INNAN NORIKO ÅTERVÄNDE till den intighet hon kom ifrån (Edo var sagt, men Edo är numera Tokyo), fick hon visa oss husets irori – härden. Det är den viktigaste inredningsdetaljen i hemmet – husets hjärta. En slags ”kokgrop” med isolerande sand och stenar. Men, vilket hon villigt påpekade, det saknas ännu det mesta för att få till ett fungerande hem. Även om det är ett stiliserat, minimalistiskt och tecknat sådant. Även i ett låtsashem behövs det nödvändigaste!
-Men vad kan väl du veta, säger hon. Du kommer ju från スカンジナビア (S’kanjinabia*)!

Redaktören, som trots allt är den allsmäktige, den allom bestämmande i just det här sammanhanget, kommer att fundera över systerns nedslag i projektet. Goda idéer, som jag tyckte det här var från början, sväller alltid och växer i kompexitet och krav på arbetsinsats. Sånt ser inte optimisten från början. Nu när Noriko är borta igen kan jag väl medge att hela den här idén knappast har några förankringspunter alls. ”Allting flyter”**  Men så får det väl kanske flyta då? Flyta ut i sanden om så är.  Eller rinna vidare den väg idén nu väljer att ta.  En pensionerad redaktör har varken kontrakt eller stämpelklocka. Men han kan unna sig sina fria fantasier om en dragig hydda i Hokkaido, med en öppen härd. Hemmets trygga härd.

*Om inte för annat så är Google Translate en väldigt rolig leksak.
**Herakleitos, Sokrates…?

FÖR VARJE litet steg jag tar, märker jag att sträckan jag har att gå faktiskt bara blir längre och längre i stället för att leda framåt, till avancemang. Huset, både exteriört och interiört tar sin tid att färdigställa. Och som om det arbetet inte var nog, kommer tillägg och ändringar hela tiden.
…Nu har värdinnans syster Noriko oförhappandes kommit på besök, ända nerifrån Edo, nästan 90 mil söderut (tänka sig!) och hon har synpunkter på bygget. Man borde sänka ena halvan av huset, eftersom det är ett suterängsläge och takstolarnas hållfasthet ger hon inte mycket för. Skulle inte stråtaket bindas bättre inifrån? Du har inte glömt läkten, möjligen?
-Men, inte ska väl jag stå här och anmärka på ditt lilla hem. Det är ju ditt hus, kära syster.
-Inte ännu, mumlar vår värdinna, knapp hörbart.

Det är kanske tur att systern bara är ett tankefoster. Hon reser i morgon och kommer inte att dyka upp igen. Men om hon är en fiktiv varelse, kan jag inte bortse från hennes åsikter. Alltså: Ombyggnad. Jag räknar med att det går att göra utan att börja om från grunden. Faktiskt skulle jag kunna säga att, jag kom nästan på det själv.

(Noriko gillade lyktan i alla fall. ”Den kommer föstås att flyga upp i skogen vid första höstliga vindil, så jag gissar att min händiga syster redan har gjort sig ett lager av röda papperslyktor. ”)

MED ETT LÄGE invid vandringsleden genom bergspasset kan man ju tänka sig att ett småskalig gästgiveri kunde vara ett sätt att få lite inkomster. Huvudpersonen har lämnats ensam i ganska knappa omständigheter och fastigheten saknar dessutom odlingsbar mark, förutom en liten trädgårdstäppa. Det är ingen tät trafik längs stigen, men de som ändå kommer förbi kan behöva en skål varm soppa och husly för natten. Några sen att spara i skrinet är heller inte att förakta.

Vi anar väl redan att åtminstone en gäst kommer att stanna till i stugan. Och väderprognosen varnar för oväder. Mycket mer än så går inte att sia om ännu.

VÄGEN GÅR genom byn, vindlar vidare upp mot bergspasset. Resande från öster till Sapporo tar den här vägen, men bara tills snön kommer. Då blir leden oframkomlig. Uppe på höjden, lite för sig själv, ligger en enkel hydda. Det är stugan där vår huvudperson går i väntans tider (fast inte i sån väntan).

Redan oktober / Men byn kan möta vintern / med fyllda lador.

Det går an att vänta. Det går att reda sig själv och klara vardagsbestyren, de hjälper henne att skingra sin längtan. Och det är ju bara några månader det handlar om…

PRICKIGT eller RUTIGT? Jag tror att jag sparar rutigt (och randigt) till mer sparsamt förekommande tillfällen och väljer prickar i första hand. De är mycket lättare, snabbare att göra och det är vackert med prickar (hävdar den som förlorat sina fräknar). Fast rutigt är också snyggt.

Jag gillar strumporna som skiljer stortårna från de övriga (så att man kan ha ”flip-flopsen” utan att behöva vara barfota. De sparar också in lite arbete för mig.

Huset i vinterskrud skulle kanske se ut så här? Mycket snö ska det vara – kyla och ännu mer snö! Det tror jag mig ha skäl att tycka i det här fallet.

NÄR DET KOMMER till rekvisita, tycks det behövas hur mycket som helst. Medan jag laddar upp för att påbörja den viktigare uppgiften, att teckna rollerna, producerar jag husgeråd.

Miljön är en bergshydda, med en ganska fattig ”värdinna”. Men även så, behövs en grundutrustning för ett hushåll och här saknas fortfarande en hel del.

SAMMA BILD som tidigare, fast annorlunda. Förrådet av kulisser och rekvisita ökar något i omfattning och kanske känner jag snart att det börjar stämma bättre med vad jag vill. I alla fall sväller bildfilerna fort här på datorn och jag som inte inte ens börjat på riktigt. Det handlar om många sparade ”kanske-bäst-att-behålla-filer” som bara kommer att ta plats och förvirra mig.
…Hur som helst, ett lågtryck rör sig österut in över Hokkaidos inland. Det kan bli oväder (det blir oväder!) och det är snart dags att ta sig an de båda huvudrollerna. Nu vet jag i alla fall vad de heter och anar lite grann om deras personligheter.

ETT TOMT RUM. Scenen, spelplatsen för dramat. Här ska fyllas på med rekvisita, en fondkuliss utanför dörren och kanske lite teatersnö som ska visa hur otätt och dragit det lilla huset är. Ved till spisen ska staplas upp, förvaringskärl för livsmedel, vatten mm och en irori för tekoket. Och så tatamimattan på den upphöjda delen.

En ny exteriör av den lilla hyddan, för scenbyten. Jag tror att jag lätt ska kunna lägga på snö ovanpå. Sen står då fondmålningarna på tur. Bergslandskap, träd, en by som skymtar i dalen?

Drama föresten, vilket drama? Det finns inget drama ännu, bara en vagt viskande idé som jag inte ens kan höra tydligt. Skådespelarna är väl i och för sig redan utsedda (castade?) men produktionen har inte fått något klartecken ännu. Jag, som huvudproducent och ”konstnärlig ledare”, är fortfarande rätt så tveksam till projektet. Det borde åtminstone ha funnits ett manus – men det gör det inte!

Riset kokar ris / gästen på tatamimattan / stannar i köldnatt.

MAN AVVISAR INTE en vandrande gäst när vinternatten nalkas, en gäst som dessutom har samurajstatus.
”Blir det mer snö och vinddrev i natt, kanske hans vidare färd blir omöjlig? Men hur blir det då? Hur ska en ensam kvinna handskas med en krigare? Tänk om han blir vild! Men han hade en flådd hare med sig. Och han ser bildad och snäll ut. Flaskan med sake gömde jag i alla fall. För säkerhets skull.”