ATT GERD flydde ut på taket från sin lägenhet en decembernatt, är en uppgift som inte har kunnat styrkas ännu. Och egentligen hoppas jag att det bara är en grundlös hörsägen, för jag har absolut ingen lust att rita en sån bild. (Jag tycker väldigt illa om höjder!)

”Grevinnan”. Primärt utkast.

ETT VÄLBETALT UPPDRAG – ett  porträtt att pryda inbjudan till en av ”grevinnan” planerad bjudning, en ganska speciell soaré. Det innebär förutom en välbehövliga förtjänst, också en möjlighet till en utökad kundkrets och ett uppsving för Gerds fotostudio. Uppdraget sätter såväl hennes kreativitet som (lite senare) hennes överlevnadsinstinkt på prov. Men den incidenten måste jag tills vidare lämna därhän. Hur som helst blev grevinnan förtjust, både över Gerd som person, hennes sätt att arbeta och över resultatet av deras uppsluppna fotosession. Det blev också uppföljande uppdrag.

Den unge ’poetens’ möte med Gerd. (Skiss.)

I DEN STUND då han knackat på den främmande dörren, övervägde han att springa därifrån. Under den tid det vanligen tar för någon innanför att lägga ifrån sig vad man höll på med och komma för att öppna, den tid då man brukar kunna höra små ljud innanför, kanske litet slammer, kanske klackar mot ett trägolv, en regel som skjuts ifrån, en nyckel som vrids om och klicket av låskolven, borde han mycket väl hinna ställa ner påsen han hade i handen vid dörrposten och sedan springa nedför trappan och försvinna. Men den unge, skygge ”poeten”, halvstel av nervositet i det mörka trapptornet, uppfattade aldrig några sådana ljud. Dörren, gled upp nästan med detsamma och helt ljudlöst:
-Å, mina filmer, så jättebussigt att du kommer med dem! Kom in!
Han fick inte tid att ta till flykten. Men det var något som han skulle komma att vara tacksam för resten av livet.

DET GÅR INTE så särskilt fort, för jag är inte särskilt effektiv. Men effektivitet hör möjligen hemma i arbetslivet och det här är som tidigare sagts, inget arbete utan ett fritidsnöje. Projektet saknar deadline. Ingen väntar på något. Men sidorna blir trots det allt fler.

Att det här tar tid beror också på att nya saker dyker upp hela tiden. Nya spår efter Gerd. Så det är omöjligt att veta hur många sidor som ännu fattas. När jag gör en sån här uppställning för att få överblick, ser texten ut att överväga och jag verkar ligga efter med bilderna. Några är fortfarande bara skissade. Men det ska väl bli balans efterhand. Ibland har jag flera ritdagar efter varandra, ibland skrivdagar. Och ibland inga alls. Det tycker jag känns bra.

INTE MYCKET till marknadsföring – men ändå!
Gerds annons i Länstidningen:

EN SMÅSTAD i den tunga slagskuggan av Storebror? Nej inte alls. Mellanstor snarare. Och visst fanns den Kungl. huvudstaden inom bekvämt räckhåll, men något större utbyte orterna emellan var ingenting som vår stad var i behov av. Den här stan klarade sig och sitt alldeles utmärkt på egen hand, liksom man gjort sedan urminnes tider. Storstan kunde passa för utflykter, men för övrigt var den här stan sig själv nog: Vacker och livfull, komfortabel och lagom spännande! Här växte Gerd upp.

EN LITEN, men mycket tättskriven anteckningsbok återfanns vid de stora renoveringsarbeten som genomfördes i fastigheten på Strandgatan under senare 1990-talet. Häftet kom efter ett antal omvägar och diverse ”arkiveringar” så småningom att hamna i redaktörens händer och är nu förstås en ovärderlig informationskälla. Det här är nämligen ”Gerds kalender” från tiden i den lilla ettan. Och om än mycket kryptisk, har några av initialerna och förkortningarna ibland noteringarna kunnat tydas till personer som till och med gått att spåra upp. De flesta har också beredvilligt ställt upp och delat med sig av sina minnen. I några fall har de också kunnat ge projektet precisa årsangivelser, vilka underligt nog nästan helt saknas i Gerds anteckningar.