OM JAG SIKTAR på 44 uppslag (22 ark), så är det åttioåtta sidor. Det går nog att knö in nuvarande material på det omfånget. Jag har ju luckor ännu. Inte för att jag behöver tänka trycktekniskt, men det kan ju vara en lagom portion. ”Del 1”. Den skulle kunna vara klar till påsk, om jag nu tänkte i såna banor. Men det gör jag inte heller! Det här är bara till för mitt nöje – och för att mota Håglösheten och hans syster i grind.

Ja, Tvivlet och Håglösheten är mina bekanta. De har haft det goda omdömet att inte hälsa på så ofta det senaste kvartalet. Är de månne bortresta? Eller har de rent av fått långa näsor? Nej, kaxig ska jag akta mig för att bli, särskilt så här vid årets slut. För det har inte varit varje dag som jag har haft min nos i detta. Kanske är det därför jag inte har tröttnat på fotografen ännu? Och för att stimulera mig lite extra så gör jag såna här översikter, och för att få lite flitkänsla.
Sen kan jag få för mig att sätta ihop ett litet bildspel också: En kort resumé av sensommarens, höstens och förvinterns fritidsverksamhet:

FÖRRA INLÄGGET med dess snabbskiss kan ha gett sken av att Gerds jular präglades av ensam övergivenhet. Det var inte nödvändigtvis så. Som barn till en, visserligen katolsk, men högst rationell mor blev hon inte uppfostrad till att göra sig beroende av andra. Hennes eget sällskap, trots sin utåtriktade personlighet, var således henne fullt tillfyllest. Även vid så kallade storhelger. Ensamheten skrämde henne aldrig.

Att ljud av festande och firande hyresgäster i de nedre våningarna trängde genom bjälklagen, uppfattade hon som trevlig och stämningsskapande. Hon hade ju, som vi börjat ana, ett varmt och medkännande hjärta. Gerd gladdes alltid åt andras glädje. Fotohandlaren i staden sålde även tv-apparater och hon skulle, åtminstone i början av 60-talet, haft råd att skaffa sig en. Men hon kom sig inte för. Hon hade egentligen inte särskilt stora behov av att underhållas.

Redaktören önskar härmed sina läsare en god och glädjerik jul.

HUR, ELLER OM Gerd gjorde sig några särskilda arrangemang inför julhögtiden vet vi inte, men troligtvis engagerade hon sig måttligt i helgfirandena. Hon fick oftast vara i fred. Både uppdragsgivare och vänner  var upptagna med sitt och sin fria tid kunde hon alltid använda väl.
…Redaktören har också en hel del att göra, fast han försöker att följa Gerds exempel. Så nu ligger arbetet med min kartläggning av henne nere tills julplikterna utförts.

ATT RITA BILDER är inte den himmelska höjden av lycka. Inte ens för en som haft det som yrke. Eller kanske rättare: Särskilt om man haft det som dagligt jobb. Jag kallar mig Illustratör och grafisk designer – i pension. Och även om det förhållandet inte ger ett förfärande överskott av tid, som yngre reklamfolk tycks tro, så ger det i alla fall lite mer utrymme för eget, helt onödigt okynnespysslande. Någon mer tid för det där man gör för nöjes skull.

Alltså är jag så pass fri att jag skulle rita av hjärtans lust, alla mina lediga stunder. Men det gör jag inte. Långt ifrån. Det är jobbigt att rita, – och svårt! Jag har aldrig fått kläm på det där. Ibland hamnar jag ungefär där jag tänkt mig, men inte alltid. Trots att jag intalar mig att det inte är så noga med varje linje längre, det får vara lite skissartat (säger jag alltså till mig själv, när vi båda uppskattar det vältecknade och båda skyr slarv och ’frånvaro’ i bildskapande). Jag intalar mig också att jag överhuvudtaget inte behöver sätta mig vid ritbordet. Tvånget är borta nu när ingen ställer krav längre. Men när jag är på väg att tacksamt acceptera det förhållandet – då sticker det upp några nya ljusgröna groddar ur myllan inne i huvudet. Igen. Och så sitter jag där. Jag vill ha mina bilder – bara jag slapp att rita dem.

Nej, det är inte roligt att rita! Men vad har jag för annat val? Vem ska rita mina bilder om inte jag själv? Därför fortsätter jag att försöka. Mitt aktuella projekt kräver många bilder och jag har knappt börjat fast jag har hållit på sedan i somras. Tänk om jag hade haft en lärling. En som tyckte om det och ritade som jag – fast (lite) bättre. En som jag kunde ge direktiven och som skulle uppfatta mina önskemål direkt. Sedan skulle ”hen” visa mig sin teckning och jag skulle säga: Bra! Precis så!
Fast såna här tankar faller ju alltid på sin egen orimlighet (är jag helt dum eller?) Så vad är mitt problem egentligen? Jag hinner knappt tänka tanken till slut förrän min vän Håglösheten stiger på.
-Ropade du på mig?
-Nej, verkligen inte tänker jag, men säger: Jaså du är ute och rör på dig. Mycket att stå i?

(Länkad till större karta.)

DET RÅDER INGEN TVEKAN om att det rörde sig om en noggrant organiserad och väl genomförd plan att få Rosalba Vitelli i säkerhet ur landet. Knappast något är känt om bakgrunden till flyktaktionen, mer än att Rosalba var en organiserad medlem i motståndsrörelsen, men såväl resrutt som  restid (nästan två månader) talar för att hon bedömdes som ”värdefull” för rörelsen. Det är heller inte känt om Rosie Hjalmarsson, som hon sedermera hette i sitt nya hemland, skulle haft fortsatta uppdrag i någon form. Troligen drog hon sig tämligen snart tillbaka för att ägna sig åt sitt stundande moderskap.

Rosie Hjalmarsson (Rosalba Vitelli), Gerds mor, kom via en komplicerad väg från fascismens Italien till Sverige hösten 1942. Delvis möjliggjordes flykten, vilket det var fråga om, genom ett skenäktenskap med en svensk sjöman, Ìvon Hjalmarsson. Ìvon seglade som telegrafist på ett norskt konvojfartyg vilket sänktes av en tysk ubåt i Nordatlanten senare samma vinter. Ingen i besättningen räddades. Då var Rosie gravid. Hon födde i mars och gav sin dotter namnet Gerd, efter ett av biträdena på sjukhusets BB-avdelning.