(Klicka för förstoring.)
DEN HÄR UNGA damen föddes 1883. Jag vet inte när bilden togs, men den visar Gertrud som ogift. Kan hon ha varit tjugo-tjugotvå år kanske? 1906 var hon i alla fall gift med Robert och födde en son, Herbert. 1912 blev hon mamma till min mamma. Iris fick samma ljusa blick som hon. Jag träffade aldrig min mormor Gertrud. Hon dog 1922 i tuberkulos, endast 39 år gammal. Mamma var bara tio.
FÖRSTA ADVENT, det är lovligt att tända stjärnan som hänger där på sin plats året om. Det är fint med lite ljus såhär, när dagsljuset knappt orkar lysa upp sig själv.
Någon ledstjärna för mitt projekt är den i alla fall inte. Just nu känns det som om nya trådar bara rör till och komplicerar historien. Särskilt när uppgifter går isär och även motsäger varandra. Poeten har lämnat en utökad och mer detaljerad redogörelse. Frågan är hur jag ska handskas med det tillkomna materialet? Glåmiga dagar som denna borde vara perfekta för att avancera med ”biografin”, men ibland känner man sig ju bara så lat.
Klicka för att se hela bilden.
MIN MAMMA tvättade. Hon arbetade på tvättavdelningar på olika platser i sina yngre år. Med hårt arbete – utan förvalt ”tvättprogram”. Den här bilden måste vara från 30-talet. Den är beskuren. Hela fotot har råkat bli en dubbelexponering. ’Någon’ hade glömt att vrida fram nästa bildruta på filmrullen.
Arbetsmiljön i den här bykstugan ser minst sagt primitiv ut. Jag vet inte var den fanns, om det här var personalens egna tvättfacilitet på institutionen som anas i det ”dubbla” fotot? Tvättstugan verkar inte precis vara dimensionerad för stordrift.
Jag kan jämföra med den här bilden från sent 30-tal eller tidigt 40-tal. Här syns klinkergolv, avrinningsbord och en rejäl centrifug. Då fanns tvättmaskiner också.
Mamma klagade aldrig över sina jobb. Hon berättade att hon trivdes bra på sina arbetsplatser. De gav henne också inkomst och med den, frihet (innan hon gifte sig och fick oss barn). Och hon kände yrkesstolthet, för hon kunde sin sak; att få tvätten ren och att leverera den manglad, fräsch och färdig. Allt har blivit mycket mindre arbetsamt sedan dess. Tänker vi på att uppskatta det?
VÅRVINTERDAG I PARKEN. Amatörfotografen är ute med kameran i det kyliga solskenet. Dammen har fått öppet vatten, fåglarna är som vanligt i full verksamhet med att leta eller tigga mat. En svan närmar sig staketet, som för att hälsa. En ung fjorårssvan med spräcklig fjäderdräkt. Med ens och från ingenstans har också en flicka anslutit sig och bilden uppstår: Ingen sensation, inget udda eller unikt alls, bara ett spontant möte mellan barn av skilda arter. Fotot blir ett måste.
DET HAR SNART gått fem månader sedan jag fick uppslaget om Gerd. Idéer kommer till en via de underligaste vägar och för mig var det så att jag under sommaren läste min mammas bok, ”Gerd köper kamera” av Esse Andersson, om en fotonovis som får alla de goda råden för att förstå principerna och ta bättre bilder. Jag hade nyligen också gjort en spontanteckning av en ”cliffhanger”. Och det är ju så att efteråt är det väldigt svårt att veta hur associationerna har gått och hur sjutton pannloben har jobbat med alla olika inputs.
Att kartlägga Gerds liv och förehavanden, på en nästan obefintlig basis av efterlämnat material och annan dokumentation från tiden, är inte lätt. Men en väldig nytta har man av Internet. I sökandet efter fakta av de mest skilda slag, dyker också oväntade saker upp: Nära på parallella historier, med besläktade ödesbanor. Med tanke på hur många vi är på jorden just nu och hur många verksamma vi kan räkna in i den närmaste historien, vore det mycket konstigt om inte vissa saker plötsligt hittar sina likheter och sina ”föregångare”. Särskilt då med hjälp av Internet. När andra, till exempel mina kreativa vänner, kommer på att: Fan! Någon annan har redan jobbat med min idé, brukar jag säga: Ja, men det vore väl konstigt annars! (Och så berör jag sannolikhetskalkylen.)
Det är absolut inte förmätet att tro sig vara först med en idé, att komma med något nytt. För oftast är det ju så. Även om ”inputen” kommer någonstans ifrån, det måste den ju göra, så är vi ju ändå först med vår idé. Om vi inte medvetet plockar upp sånt vi gillar och tycker oss kunna använda uppslaget i ”eget namn”, så anser jag att vi ändå arbetar på egna jungfruliga marker. Och om vi inte direkt plagierar andras idéer, är det ju helt naturligt att hämta inspiration och uppslag från allt våra sinnen möter och registrerar. Tycker jag.
Något annorlunda ställer sig resonemanget då jag själv råkar ut för att trampa in i något som på något sätt liknar mitt projekt. Just idag fann jag Edith Tudor-Hart och (”Tracking Edith) på nätet. En annan fotograf med en fantastisk blick och en unik känsla för bilder, med ett socialt engagemang och en minst sagt spännande historia. Så dramatisk att det till råga på allt finns en film från 2016 om henne, förhoppningsvis inköpt av SVT, för den vill jag gärna se. Jag har anledning att återkomma till denna väldigt talangfulla fotograf, med starkt patos för sina idéer. Tills dess kan du googla på mina sparsamma ledtrådar.
Nå, Edith upptäckte jag idag, Gerd redan i somras, så min idé är ändå min. Och Gerd var ändå annorlunda. Hon gav sig så vitt jag vet aldrig in i politiken, men obehagliga händelser påverkade henne ändå på olika sätt. Så jag fortsätter nog mina efterforskningar ett tag till. Spåren leder småningom ut i Europa. Men dessa trådar måste anstå till ”Del 2”. Nu har jag fullt upp med att reda ut tiden på Strandgatan.
HERRGÅRDSSOARÉN blev åtminstone mycket minnesvärd. Aperitifen serverades redan i entréhallen. Värdinnan, hade lagt all sin energi och mycken skaparlust åt den här bjudningen. Att den fick så olustiga inslag, både för Barbro själv och för flera av de närvarande gästerna; ja det kunde hon ju inte hjälpa. För Gerd, som anlitats som fotograf under festen, skulle det allra värsta komma senare.
BRÖDERNA, den äldre och den yngre. En av dem är redaktören. Att jag känner igen oss bakifrån tycker jag själv är lite märkligt, men det gör jag, trots att jag inte tror mig ha sett fotot förrän nu. De randiga tröjorna var förstås en hjälp. Efter en lång fundering tror jag också att jag funnit platsen: Hemma hos faster och farbror i Halland. Den äldre brodern tar bestämda kliv. Ilsket, irriterat, eller kanske, troligast, bara ett spontant specialsteg? Den yngre går mer passivt, följer med. Han är på väg att växa om sin äldre bror, som pausade under en period (sedan fortsatte han också att växa). Modern köpte likadana tröjor åt dem. De drog tydligen ungefär samma storlek.
Jag gillar fotot. Det säger i sig inte så mycket, men är desto mer autentiskt: Ryggarna; bröderna visste inte om att de blev fotograferade och kunde alltså varken le, sura eller göra grimaser åt kameran. Det är ett oförställt ögonblick. Fyra års åldersskillnad – det syns knappt. I mitt minne var distansen längre, både i tid och rum, än närheten som den här bilden visar.
DIVERSE GÖROMÅL har lagt hinder i arbetet med att försöka reda ut händelsekedjan. Många lösa trådar återstår fortfarande att knyta ihop.
MAMMAS BROR HERBERT tog bilden. Det har berättats för mig att han gjorde det för att trösta och muntra upp mamma när de var ensamma hemma och hon var ledsen. Han ställde upp sin fars kamera, ställde fokus och tid, instruerade sin lillasyster och tryckte av. Vad han inte räknat med var att det faktiskt satt film i kameran. Han hade bara gjort det hela på lek.
…Hur det sedan än gick till, så framkallades bilden och blev det här fotografiet. Gulnat, bleknat, något överexponerat, men det är min mamma som sitter där med sin docka. Jag kan faktiskt tänka mig att storebror fullföljde ”leken”, framkallade filmen och inte fick ordentlig kontakt vid kopieringen; att negativet buktade och gav oskärpan åt sidorna. Men med sin pappas dåtida fotoutrustning, det var minsann inte så illa! Fotot togs någon gång mellan 1920-1922, Iris var då 8-10 år. Jag hittade just bilden som jag visste skulle finnas någonstans, skannade den och sitter nu, snart ett sekel senare och betraktar min mor i fåtöljen.
NU ÄR DET GJORT! Ett rum har fått en uppfräschning. Från att ha köpt färg och redskap i fredags eftermiddag, tills förmiddagen idag. Och jag som är mästare på att skjuta saker till morgondagen! Givetvis betalar jag ett högt pris för sån här duktighet. Inte materiellt, men fysiskt. Var tog min spänst och gymnastiska flexibilitet vägen? Tur att vi var två om jobbet!
NÅGOT TILLDROG SIG vid kanalen en kall vinterkväll. Gerd tycks ha varit där, men jag har ännu ingen aning om i vilket ärende.
GERD BÄDDADE för det mesta åt sig i kökssoffan. Övernattande vänner var inte något helt ovanligt och i de allra flesta fall hänvisades dessa till soffan i ateljén. Vid sällsynta, särskilt speciella tillfällen kunde dock bädden i köket, om bordet och stolarna sköts undan, dras ut till dubbel bredd och bekvämt hysa två personer. En gammal och praktisk konstruktion. Ifall att…
