VÄGEN GÅR genom byn, vindlar vidare upp mot bergspasset. Resande från öster till Sapporo tar den här vägen, men bara tills snön kommer. Då blir leden oframkomlig. Uppe på höjden, lite för sig själv, ligger en enkel hydda. Det är stugan där vår huvudperson går i väntans tider (fast inte i sån väntan).

Redan oktober / Men byn kan möta vintern / med fyllda lador.

Det går an att vänta. Det går att reda sig själv och klara vardagsbestyren, de hjälper henne att skingra sin längtan. Och det är ju bara några månader det handlar om…

PRICKIGT eller RUTIGT? Jag tror att jag sparar rutigt (och randigt) till mer sparsamt förekommande tillfällen och väljer prickar i första hand. De är mycket lättare, snabbare att göra och det är vackert med prickar (hävdar den som förlorat sina fräknar). Fast rutigt är också snyggt.

Jag gillar strumporna som skiljer stortårna från de övriga (så att man kan ha ”flip-flopsen” utan att behöva vara barfota. De sparar också in lite arbete för mig.

Huset i vinterskrud skulle kanske se ut så här? Mycket snö ska det vara – kyla och ännu mer snö! Det tror jag mig ha skäl att tycka i det här fallet.

NÄR DET KOMMER till rekvisita, tycks det behövas hur mycket som helst. Medan jag laddar upp för att påbörja den viktigare uppgiften, att teckna rollerna, producerar jag husgeråd.

Miljön är en bergshydda, med en ganska fattig ”värdinna”. Men även så, behövs en grundutrustning för ett hushåll och här saknas fortfarande en hel del.

SAMMA BILD som tidigare, fast annorlunda. Förrådet av kulisser och rekvisita ökar något i omfattning och kanske känner jag snart att det börjar stämma bättre med vad jag vill. I alla fall sväller bildfilerna fort här på datorn och jag som inte inte ens börjat på riktigt. Det handlar om många sparade ”kanske-bäst-att-behålla-filer” som bara kommer att ta plats och förvirra mig.
…Hur som helst, ett lågtryck rör sig österut in över Hokkaidos inland. Det kan bli oväder (det blir oväder!) och det är snart dags att ta sig an de båda huvudrollerna. Nu vet jag i alla fall vad de heter och anar lite grann om deras personligheter.

ETT TOMT RUM. Scenen, spelplatsen för dramat. Här ska fyllas på med rekvisita, en fondkuliss utanför dörren och kanske lite teatersnö som ska visa hur otätt och dragit det lilla huset är. Ved till spisen ska staplas upp, förvaringskärl för livsmedel, vatten mm och en irori för tekoket. Och så tatamimattan på den upphöjda delen.

En ny exteriör av den lilla hyddan, för scenbyten. Jag tror att jag lätt ska kunna lägga på snö ovanpå. Sen står då fondmålningarna på tur. Bergslandskap, träd, en by som skymtar i dalen?

Drama föresten, vilket drama? Det finns inget drama ännu, bara en vagt viskande idé som jag inte ens kan höra tydligt. Skådespelarna är väl i och för sig redan utsedda (castade?) men produktionen har inte fått något klartecken ännu. Jag, som huvudproducent och ”konstnärlig ledare”, är fortfarande rätt så tveksam till projektet. Det borde åtminstone ha funnits ett manus – men det gör det inte!

Riset kokar ris / gästen på tatamimattan / stannar i köldnatt.

MAN AVVISAR INTE en vandrande gäst när vinternatten nalkas, en gäst som dessutom har samurajstatus.
”Blir det mer snö och vinddrev i natt, kanske hans vidare färd blir omöjlig? Men hur blir det då? Hur ska en ensam kvinna handskas med en krigare? Tänk om han blir vild! Men han hade en flådd hare med sig. Och han ser bildad och snäll ut. Flaskan med sake gömde jag i alla fall. För säkerhets skull.”

JAG LADE TILL lite ymnigare snöfall och så blev det en högerbild också. ”Främlingen” ser ut att vara en samuraj. Det fattas något i bakgrunden. det ska jag lägga till, om jag gitter. Det här provandet har ännu inte fått projektstatus.

Ymnig snövind / han kommer ifrån dalen / på frusna fötter.

HAR JAG GJORT en, kan jag väl göra en till: Vintern har kommit till bergsbyn. Det är sällan någon syns till utomhus. Men det kan hända att en okänd man pulsar uppför sluttningen. Vad kan då han ha för ärende?

Snön dämpar ljuden / främlingen hör hon ändå / han går tungt uppför.

JAG FICK EN bok i födelsedagspresent – en tjock volym med poem av Bashô, översatta från japanska och förklarade av Lars Vargö. Och… ja det är klart att jag fick inspiration till ett eget försök: En bild och text i trevande ”Haikuformat”?

Först kom snön till byn / sedan kylan och brevet / tårar vätte det.