers för Gerd, tyckte hon var för slapp och bohemisk, som han sa. Men det var hon ju inte. Hon hade ett mål i livet. Mer än vad man kunde säga om honom – eller om mig för den delen.” [Inger P.]
”Emptied Box of Pandora”. Rich. Langsbroe. (Från essän: ”Minimalism of the Late 80’s, av Len. T. Underwood.) ” Foto: G. F-Granwerk.
