FRAMME VID SLUTBILDEN – utan att för den skull vara nära ett avslut. Hela det här projektet om Madame Sashigawa och hennes värdshus i bergen, är faktiskt byggt på ’lösan sand’ och om den här posen med Kikkori kommer att ingå i slutbilden, är väldigt osäkert. Det kan inte vara annat, eftersom hela idén fortfarande saknar en riktigt stensatt grund att vila på. Jag har i nuläget 2-3 olika slut att välja på: Det harmoniska, det sorgliga – eller rent av ett våldsamt? Sistnämnda alternativet tror jag själv inte på. Det vore ganska fjärran från mig och min ursprungliga tanke med det hela. Men vad vet man?

MADAME SASHIGAWA (och jag?) hade glömt att lägga fram sängkläder i gästrummen. Nu finns de där.

VÅR OCH TID för trädgårdsarbete? Nej inte riktigt så. Men uppgiften att gräva tar ändå Rokuro på sig. Madame är inte till så mycket hjälp, med sina känslor fortfarande i uppror.

Det här är förstås ett tidshopp igen, framåt i historien, men jag gör så att jag fyller luckorna, lite som det passar dagens kynne. Figurerna ska in i sin miljö, så bakgrunden kommer också. Men vattenfärgerna ska torka mellan lagren, så det får bli en annan dag.

Och så: Kapitlets färdiga(?) epilog.

Naturligtvis är idén hämtad från Akira Kurosawas ”De sju samurajerna”.

SNART NYÅRSAFTON. Om Kikkoris sublimerade syster, Noriko, hade besökt värdshuset nu, skulle hon säkert fått en ny, mer positiv inställning till fastigheten. Efter stormen har Rokuro och Madame Sashigawa, inte bara reparerat taket, utan också inrett värdshuset med två, visserligen små, men ändå separerade gästrum. Det blir liksom mer ”kontinentalt” så, tyckte Rokuro. Han har till och med besökt Edo, så han vet. Inga resande gäster har lyckats forcera vägarna ännu. Och snart stundar nyårsfirandet.
Noriko skulle ha tittat länge och väl: ”Inte den minsta lilla dekoration. Så fattigt!”
..

.Madame har förberett ett litet kalas. Det blir på tu man hand med samurajen. Han gick ut med bågen härom veckan och kom tillbaka ett par timmar senare med en hare. Den har fått hänga för att bli lagom mör till nyårskalaset. Och som för att kröna middagen: Madame Sashigawa har hittat sin mans sake. (Inte för att hon begriper varför han skulle gömma den så omsorgsfullt.)
…Nu kan sägas att samurajen också hanterar bambuflöjten med den äran. Den har legat gömd i hans ränsel hela tiden. Att Madame Sashigawa har en liten, men väldigt ren och fin sångröst visste vi redan. Eller har jag inte nämnt det? Nyårskvällen och natten skred fram i en angenämt trivsam stämning. Eftersom det var fest och nytt år, föreslog Madame framåt småtimmarna, när saken och tröttheten lät sig märkas, att de skulle passa på att inviga var sitt av de nya gästrummen. Men med tanke på kylan, särskilt här högt uppe i bergen, där den kryper långt under fryspunkten så här års,  beslöt de snart att dela samma rum; och täcken. För värmens skull.

Vi här på Inkspots, går naturligtvis i bräschen för moral och sedesamhet. Men vi kan för den sakens skull inte heller lägga hämsko på Magazinets objektiva berättaruppdrag. Lika lite som vi kan hindra naturlagar. (Eller hindra vuxna människor att dricka sake.) 

Efter några blidvädersdagar då vägen för tillfället blivit framkomlig, kommer så äntligen  (betalande) gäster till Värdshuset. Nygifta, på väg från Sapporo till Furano för att hälsa på hos den unga brudens föräldrar. En övernattning bara, men för Madame är det förstås en viktig händelse. Det också.

ÖVERFALLSBILDEN saknade någonting som helt försvann. Madame Sashigawas parasoll. Egentligen var accessoaren inte så viktigt i sammanhanget och nu är det dessutom trasigt. Men Madame var väldigt förtjust i den lilla extravagans som parasollet utgjorde. Hon tyckte det gav henne rätt framtoning som egenföretagare – som den hotellägare hon hade blivit. Ja, jag glömde parasollet och vissa detaljer känns faktiskt ganska viktiga, inte bara för Madame. Jag kunde inte göra mig fri från min egen undran: Vart tog parasollet vägen? Nu ligger det utplacerat bland hennes andra tillhörigheter, på backen utanför värdshuset. Inte minst som en påminnelse om fåfänglighetens flykt.

MED KONTEN PÅ ryggen och parasoll mot sol, regn eller snö: Så var hon rustad den vårdags eftermiddag då hon följde sin vän samurajen ett stycke på väg – eftersom hon ”ändå skulle ner till byn för inköp”. Det blev, åtminstone för madam Sashigawa ett smärtsamt, bara något förlängt avsked och en svår plåga att till slut se Rokuro gå mot vägen som leder västerut.
…Det var sedan där, på bygatan, som hon lade märke till tre främlingarna som kommit. De som olyckligtvis också lade märke till henne. Och sen gick det alltså som det gick. (Om vilket en tämligen fullständig, redogörelse kommer.)
…Jag hoppar lite i kronologin när jag pysslar med det här, men till slut ska väl sakerna hamna i rätt ordning ändå.

DET HÄR ”WEBMAGAZINET” som nu går på sitt nionde år, har blivit en aning out of fashion i nuvarande tider med de små vykortsstora skärmformat och korta, rapsodiska budskap som gäller nu. Stationära datorer med rejäla skärmar för personligt bruk, var faktiskt redan på utgång då Inkspots.se etablerades som blogg på nätet.
…Jag är också medveten om att innehållet nästan helt spårat in på de egna projekten, vad nu de kan ha för ”allmänt intresse”? Det finns anledningar till det, bland annat det faktum att det blivit mer ”ofritt” att länka till, och publicera vad som helst. Men det är ju egentligen bara bra! Över mina egna saker kan jag själv bestämma vad som ska få synas, och när….Under hösten och förvintern är det således min berättelse om Madame Sashigawa, som varit följetong i ”Magazinet”. Det är ett ”experiment” som försvarar sig själv med att vara ett projekt för att roa mig under ”mörkerperioden”. Det kommer nog att fortsätta medan snö kommer och går och tills tussilago och vitsippa avlöser varandra. Kanske längre?
…Och så har jag beslutat att ändå använda min, nu modifierade, bild av banditernas övergrepp på den stackars huvudpersonen, trots att jag själv nyss censurerade bort den. Den har ju ändå betydelse i sammanhanget: Dramat som nu börjar närma sig det skede då struktur och kronologi ska läggas tillrätta. Då ska också flera kompletterande bilder göras. Men det får inte gå för fort. Vi är fortfarande bara i januari.

SAMURAJENS KLÄDER är förfärligt slitna, medan makens hänger oanvända i skåpet. Madame ger honom därför en kimono som passar honom perfekt. Hon syr gärna en ny till sin man, när han kommer tillbaka.
…Den lilla intimiteten som uppstår när madame drar åt skärpet, ska inte misstolkas. Bor man under samma tak, över en trång liten bergshydda, med bitande vinter utanför fönstren, är det naturligt att man kommer varandra närmare. Oavsiktliga beröringar är legio och (förmodligen) helt betydelselösa.

JAG MÅSTE NOG bygga upp byn också, Mikasa, som den kanske kunde ha sett ut vid Meijitiden (enligt mina föreställningar). Hit kommer eventuell post och utgående försändelser lämnas också här. Byn har, förutom köpmanshuset, också ett tehus, vilket förstås konkurrerar med Madames värdshus.

VÄRDINNAN VET att gåvan i skålen kanske inte kommer källans ande tillgodo, som tack för vattnet, men vad ska hon göra? Det får bli en sak mellan anden och skatan.

TILL VARDAGSBESTYREN hör uppgiften att hämta vatten. För matlagning och tvätt, för gästens och den egna hygienen, tar madame Sashigawas vattenhämtning en inte så ringa del av dagen. Källan ligger dessutom ett gott stycke ifrån värdshuset. Madame hade gärna haft vatten närmare inpå knuten. Särskilt nu under vintern.
Kanske skulle det kunna gå att ordna? Jag vet att Rokuro går i sina egna funderingar över ett system som får vattnet att komma till madame, istället för tvärt om. Han har studerat källan och terrängen, stegat och gjort en del huvudräkningar. Men tanke är en sak, handling en helt annan. Dessutom har frågan om värdshusets vattentillförsel ingen särskild betydelse för själva dramat. (Och jag själv skulle bli indragen i projektet, vilket jag inte är säker på att jag vill.)

SEDAN SAMURAJEN kom till värdshuset, har madame Sashigawa Kikkori inte så många enskilda stunder för sin korrespondens. Gästen ska ju passas upp. Därför händer det att hon drar sig undan när hon skriver till sin make. Till det lilla templet – eller till den fallna eken, som här. Det är inte så att gästen, Rokuro, besvärar henne, alls inte, men när hon skriver till Takashi, vill hon kunna koncentrera sig på orden och formuleringarna. Det kan ju lätt bli missförstånd i brev.