UNDER HELA MITT vuxna liv, ja från ungdomsår till och med, har jag ångrat att jag inte vågat lära mig dansa. Fram till nu har jag alls inte saknat möjligheter att åtgärda bristen. Men det var det där med modet. Det kom sent. Nu får det hur som helst anstå till ett annat liv. Tills dess får jag nöja mig med att låta en stand-in ”föra” damen på ritpappret.
JAG GICK och röstade i förmiddags. Det brukar jag göra. Jag kan inte minnas att jag missat en enda gång. Jo, kyrkovalen har jag slarvat med, men skärpt mig på sistone. Inte tror jag att min röst kan göra skillnad, men ett är jag ändå säker på: Den skadar varken EU eller landet. Efter att kuvertet min röstsedel stoppats ner i ”valurnan” av en härför utsedd valfunktionär, var resten av söndagen fri att disponera.
En sista lucka har blivit fylld och relativt färdig. Nu kan jag pyssla med versen under kvällen. Sedan är mitt ”epos”, cirka 60 sidor historiskt drama – med rim, faktiskt i hamn. Vad nu det ska vara bra för? Sen måste jag nog skaffa mig ett nytt projekt. (Och det har jag förstås redan börjat spåna över.) Men först kommer en ny arbetsvecka. Det är roligt det med.
EN NÄRSTÅENDE FOTOGRAF skickade den här fotografiska bilden som visar den gamle Redaktören med sin dotterson vid den lilla sjö som vi har i närheten. En stilla göl, gömd bakom trädridåer (fast här är det vår ännu och löven har mer att växa). Lagom varmt för ett angenämt och någorlunda givande fiske i alla fall. (Fast mörten nappar väl alltid?)
Foto: M. Piedoie
Mete. Det är fint det. Jag hade ingen morfar som tog mig och metspö med till sjön. Min bror gjorde det. Han var fyra år äldre och kunde allt: hur man trär kroken genom en ringlande mask till exempel. ”De känner ingenting!” Eller effektivaste sättet att nacka en abborre. Till mört duger brödkulor gott, och bara man får se att det fungerat, får fisken gärna komma tillbaka till friheten igen. Min dotterson är nog lite yngre på bilden än jag var då, men jag tror nog ändå att han också fick hålla i spöet.
”Händelseutveckling i Nildalen”.
ETT UPPSLAG måste ju tas om hand akut, innan det försvinner in i glömskans svarta hål.
SNÖIGA LANDSKAP på förmiddagen och en forntida egyptisk prinsessa nu i kväll. Norrbotten – Nildalen. Resor i både tid och rum, helt gratis: Bli illustratör!
EN BILD SOM i sig inte tillför mitt ”verk” något essentiellt, men som ändå behövs och ska få sin plats. Den här bilden stal jag mig tid till, som avbrott i avbrottet. Jag vet ju hur flyktigt idéer försvinner om jag inte tar hand om dem direkt. Därför kan de riktiga jobben få vänta lite ibland. Fast idag var det ju fredag. Ajöss till arbetsveckan!
…Hopbundna lakan som hänger från ett fönster har blivit en klassisk symbol för frihetslängtan och flykt. Och nog är det väl konstigt att jag trots att jag tämligen fritt disponerar mina dagar och veckor (stiger upp/går till sängs när mig så behagar) ännu efter sex år som pensionär fortfarande ha den där ”helgkänslan” kvar? Som ett djup ingraverat spår i skallbenets insida(?) följer min organisms grammofonnål ännu den samhälleligt graverade rytmen. Och söndagar är fortfarande, och tycks alltid förbli, dag före ny arbetsvecka.
…Men nu var det alltså fredag och jag skolkade lite från jobbet, som jag egentligen kan ägna mig åt vilka dagar och timmar som helst. Men jag tog också fönstervägen och försvann från mina plikter via ihopknutna lakan.
NU FORTSÄTTER PAUSEN och jobbet med den andra uppgiften. Nu kan jag parkera det här projektet utan större risk. Jag vet ju hur det ska gå och tappar inte tråden. Innan slutetappen blir det bra med ombyte. Och så hinner eventuella läsare av det här Magazinet glömma vad jag visat tidigare.
…Eftersom ”den andra stranden”, som jag tidigare nämnt, faktiskt är en ö i Nilen, var sysslan som fåraherde inte alltför krävande för gossen. Fåren simmade inte gärna iväg. Han hade både tid och material att bygga sig en vassbåt. Och den ska kanske visa sig komma väl till pass?
