Ett vykort

Vy från skuggan under ett parasoll.

Som en prins i en bagarbod.

LISSABON, ALGARVE, MAFRA, SESIMBRA. Den för jämnan stationäre redaktören har återkommit till sin pulpet efter att ha varit ute på vift: I Portugal, där vi gästat hustruns familj under ett par veckor. Som alltid undfägnas vi med livets goda: Sol, värme, lata dagar och ett generöst (lätt överdrivet) frosseri i landets läckerheter. I och för sig tycks det inte ha varit någon dålig sommar i Sverige heller, men att resa hemifrån ett tag är ändå välgörande. Har man dessutom förmånen att få hamna mitt i ”vardagslivet” hos släkten, ska man inte klaga. Att leva lyxigt i ett par veckor, kan dock snabbt fördärva en annars modest och anspråkslös karaktär. Men man måste ju också våga ta risker ibland. Här är några motiv från ”A doce vida”:

Lissabon. I bakgrunden, Floden Tejos utlopp i Atlanten.

Vilamoura, Algarve. Rekreationsort De Lux.

Hamninlopp, Algarve. Utan sol, ingen skugga.

Flôr do Mar. En av de oräkneliga. Alla landets restauranger kan i princip generellt rekommenderas.

Palácio Nacional de Mafra: Grandiost, storslaget, enormt!

Byggstart 1717, slutfört 1755. Breder ut sig på ca 37 800 m², har ca 1 200 rum och 156 trappor.

Till och med en egen sjukstuga ingår.

Sesimbra: Födelsedagskalas, ungdomarnas bord

Sesimbra. Namnet hyser både palmsus och daller av Atlantens vågglitter.

Sesimbra. Blott en tvärgränd ifrån turisterna.

Och så Lissabon igen…

…och de där miljöbilderna som jag tycker om att ta.

”A fadista”. Lissabon vore inte fullkomlig utan sin fado. Jag fick prov på ’live performance’.

Är det konstigt att man längtar bort ibland? Eller snarare: längtar att stanna kvar?

 


Publicerat i Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Pausbild

Lata dagar i den förlängda sommaren.


Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ett rum

ATT LÄSA ”Tålamodets sten” av Atiq Rahimi, är som att se ett teaterstycke på en liten intim scen. Dekoren är minimal; ett rum utan andra prydnader än ett porträtt och en dolk på väggen mellan två fönster. Inga möbler, men en madrass på golvet, två dörrar varav en är förhängd av ett draperi. I det här rummet stannar jag som läsare genom hela dramat. Ändå vidgar sig bilden och tätnar genast; bilden av situationen och av huvudpersonen, kvinnan som vakar över sin svårt sårade man i ett hus i en krigszon. Kanske i Afghanistan. Hon sköter honom, ber för honom och radbandets 99 pärlor löper varv på varv. Men hon börjar också öppna sig alltmer inför sin tigande och tynande man, börjar bekänna…


Publicerat i Tyckanden & tankar | 2 kommentarer


Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

10 år till?

Redaktören tackar för peppning och glada tillrop!

JAG GJORDE ETT test på en Internetsida, för snart 30 år sedan, typ: Witch will be your death day? Fånigt, men så var ju Internet på den (?) tiden. Enligt testet skulle jag leva till 80 år. Dock inget datum, men det var kanske bäst så. Inte för att jag har satt någon djupare tilltro till tillförlitligheten, men beskedet fastnade ändå i medvetandet. I släkten har man både levt längre och avgått tidigare. 80 år, det är väl ändå en ganska generös livslängd? Den skulle jag vara nöjd med. Jag ser det lite som att klockan just har ringt för det sista 10-årsvarvet. Nu ska det visa sig om jag orkar hela loppet.


Publicerat i Tyckanden & tankar | 1 kommentar

Ingen recension

DET ÄR MÄRKLIGT att SVT inte tycks ha någon kvalitetskontroll alls på avdelningen för filminköp. Eller kan det verkligen vara så att Sveriges Television tycker att sånt här duger åt oss? Ännu märkligare är att jag sitter kvar och glor, ända till sluttexterna trots att jag är generad, ja jag rent av skäms å filmmakarnas vägnar. Och å mina egna, eftersom jag inte stängde av.

Några uppgifter om titel eller medverkande lämnar jag inte. Må dessa rörliga bilder glömmas. Må filmen försvinna, likt de timmar den tagit ifrån mig. Jag som har en bra bok jag kunde ha läst istället.


Publicerat i Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Anas häst

DET SKYMMER TIDIGARE om sensommarkvällen. Augustimånens nya vassa skära går över skogsrandens mörka silhuett, där hästen gömmer sig bland trädkronorna, Anas häst. Alltid på språng, alltid gallopperar den mot norr, men kommer ingen vart. Det är bra. Vi kommer att sakna den sällsamme springaren ifall den försvinner från oss.


Publicerat i Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Mer ur textarkivet

Från 1997 är också denna ”kompakta monolog” som, liksom den lilla novellen ”Maritimt besök”  från -98 uppstod innan den globala uppvärmningen blev allmänt diskuterad och accepterad som miljöproblem. (Om den nu blivit det?) Med det gör jag dock inga anspråk på att vara synsk. Och inga andra anspråk heller för den delen. (Red.s anm.)

ETT GLAS VATTEN

– Förlåt, skulle jag kunna få be om ett glas vatten? Ja det är inte min mening att störa eller att vålla besvär men om det inte är alldeles för mycket olägenhet för er skulle jag sätta stort värde på ett glas vatten just nu. Det är förskräckligt vilken värme och jag är faktiskt väldigt törstig. Förresten kan jag diska glaset själv efteråt så spar ni er det besväret. Jag är inte en person som vill ställa till med omak för andra, men när jag gick förbi ute på gatan och fick se er sitta här på altanen med er tidning, tänkte jag att jag skulle be om ett härligt glas vatten. Jag kan inte minnas att vi haft en sån här hetta förut, rena bakugnen! Har ni märkt att det är nästan lika varmt på nätterna? Jag sover så dåligt i värmen, gör ni det också? En del kanske inte besväras men jag är nog av en svalare typ tror jag. Jag svettas kopiöst – ser ni? Den här skjortan har jag bara burit i ett par timmar och den är redan våt. Och se som den ser ut. Visserligen var den billig men nog ska väl färgerna sitta bättre än så här? Titta bara, rutorna har satt sig på mig istället! Min bror köpte en gång en skjorta på extrapris. Första gången han tvättade den… han är ungkarl som jag, så tvättade han ur alla färgerna. Puts väck i maskinen! Svagt rosafläckig var den nog för han tänkte att han skulle färga om den. Det mest färgiga han hade hemma var en burk rödbetor som han körde skjortan med, spad och allt, men Gusigförbarme, så varmt det är! Se här! Gummisulorna smälter nästan fast. Jag måste nog trampa lite hela tiden, annars drar jag väl med mig altanbräderna när jag går! När han öppnade tvättmaskinen efter sista sköljningen och tog ut skjorta var den så in i helvete vit.
Har ni förresten tänkt på var vattnet tar vägen i kroppen på oss? Jag har säkert druckit över två liter vatten idag och är törstig igen! – Det är inte nådigt så varmt, och knappt middagstid – eller? Men, titta på min klocka, det har minsann blivit kondens innanför glaset, jag kan inte se urtavlan! Nå, det var ingen dyr klocka , men ändå. Jag hade en gång en klocka som skulle vara vattentät ner till fyrtio meters djup. Jag tänkte testa men det var så kallt i vattnet så jag brydde mig inte om det. Förresten är det väl ganska mörkt nere på fyrtio meter? Jag kanske ändå inte skulle sett om den läckte eller ej. Det var en dam som svimmade i snabbköpet här om dagen, värmeslag, säkert. I den här hettan är det nog bättre att jobba i kylrummet. En vän till mig arbetade i ett kyllager. En lördageftermiddag råkade han utan att märka det, backa på termostaten med trucken. Gick så hem och firade helg med frugan och på måndagmorgon när han kom till jobbet igen flöt lagret i smältvatten och det luktade redan för jävligt. Nej värmen kan ställa till! Jag tror att det bara är flugorna som trivs med vädret. Det är ovanligt mycket flugor, har ni lagt märke till det? De blanka, gröna tycker jag är värst. Jag minns inte om min klocka var självlysande, jag tror inte det. Jag har hört att gamla löper större risk att få hjärtkrångel eller nåt, när det är så här förbaskat varmt. Jag är ju inte direkt lastgammal, så för mig är det nog ingen fara men det skadar inte att vara lite försiktig ändå. Ni gör klokt i att hålla Er i skuggan under altantaket, för här steker det, vill jag lova. Man kan leva ganska länge utan mat, men se vatten, det är nödvändigt. Hela vår organism är uppbyggd på vatten kan man säga och det märks när man svettats bort halva sig själv under ett par timmar. Jag hörde om en man som slog ihjäl föraren på en bryggarbil här om veckan. Jag vet inte om det är sant men det är hemskt i alla fall. Värmen gör folk galna. Själv dricker jag inte öl, gör ni? Nej, vatten, bara rent vatten, det är den bästa drycken, för människor, djur och växter.
Era pioner är verkligen praktfulla. Så frodiga och friska, och blommorna sen! Jag tror aldrig jag sett så stora pioner. Det syns att de fått vatten. Ni måste vara flink med växter. Min far tyckte också om blommor. Han arbetade och sparade och lyckades till slut köpa sig en jordplätt ett gott stycke utanför stan. Men där var alldeles för torrt, där växte ingenting. Nej, det var länge sen det regnade nu och inte lär det börja heller i det närmaste. Det finns en sorts padda, har jag hört som gräver ner sig i dyn i Afrika när det börjar torka till sig. Sen blir marken torr och hård som cement men djupt därnere ligger paddan och sover. Fan vet hur länge den ligger där nere, men rubbet av floran och faunan uppe på ytan kolar av i alla fall och när regnet till slut kommer tillbaka efter ett par år och jorden mjukas upp, kryper den lille rackaren upp, gäspar, ser sig omkring och börjar sin dag med en dusch i regnet. Ja, det är fantastiskt som det är inrättat här på jorden. Kanske borde man göra som paddan i Afrika. Titta! Nu står solen i zenit – jag har knappt någon skugga. Jag hade en hatt för länge sen, men den blåste av mig och jag har inte hittat den igen. Det är därför jag har den här näsduken på skulten. Den är inte särskilt klädsam men man måste ju ha något på toppen, annars kokar väl hjärnan bort direkt. En släkting till mig sålde hattar. Det var på den tiden halmhattar var i ropet. Han hade fått in ett parti just som han höll på att renovera butiken. Han hade ingenstans att göra av dem, så han hyrde plats i ett skjul hos en farmare en bit bort medan han fortsatte ombyggnaden. Han visste inte att i den andra halvan av skjulet bodde tjugo getter. Det blev inga hattar kvar, och två eller tre getter åt dessutom ihjäl sig. Det var väl ingen vidare kost kan jag tänka.
Jag erbjöd mig aldrig att hugga ved som gentjänst för ett eventuellt glas vatten, för jag tänker att det är väl knappast någon idé. Annars är jag öppen för förslag. Jag har inte haft en tanke på att tigga till mig något för intet. Ånej, det lärde far och mor oss barn, från krypåldern – att man måste göra rätt för sig. Jag kunde kanske vattna pionerna och gräsmattan så slipper ni gå ut i solhettan. Nej sitt ni kvar i stolen bara och låt mig ta hand om vattningen! Det ser så bekvämt ut där i skuggan. Läs färdigt tidningen bara. Jag ser att vädret fått feta rubriker idag också. Det finns kanske inte så mycket annat att skriva om längre. Och det händer väl inte så mycket när det är så här förskräckligt varmt – ingen orkar ställa till med något? Förbannat med flugor! Är det kanske flugår? Ni har flera stycken uppe på mössan. Vill ni att jag viftar bort dem? Det är knappt lönt, de kommer igen. Konstigt, förresten! Så förskräckligt mycket flugor! Och lukten. Har ni märkt en ovanlig lukt? Den ligger över hela stan. Jag tänkte jag skulle fråga om det men jag har inte mött någon på hela förmiddagen. Inte sett till någon överhuvudtaget. Ni är faktiskt den förste som jag talar med idag. Ja, egentligen är jag inte så pratsam av mig – jag tänker mest. Men snälla ni, nu går det väl för långt! Ni är ju snart helt täckt av flugor. Får jag låna tidningen så ska jag minsann ge de små kräken en omgång.
Men, kära nån! Ni ser inte riktigt frisk ut..!


Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 1 kommentar

Sommarrysare

Ur arkivet: En kort men ganska osmaklig historia, från 1997, baserad på en verklig händelse. Tror jag! Känsliga läsare varnas!

Rakkniv

– Nej men … vad är nu detta? Vem i helskotta har gett honom en rakkniv? Titta vad han gjort! Skurit sig i hela ansiktet, och ena örat är väck – det ser ju inte klokt ut, och blodat ner på mattan! Så förbannat oansvarigt. Hur kan man låta rakknivar ligga framme. Jaha! Sådär ja, nu fick han av sig näsan också. Det var ju fan vad det blöder. Jag blir så upprörd av att se sånt här! Har han ingen mamma?
– Elsbeth! Kom och titta på det här!
– Jösses! Ska vi ta den ifrån honom?
– Nej, inte jag  – gör det du!
– Är du tokig, då går han kanske lös på mej.
– Någon måste väl ta hand om honom, så här får det väl inte få gå till. Någon ansvarig myndighet måste väl finnas?
– Han ser ut att roa sig i alla fall, ser du som han skrattar?
– Det är för att läppen är borta.
– Var kommer han ifrån? Har han ingen mamma?
– Fråga inte mej, jag trodde det var du som tagit hit honom.
– Jag? Nej jag har ingen aning. Titta som han karvar! Det här kan aldrig sluta väl.
– Tycker du vi ska bre ut tidningar eller nåt?
– Knappast någon idé längre. Den mattan får vi slänga. Usch! Titta nu! Ska
han verkligen göra sådär? Det där var riktigt otäckt!
– Är det din rakkniv?
– Nej jag har ju hyvel vet du väl.
– Var sjutton har han då fått tag på den?
– Känner du igen honom, vet du vem han är?
– Men så dum du är – det går väl inte att se!
– Tror du han är lite …?
– Absolut, det syns på blicken … Oj! Fast, inte nu längre. Jag tycker det här är väldigt obehagligt.
– Ska vi gå härifrån?
– Men vi bor ju här!
– Vi kanske kan se på TV så länge.
– Ja, det är väl inte så mycket annat vi kan göra.
– Vill du öka ljudet lite, älskling.


Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Pentagon

Arbetet med att sortera och avlasta min arkivhylla fortskrider. Hyllplanen har lättat med säkert 40 kg, men volymen tycks ändå vara ungefär densamma, hur nu det är möjligt? Och ”påminnelser” från förr fortsätter att komma fram:

RYMLIGT och REPRESENTATIVT, för övrigt gav mig min dåvarande chef inga direktiv eller begränsningar för det husförslag jag skulle göra. Lite utanför min profession och vanliga verksamhet, men att säga nej skulle aldrig ha fallit mig in. Tomten var så gott som köpt, så det var mest att få igång processen till hur huset skulle se ut och så få igång bygget.
I lokalpressen kallades planerna för H:ens Pentagon*. Jag vet inte hur det blev, eller rättare; vad som projektet stöp på. Troligtvis en kedja av hinder och omständigheter. Jag var ju bara en enkel tecknare och drömmare, och min vidlyftiga ”arkitektmodell” var ju bara en idé. Mitt uppdrag sträckte sig inte längre än så. Det här var på 80-talet och den visionäre och storsatsande chefen gick ur tiden för flera år sedan. Jag saknar honom och jag saknar hans udda projekt fortfarande.

 

 

*Hexagon skulle ha varit en mer adekvat benämning, men inte lika rolig.

Publicerat i 3-dimensionellt, Nostalgia / Arkivrelaterat, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Den frie

”Gå igenom”, har jag själv skrivet på locket och förmodligen tänkt komma lindrigt undan vid ett tidigare tillfälle, genom att skjuta upp besväret. Prokrastinera som det heter det nuförtiden. Själva filosofin bakom att göra besvärliga, obehagliga eller tråkiga saker ”i morgon”, är en väldigt fin, autofilantropisk livsåskådning. Få saker i livet behöver bli gjorda på stört, direkt. Boxen innehåller foton förstås, foton, betygen och fler foton. Den kan gott sparas som den är, till senare tillfälle. Fast ett par bilder till fansen kommer här:

 

 

DET FANNS EN skimrande tid då den lille redaktören förundrades över världen och alla dess företeelser. Att företeelserna i hans dåvarande värld bara var en bråkdel av allt obegripligt han skulle komma att få uppleva och omges av, var han lyckligen ovetande om.

 

 

Det var en tid då han sov den oskyldiges goda middagsslummer mot det rena samvetets mjuka huvudkudde. Det var den tiden då alla hans synder ännu inte blivit begångna.


Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Bevarandeansvar?

DET ÄR SVÅRT att röja i ’samlingarna’ utan att råka i själanöd. Sånt som är gammalt och sällsynt men som nu för tiden ändå blivit måttligt intressant – hur gör jag med sånt? Har jag något slags ansvar och skyldighet att bevara ett ”föremål” bara för att det är gammalt?
En liten akvaristisk pamflett, 90 x 135 mm, på 16 sidor, författad av dåtida frontfiguren inom svensk akvariehobby, Edvin Brorsson och tryckt 1928… Vem bryr sig?

 

 

 

 


Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar