GRATIS ATT ANVÄNDA för eget, ickekommersiellt hemmabruk. Ett redigeringsprogram för bildspel. Så det är väl bara att testa då? I alla fall finns bättre möjlighet att välja bildernas och övertoningarnas längd. Ner till 0,2 sekunds varaktighet för enskilda bilder tycks gå bra. Men då blir det bara en glimt – eller en blink. (Jag övar i tekniken med att justera Norikos flirt, fast varken hon eller den ska vara med.)

Redigeringen av ljudspåret verkar däremot otympligt och jag har redan fått ta bort filen, lägga in den på nytt och börja om. Men det kanske bara är att jag är ovan? Jag får väl ge den här ’editorn’ lite mer tid.

DET GÅR VÄL AN att rita sitt hus själv när det inte är på allvar. Det finns sedan ett antal år tillbaka ett program att ladda ner, SketchUp, som gör det möjligt också för en högst medelteknisk person som jag att gå från tanke till 3D-visualiserat hus. Lätt och kul, men också lätt att ”såga av för mycket”. Ångraknappen är guld värd!

Nu råkade jag kanske bygga lite för litet. Någon måttsättning förekommer inte i mitt projekt och då går det som det går. Egentligen är det nog den medföljande ”gubben” som är för stor. Eller också är det perspektivet som gör att interiören ser så mycket större ut?

Jag ska inte använda ritningen till något särskilt. 3D-huset ska bara hysa mina funderingar kring planlösningen. För det är ju så att Madame Sashigawas hus har nästan identiska fasader, fram- och baksida. Således har gästerna en egen utgång till stigen upp mot skogen. Praktiskt ifall det skulle behövas under natten. För något bekvämlighetshus har inte uppförts ännu.

MADAME SASHIGAWA samlar så mycket ved hon kan, för när snön kommer blir det omöjligt att komma åt pinnarna. Varje morgon tar hon en lång tur i skogen. Om Takashi, hennes man, hade skickat henne pengar kunde hon köpa ved nere i byn. Men det har han antagligen glömt. Eller så har de försvunnit på vägen. Sånt händer. Nu hoppas hon att få gäster, och inkomst tills han återvänder men resandesäsongen är snart över.

Med sin idoghet har hon börjat få ihop en liten hög hemma i stugan. Men det räcker inte, mycket mer behövs. Upp till tvärbjälkarna, minst. Små grenar och kvistar är till att koka tevatten, de grövre till att laga middag. Och till nätterna. De är kalla här uppe i bergen.

KANSKE VAR JAG för alltför snabb med att skicka tillbaka madam Sashigawas eteriska syster Noriko dit där hon kom ifrån – det vill säga, till ingenstans. Var det förhastat? Kunde jag ha haft hjälp och nytta av henne? Nej naturligtvis inte. Hon var ju bara en fantasifigur.

Eller? Som jag går här och grunnar över den här historian, utan att avancera som jag vill, skulle jag behöva hennes intelligenta klartänkthet. Kan man frammana en ande en gång till?

SOM ENVÄLDIG HÄRSKARE över mitt eget projekt, kan jag faktiskt låta det lilla värdshusets tak flyga och fara – eller förbli intakt i stormbyarna. Allt efter mitt eget behag. Men det var faktiskt rätt jobbigt att rita det så jag vill inte rasera det i onödan.

Man kan ju tänka sig en något mindre katastrof, som att pappersfönstret brister. Och när storm och iskyla tar sig in i huset finns inte mycket anna att göra, än att krypa djupt under täcket och vänta. Två under samma täcke ger mer värme, sägs det och som värdinna vill madame Sashigawa vara mån om gästens komfort. Hur som helst kommer de stora snömängderna att göra samurajens vidare resa omöjlig. Vägen är oframkomlig för en lång tid framåt.

MAN KAN NOG tänka sig att huset håller i alla fall. Jag menar, så dåligt byggt är det väl ändå inte. Men Madame Sashigawa märker att vinden frestar på fönstren. De är ju av papper. Det ska sitta trägaller utanför, som ska skydda dem och dämpa trycket från vinden, men dessa har hon (och jag) glömt att montera. Och nu är det för sent. Det här är inget väder till att gå ut. Kunde hon be gästen om hjälp, nej det är inte att tänka på.

Förresten har han gått och lagt sig redan och slocknat bakom sin skärm. Så det är bara att hoppas att fönstren håller och att stormen bedarrar.

UNDER NATTIMMARNA går stormen hårt åt huset. Noriko (värdinnans sublimerade syster) misstog sig inte ifråga om takkonstruktionen. Det kan komma att bli en mycket kall natt i värdshuset.

Vinterstorm tjuter / Dess vrede skrämmer även  / det lilla huset.

Eller också är detta bara ett prov på redaktörens elaka tankegods: Storm, förödelse och en plågad värdinna och hotellgäst. Nog ska väl taket hålla för lite tecknad vind, om han bara vill? Det får väl visa sig när dagen gryr igen (vilket dock kan dröja några dagar).

DET ÄR INTE tu tal om annat än att madame Sashigawa pysslar om sin gäst. Mån om att värdshuset ska få gott betyg. Under aftontimmarna har vinden tilltagit, det oväder som kunde anas under dagen är nu ett faktum. Kanske känns det tryggt att slippa vara ensam under stormen? Om det så är en främmande man som håller henne sällskap?

Ute gnyr stormen / iskorn risslar mot fönstren /  Mer ved på härden.

Bilden har byggts på, rummet har fått lite mer inredning. Jag tror att värdinnan bäddar till gästen uppe på förhöjningen och jag har för mig att hon har en skärm att ställa upp för att ge honom enskildhet. Själv finner hon sin sovplats i kökshörnan, tror jag.

OLYCKFALL I ARBETET:

Felen ser jag sällan direkt när jag gör mina bilder, men ibland, efter mycket arbete, då jag tycker jag nått dit jag vill – då lyser misstagen i ögonen med bländande tydlighet: Den fiffiga anordning över härden, med vilken man reglerar krokens höjd över elden måste ju vändas från ”hjältinnan” så att den inte liknar en oförskämd hand! Här har den digitala tekniken en fördel i att jag slipper skrapa och måla över – ifall jag varit duktig och sparat mellanversioner! Mer arbete blir det hur som helst.

SÅ KOM HAN då; samurajen. Våt av blötsnön som faller ymnigt, trött och sliten – lite lortig faktiskt. Han kom inte som den stolte och värdige krigare man kanske kunnat förväntat sig. Han är en ronin – herrelös och arbetssökande. Rokuro är hans namn, han verkar måhända lite försynt för att vara krigsman? Ett födelsemärke under vänster öga gör att han kallas San-me. Kikkori (madame Sachigawa) tycker det ser charmigt ut. Hon ställer naturligtvis i ordning ett bad åt gästen medan han äter. Sen ska hon reda en sovplats. Hon hade nog inte väntat sig besökare i vinter, så nu får hon att göra. Det skulle inte förvåna mig om hon dessutom kommer att tvätta hans kläder. Och lagar strumporna. Han är ju värdshuset första gäst.

Han har god aptit  /  tre skålar ris med kyckling  / Sakēn har hon gömt.

Vädret ser ut att bli värre och till natten kan det nog blåsa hårt över bergsryggarna. Det var tur att gästen kom nu och inte försökte hitta i mörkret. (Den röda lyktan har madame nämligen fått ta in. Jag har ju ingen lust att rita nya papperlyktor i onödan.)

INNAN NORIKO ÅTERVÄNDE till den intighet hon kom ifrån (Edo var sagt, men Edo är numera Tokyo), fick hon visa oss husets irori – härden. Det är den viktigaste inredningsdetaljen i hemmet – husets hjärta. En slags ”kokgrop” med isolerande sand och stenar. Men, vilket hon villigt påpekade, det saknas ännu det mesta för att få till ett fungerande hem. Även om det är ett stiliserat, minimalistiskt och tecknat sådant. Även i ett låtsashem behövs det nödvändigaste!
-Men vad kan väl du veta, säger hon. Du kommer ju från スカンジナビア (S’kanjinabia*)!

Redaktören, som trots allt är den allsmäktige, den allom bestämmande i just det här sammanhanget, kommer att fundera över systerns nedslag i projektet. Goda idéer, som jag tyckte det här var från början, sväller alltid och växer i kompexitet och krav på arbetsinsats. Sånt ser inte optimisten från början. Nu när Noriko är borta igen kan jag väl medge att hela den här idén knappast har några förankringspunter alls. ”Allting flyter”**  Men så får det väl kanske flyta då? Flyta ut i sanden om så är.  Eller rinna vidare den väg idén nu väljer att ta.  En pensionerad redaktör har varken kontrakt eller stämpelklocka. Men han kan unna sig sina fria fantasier om en dragig hydda i Hokkaido, med en öppen härd. Hemmets trygga härd.

*Om inte för annat så är Google Translate en väldigt rolig leksak.
**Herakleitos, Sokrates…?

FÖR VARJE litet steg jag tar, märker jag att sträckan jag har att gå faktiskt bara blir längre och längre i stället för att leda framåt, till avancemang. Huset, både exteriört och interiört tar sin tid att färdigställa. Och som om det arbetet inte var nog, kommer tillägg och ändringar hela tiden.
…Nu har värdinnans syster Noriko oförhappandes kommit på besök, ända nerifrån Edo, nästan 90 mil söderut (tänka sig!) och hon har synpunkter på bygget. Man borde sänka ena halvan av huset, eftersom det är ett suterängsläge och takstolarnas hållfasthet ger hon inte mycket för. Skulle inte stråtaket bindas bättre inifrån? Du har inte glömt läkten, möjligen?
-Men, inte ska väl jag stå här och anmärka på ditt lilla hem. Det är ju ditt hus, kära syster.
-Inte ännu, mumlar vår värdinna, knapp hörbart.

Det är kanske tur att systern bara är ett tankefoster. Hon reser i morgon och kommer inte att dyka upp igen. Men om hon är en fiktiv varelse, kan jag inte bortse från hennes åsikter. Alltså: Ombyggnad. Jag räknar med att det går att göra utan att börja om från grunden. Faktiskt skulle jag kunna säga att, jag kom nästan på det själv.

(Noriko gillade lyktan i alla fall. ”Den kommer föstås att flyga upp i skogen vid första höstliga vindil, så jag gissar att min händiga syster redan har gjort sig ett lager av röda papperslyktor. ”)

MED ETT LÄGE invid vandringsleden genom bergspasset kan man ju tänka sig att ett småskalig gästgiveri kunde vara ett sätt att få lite inkomster. Huvudpersonen har lämnats ensam i ganska knappa omständigheter och fastigheten saknar dessutom odlingsbar mark, förutom en liten trädgårdstäppa. Det är ingen tät trafik längs stigen, men de som ändå kommer förbi kan behöva en skål varm soppa och husly för natten. Några sen att spara i skrinet är heller inte att förakta.

Vi anar väl redan att åtminstone en gäst kommer att stanna till i stugan. Och väderprognosen varnar för oväder. Mycket mer än så går inte att sia om ännu.