DEN LILLA HELGEDOMEN i vilken Madame Sashigawa drar sig undan för att tända ljus och rökelse, för att sedan i sin ensamhets ritualer, nå djupare in i sig själv, rannsaka sitt inre och sina handlingar. Kanske kan hon här söka stöd hos sina gudomliga andeväsen för att komma till rätt beslut i sin situation? Ja, för madame genomgår för närvarande en personlig kris.

Det här enkla lilla templet tog lång tid att ”bygga” och är ändå inte riktigt färdigt. Naturligtvis ska det in i sin rätta miljö också, högt uppe på berget – inte så långt ifrån värdshuset. Bakgrunden går snabbare att göra, eftersom jag nu valt att lägga de linjetecknade ”kulisserna” och figurerna på flyktigare akvareller. Borde jag ha valt en annan, snabbare teknik för illustrationerna? Kanske, men samtidigt blir bilderna ungefär så som jag vill ha dem till det här ”dramat”.
…Ska jag visa templets interiör också? Den är rätt fin, men ger mig en massa ytterligare jobb förstås. Kanske en ”stämningsbild” med madame sittande framför altaret, med händerna på  sina knän, slingor från rökelsen som stiger mot taket? Jag vet inte. Det beror mycket på madame själv och vad hon tycker. För jag är inte längre helt allsmäktig över det här projektet

HALVANNAN kilometer ifrån värdshuset, högt uppe på berget, ligger en gammal helgedom. Men även om hon bekänner sig till shintoismen, blir det inte så ofta som Kikkori Sashigawa besöker templet. Särskilt inte när snödrivorna ligger djupa över stigen. Nu när blidväder sätter fart på snösmältningen och vägen är framkomlig, går hon dit för en stilla stund för sina tankar och kanske för några innerliga böner. Madam Sashigawa har svåra beslut att ta. Hon passerar porten och bara ett litet stycke längre bort ligger det lilla templet. (Endera dagen ritar jag både templet och dess besökare.)

INTE BARA BARNEN nere i byn leker i snön. Uppe i sluttningen pågår ett snöbollskrig, medan taktäckningen av värdshuset fortskrider.  Samurajen har, inte helt oväntat, den större precisionen. Bilden har inte så stor betydelse för berättelsen, men jag ville göra den ändå.

EN DAG MED hög klar luft är som gjord för en paus och för att låta värdshusets gäst njuta av lugnet efter stormen i det vackra vädret. Det här är bara den halva av bilden som är nästan färdig. För naturligtvis ska madame Sashigawa också få komma med. Hon är ju i alla fall huvudpersonen i den här idén.

NATURLIGTVIS kommer värdshusets stormskadade tak att repareras. Än syns bara en ensam stackare som sliter med takhalmen, men fler aktiva ska det väl bli – för nu gäller det ju att få huset väl täckt. Vintern har knappt börjat än.
…Jul är inget som firas här, däremot Nyår. Och dit är det bara några veckor kvar nu (sedan högtiden flyttades till 1:a januari). Kikkori tänker att om Samurajen är kvar då, vilket hon hoppas, ska hon ordna en fest. Kanske kommer hennes make äntligen hem också?

GÄSTENS VÄL och en god service betyder allt för värdinnan. Det får inte falla någon skugga över hur hon driver sitt gästgiveri. Det skulle vara förödande för hennes självkänsla. Så förutom logi och förplägnad och kan hon mycket väl tänka sig att även bistå den resande med mer hudnära tjänster, såsom ett varmt bad med tvagning. (Dock icke mer än så.)

* Dock icke mer än så!

MADAME SASHIGAWA skriver brev till sin make långt borta i Edo. Brev i vilka hon berättar om sina dagar om årstidsväxlingarna och om livet uppe i bergshyddan. Vardagshändelser, sina tankar och om sin ensamhet och längtan. Allt skriver hon ner och berättar. Också om stormen, samurajens ankomst och hur han stannat kvar i värdshuset – längre än han från början hade hade tänkt. Breven blir nästan som dagboksblad.
…En del saker som Madame skriver om skulle kunna väcka oro hos adressaten, som till exempel den vård och omsorg hon erbjuder sin gäst. Men nu är ju maken inte en sådan person. Han är alldeles för fantasilös för att misstänka några oegentligheter i värdshuset och för rationell för att bekymra sig. Men att lämna hushållskassa till sin fru innan han reste – ja, det glömde han, vilket hon skämtsamt påminner honom om när hon skriver. Däremot får madame Sashigawa aldrig några svar på sina brev. Inte ett enda.

NÄR STORMEN STILLNAT randas en ny dag, full av uppgifter. Gästen har lovat att laga taket, om han bara kan få tag i halm nere i byn och om han kan städsla lite manskap till hjälp. Det bör inte bli alltför svårt, om han hänger på sig svärden och använder sin myndighet som samuraj.

ATT HUSET uppe i sluttningen är något av fuskbygge framstår ganska tydligt, när fönstret brister och taket blåser av i stormen. Jag behöver, eller vill i alla fall ha, bilden av ett uppvaknande i ett rum fullt av snö. Mer snö än på den morgonbild jag redan gjort. Det är ingen idé att mildra skadorna (tvärt om ger stormens våldsamma framfart samurajen en anledning att stanna längre).

Men två personer under dubbla bylsiga täcken i en snödriva – hur kan det se ut? Klarar jag det. Nu ska genast sägas att ingenting otillbörligt hände på tatamimattan! Eller för att ta det med Madame Sachigawas egna ord, när hon skriver till sin make (på resa):

[…] Jag sov hos honom / Inte fick han väl frysa / husets första gäst.
Under två täcken / höll vi oss båda varma / i blåsten och snön

Ingen ska säga
jag missköter värdshuset
eller gästerna. […]

OM DET FANNS några demoniska väsen i Hokkaidos berg och skogar vet jag inte, men omöjligt är det inte. Madame Sashigawa undvek i görligaste mån att låta skymningen komma medan hon samlade nötter och ved i omgivningarna. Men ibland kunde vattnet ta slut till kvällen och källan låg ett stycke uppåt sluttningarna. Hon hade en skål där som hon lade kokt ris i; som tack för vattnet hon tog och för att allmänt blidka källans ande. Ibland hände det att hon glömde offergåvan. Då var hon rädd och tyckte sig höra underliga ljud omkring sig.
..– I morgon ska jag ta med mig dubbelt mått, lovade hon, rakt ut mellan skogens mörka stammar.

DET REGNAR PÅ min beslutsamhet där jag går på mitt vankelmods våta höstlöv. Inte ska det bli en animerad film, så vad ska det då bli? Söndagskvällen ägnade jag ändå åt att låta det regna på Madame Sashigawas hydda.