FÄLTET UTANFÖR vår tomt är nyslaget och de korta stråna ger nog perfekt balanserad stråldos för en soldyrkare. Här skiner solen ifrån middag och till kväll. Då förväntar jag mig att hon ligger bland stråna, som tidigare dagar. Och det gör hon, någon meter utanför tomtgränsen. Men som tidigare dagar upptäcker jag henne inte förrän hon rör sig och snabbt ringlar iväg för att söka skydd under häckbuskaget. Och då hinner jag inte riktigt med att få till den riktigt bra bild som jag vill ha.

Förr, kunde jag lättare upptäcka dem när jag var ute och sökte. Min ’pattern recognition’ fungerade inte som förr och eller också är det min syn som blivit mycket sämre. Kanske var jag också mycket mer ’balanserad’ förr, kunde närma mig försiktigare och snabb som en ormtunga sträcka ut handen.

Nu tycks jag få nöja mig med att studera den här individen så här på håll. Den är i alla fall storväxt och lite kraftig. Därför tror jag att det är en hona. Jag har lyckats få se huvudet vid ett tillfälle; ögonen är grumliga. Hon uppvisar också en gråaktig, lite fadd ton i sin fjällskrud: Det är tid för en hudömsning. Eftersom hon växer blir dräkten för trång och behöver bytas. Den täcker även ögonen. Det här sker så vitt jag minns två, kanske tre gånger under sommarsäsongen.

Om mina iakttagelser hittills stämmer, kommer jag med lite tur att finna en klart djupgrå/svart glänsande skönhet här, just i gränslandet mellan trädgård och betesmark. Men då är också hennes blick knivskarp igen och jag får ännu svårare att smyga mig på. Med extra tur kanske jag  hittar den avlagda ’overallen’ i buskagen?

Det här har upprepats under en räcka av dagar. Samma procedur: Jag letar, hon spritter plötsligt till strax framför mig och gömmer sig snabbt under häcken. Och varje gång får jag samvetskval för att jag inte låtit henne sola i fred. Hela tiden kommer jag och stör henne.

Dammen i trädgården har gott om fisk och jag har inte märkt att beståndet minskat. Dessutom kan jag mycket väl tänka mig att bjuda på ett visst ’uttag’ till en ringlande gäst, inom rimliga gränser förstås. Men alla hyser inte samma sympati och uppskattning för den här typen av gästande varelser i trädgården. Det är förståeligt, även om en ’lustgård’ gott kan ha plats för en liten snok också.

FÖRMIDDAGEN igår var lika solig och varm som den varit en räcka av dagar. Uppe från fönstret sågs gästen simma i dammen. Som sagt: ett par guldfiskar kunde jag väl bjuda på, men ett avhysningsbeslut föreligger. Så, istället för kameran tog jag min artinsamlingsutrustning* och hastade ner. Nu hade jag ett utmärkt tillfälle att få tag i henne. Men hon har sin nya skrud nu och en briljerande klar blick. Min egen vighet, snabbhet, syn och reaktionsförmåga, blir i jämförelse med en smidig och vaken snok rent löjlig.

PÅ EFTERMIDDAGEN regnar det. Dammen fylls på med nytt vatten via det geniala  uppsamlingssystemet. Gästen håller sig borta och jag har som artinsamlare kammat noll. Någon skulle kunna ifrågasätta min vilja att lyckas med företaget. Och i sanning är kanske det brister en aning i motivation. Tanken på att ha en snäll snok boende i den tättplanterade, frodiga miljön, en varelse som glimtar till ibland och försvinner med ett tystanke. prassel, är ju ingen obehaglig tanke. Men beslut är beslut och det finns flera andra goda livsmiljöer här i trakten. Just passande för vår krypande (och simmande) gäst.

*En galgkrok på en stav och en tygkasse.

MIN FAR VAR NOG lite ledsen över att inget av hans barn delade hans intresse för trädgårdsodling. Att se och uppleva undret med fröerna som gror och de späda spirande plantor som från nästan ingenting, växer och visar upp sig – och blad för blad presenterar sig och sin art; att vårda och gynna plantor till att växa sig stora och frodiga och blomma i prakt. Han är själv jord sedan många år tillbaka och det grämer mig lite att han och min nuvarande fru inte fick träffas och gå runt i trädgårdarna och diskutera tillsammans.

Men ett visst intresse har ändå grott, också i mitt ökentorra sinne: En slags vurm för att sätta upphittade små plantor och frön i krukor, för att se vad som kan komma upp. Och jag pysslar gärna med små trädplantor, fast jag vet att jag aldrig får sitta i dess skugga. (En frökapsel från en park i Budapest hann faktiskt växa upp till ett ungt men riktigt träd, men det flyttade vi ifrån.)
En jakaranda från Portugal växer mig över huvudet medan en 30-årig Ficus benjamin fortfarande får plats på fönsterbrädan.

Och nu: Kärnan, från en gräsligt övermogen och knappast ätlig mango, sparade jag hur som helst, skrapade rent den och lät den torka och glömmas bort – både länge och väl tills jag någon gång i våras stack ner den i lite jord i fönstret.

Och i slutet av juni sker undret, det som min pappa talade om: Det spirar liv! Något växer och vill ut och upp. Och jag kan följa det, steg för steg hur den lilla plantan tar sig ur skalet och sakta, mycket sakta reser sig och vecklar ut sina läckert ljusgröna blad.

Hur övervintringen ska gå till har jag inte hunnit fundera på, men någon vrå med extrabelysning i vintermörkret ska väl gå att ordna.

Tänker jag på mango, tänker jag på den här visionära visan om ett alternativt lantbruk i en vänligt gynnsam växtzon:

”…Underneath the mango tree
me honey and me can watch for the moon
Underneath the mango tree
me honey and me we plan marry soon

Mango, banana and tangerine
sugar and ackee and cocoa bean
When we get marry we make them grow
and nine little chil’ in a row…”

(M. Norman / D. Coupland. Från filmen ”Dr. No”)