”Adam och Eva”. En skiss i toapapper.
För fattiga studenter eller en prepensionär som jag, är den kostnadseffektiva papier-machén förstås ett idealiskt formmedium. Jag kan gå på de stora formaten utan att behöva någon sponsor eller beställare. Även i småformat är mediet spännande och vidöppet för ett ändlöst experimenterande.
Adam och Eva är en skapelse som kom till när jag provade blekt toapapper.
Oftast använder jag pappersmassan till att bygga en stark och stadig stomme för att sedan lägga ett mer sofistikerat ytterskikt på – något som kan bära mina mer ”personliga” drag. De här ytterskikten kan vara köpt papier-machépulver från Kinn.com som bara blandas ut med vatten till önskad konsistens, eller en lufttorkande lera, DAS, som även den har ett rikt fiberinnehåll som gynnar styrkan. Men även i sig själv har papper sin egen inneboende skönhet, som egentligen inte behöver sminkas.
”Abigail”.
”Abigail är en kvinna i den kulturella karriären; konstkritiker, kulturskribent. Hon arbetar för de stora tongivande medierna och hon har makt. Lika lätt förgör hon en artist som jämnar vägen för en annan – allt efter behag och humör. En kall giftorm som nått den kulturella elitnivån – ja hur? Inte genom kompetens väl? Kontakter, intriger och manipulationer – förmodligen. Hon har väl legat sig till sina avancemang, man vet ju hur såna där är!
”Cosi fan tutte” – så göra de alla, men när det gäller kvinnor är toleransen mindre och avunden större. Tycka vad man vill om Abigail, hennes attityd och allmänt dryga uppsyn, men hon har tagit sig fram med just de medel som hör till det accepterade spelet. Och Abigail råkar vara en vinnare. Under det tuffa höljet slår där ändå ett känsligt och skrämt litet människohjärta.”
(Min ”programförklaring” till verket.)
De som inte fick vara med.
Abigail gjorde jag med en idé om en trio, men hon tog över totalt och styrde om allting. Det verkade som om hennes planer redan var uppgjorda, för hon blev såld redan innan leran torkat. Och det var väl inte helt utan saknad – jag tror jag började gilla henne så smått.
De andra två figurerna förblev ofullbordade. Kungen och knekten. Jo, det var så jag tänkt: Kung Dam Knekt och ett speciellt arrangemang. Men det är inte alltid man kan (vill) hålla en rak linje i sina projekt.
Vad som ska hända med de här båda vet jag inte. Antagligen ingenting. Materialet går inte ens att återvinna, nu när pappersmassan inte längre är ”ren”.
Redaktören
