KANSKE FINNS DET ett gammalt träd i bergen, en ek, som en gång träffats av blixten men fortfarande är vid liv. Kanske upplever madame Sashigawa trädet som speciellt och platsen som betydelsefull? Hit brukar hon i alla fall gå på sina skogspromenader.

Hur det än är med trädet; våren kommer så småningom igen till bergstrakterna i Mikasa och till Madames Värdshus. Och kanske får den gamla eken en närmare beskrivning då?

JUL FIRAS INTE i värdshuset och knappt i Japan överhuvudtaget. Inte under värdinnans tid i alla fall. Däremot förbereder man sig inför nyåret och dess firande. Madame kommer att med vad hon har och förmår, försöka skapa en god och stämningsfull högtid för sin gäst. Stigen upp till helgedomen har varit framkomlig, så en enskild andaktsstund i det lilla templet vill hon ändå ge sig tid till.
För oss andra är det jul först – och det redan i övermorgon!

DEN LILLA HELGEDOMEN i vilken Madame Sashigawa drar sig undan för att tända ljus och rökelse, för att sedan i sin ensamhets ritualer, nå djupare in i sig själv, rannsaka sitt inre och sina handlingar. Kanske kan hon här söka stöd hos sina gudomliga andeväsen för att komma till rätt beslut i sin situation? Ja, för madame genomgår för närvarande en personlig kris.

Det här enkla lilla templet tog lång tid att ”bygga” och är ändå inte riktigt färdigt. Naturligtvis ska det in i sin rätta miljö också, högt uppe på berget – inte så långt ifrån värdshuset. Bakgrunden går snabbare att göra, eftersom jag nu valt att lägga de linjetecknade ”kulisserna” och figurerna på flyktigare akvareller. Borde jag ha valt en annan, snabbare teknik för illustrationerna? Kanske, men samtidigt blir bilderna ungefär så som jag vill ha dem till det här ”dramat”.
…Ska jag visa templets interiör också? Den är rätt fin, men ger mig en massa ytterligare jobb förstås. Kanske en ”stämningsbild” med madame sittande framför altaret, med händerna på  sina knän, slingor från rökelsen som stiger mot taket? Jag vet inte. Det beror mycket på madame själv och vad hon tycker. För jag är inte längre helt allsmäktig över det här projektet

HALVANNAN kilometer ifrån värdshuset, högt uppe på berget, ligger en gammal helgedom. Men även om hon bekänner sig till shintoismen, blir det inte så ofta som Kikkori Sashigawa besöker templet. Särskilt inte när snödrivorna ligger djupa över stigen. Nu när blidväder sätter fart på snösmältningen och vägen är framkomlig, går hon dit för en stilla stund för sina tankar och kanske för några innerliga böner. Madam Sashigawa har svåra beslut att ta. Hon passerar porten och bara ett litet stycke längre bort ligger det lilla templet. (Endera dagen ritar jag både templet och dess besökare.)

INTE BARA BARNEN nere i byn leker i snön. Uppe i sluttningen pågår ett snöbollskrig, medan taktäckningen av värdshuset fortskrider.  Samurajen har, inte helt oväntat, den större precisionen. Bilden har inte så stor betydelse för berättelsen, men jag ville göra den ändå.

EN DAG MED hög klar luft är som gjord för en paus och för att låta värdshusets gäst njuta av lugnet efter stormen i det vackra vädret. Det här är bara den halva av bilden som är nästan färdig. För naturligtvis ska madame Sashigawa också få komma med. Hon är ju i alla fall huvudpersonen i den här idén.

NATURLIGTVIS kommer värdshusets stormskadade tak att repareras. Än syns bara en ensam stackare som sliter med takhalmen, men fler aktiva ska det väl bli – för nu gäller det ju att få huset väl täckt. Vintern har knappt börjat än.
…Jul är inget som firas här, däremot Nyår. Och dit är det bara några veckor kvar nu (sedan högtiden flyttades till 1:a januari). Kikkori tänker att om Samurajen är kvar då, vilket hon hoppas, ska hon ordna en fest. Kanske kommer hennes make äntligen hem också?

GÄSTENS VÄL och en god service betyder allt för värdinnan. Det får inte falla någon skugga över hur hon driver sitt gästgiveri. Det skulle vara förödande för hennes självkänsla. Så förutom logi och förplägnad och kan hon mycket väl tänka sig att även bistå den resande med mer hudnära tjänster, såsom ett varmt bad med tvagning. (Dock icke mer än så.)

* Dock icke mer än så!

MADAME SASHIGAWA skriver brev till sin make långt borta i Edo. Brev i vilka hon berättar om sina dagar om årstidsväxlingarna och om livet uppe i bergshyddan. Vardagshändelser, sina tankar och om sin ensamhet och längtan. Allt skriver hon ner och berättar. Också om stormen, samurajens ankomst och hur han stannat kvar i värdshuset – längre än han från början hade hade tänkt. Breven blir nästan som dagboksblad.
…En del saker som Madame skriver om skulle kunna väcka oro hos adressaten, som till exempel den vård och omsorg hon erbjuder sin gäst. Men nu är ju maken inte en sådan person. Han är alldeles för fantasilös för att misstänka några oegentligheter i värdshuset och för rationell för att bekymra sig. Men att lämna hushållskassa till sin fru innan han reste – ja, det glömde han, vilket hon skämtsamt påminner honom om när hon skriver. Däremot får madame Sashigawa aldrig några svar på sina brev. Inte ett enda.

NÄR STORMEN STILLNAT randas en ny dag, full av uppgifter. Gästen har lovat att laga taket, om han bara kan få tag i halm nere i byn och om han kan städsla lite manskap till hjälp. Det bör inte bli alltför svårt, om han hänger på sig svärden och använder sin myndighet som samuraj.